Tisdag och bara…

 …två dagar kvar tills jag får åka ut till Paradiset och glömma mig bland krukor och planteringar ett tag.

Jag har insett att saker ur det förflutna kanske inte är riktigt så bearbetade som jag trodde, att jag på något sätt försökt skynda mig igenom en process som jag effektivt tryckt undan känslan av sedan 14 års ålder, där jag där och då skulle ha behövt få hjälp att ta mig igenom det men av olika omständigheter inte kunde få det. Där jag förväntas lägga bakom mig allt som varit, allt jag varit med om, kunna förlåta och bli förlåten. 

Tyvärr fortsätter det bara. Känslor fortsätter komma över mig, där jag försöker trycka undan dom så effektivt jag bara kan och ibland helt enkelt brister. Faller igenom, befinner mig där allt startade, som det barn jag var med en enda önskan att någon hade funnits för mig och stått upp för mig.

Istället får jag fortsätta min terapi, finna egna vägar att ta mig igenom detta. Ge mig själv en stabil grund att stå på så att jag förhoppningsvis en vacker dag kan beteckna mig som en hel människa. För det visar sig någon gång då och då, precis när jag tror jag funnit vägen dit till min hela människa att så inte är fallet. 

Tills dess ska jag försöka se det ljusa i mitt liv.

Uterummet i skymningen med levande ljus får mig att känna ro och trygghet

Njuta en levande brasa med en klok och vacker hårig vän

Se det vackra i levande växter som växer och gror… Kanske också en och annan liknelse kan kopplas till mig själv en dag…

Värna om mitt lilla lagerträd

…och glädjas åt de 2 ystra galet lyckliga hundarna som springer runt runt på åkrar i mitt nyfunna Paradis.

Men denna tisdag delar jag sängplats med yngsta sonen… vi har nog dragit på oss samma bacill… feber till och från, ont i huvud, hals och näsan som trots pollen medicin är täppt… 

Jag är bara människa precis som alla andra. Jag hoppas en dag komma över allt som varit och tänker jobba stenhårt på den vägen. Idag var ett snäpp tillbaka. Imorgon går jag åter på rätt väg.