Hur lätt ska man ha det…

 …egentligen? Om lagen om alltings jävlighet vinner så är det aldrig någonsin. Jag-ska-aldrig-leva-mitt-liv-i-omkörningsfilen-någonsin…..

Det här med förhållanden på äldre dar, där det finns barn från gamla relationer, där det ska tamejfan strykas hit och dit, åt höger och vänster så att alla är nöjd. Från exen till kidsen, till vi som faktiskt startat upp relationen. Där jag är van med vissa sätt och Herr Effektiv vid andra. Där känsloyttringar i det närmsta inte existerar hos min kära medan jag är mer av medelshavspersonlighet där jag viftar med armar, hår på ända och munnen vidöppen där olika ljud gurglas ut allt emellanåt. Där regler och rutiner är lite upp och ned men framförallt helt olika hos mig och min partner. Där barnen alla 4 är helt olika med saker de varit van vid som sedan också de ska anpassa sig till varandra… Den stora nötningsprocessen. Där man ska slipas samman till en enhet och gemenskap. Där kommunikation behöver läras ut till vissa av förmågorna, medan andra behöver lära sig att tygla sitt humör så andra kan göra sin röst hörd.

Det är inte enkelt ska gudarna och människor veta. 

Vissa dagar inte ens roligt. Man undrar vad man har ställt till med och jag ska villigt erkänna att i mitt gamla liv hade jag för länge sedan tagit en unge under varje arm och tagit mitt pick och pack samt med en racerfart gått ut genom vårt gemensamma hems dörrar och sagt… Tack och god natt! Det var kul så länge det varade.

Tack och lov får jag säga till min psykolog på måndag, att du visat mig på redskap när det börjar brinna i det Alperudska flyktbeteendet. Tack och lov säger jag även till mig själv för att jag tog tid på mig att skynda långsamt och först gå terapin jag gjorde våren -11 där det minst sagt var en berg- och dalbana… skulle vilja likna det vid en stormande orkan utan vetskap om var jag skulle landa. 

När jag i fredags fick hem älskade lillgänget visade det sig även att jag fick hem en ytterst förpubertal blivande 10 åring… Ord som: "Jag är i helvetet och du är Satan!" är ord jag möter för att efter någon timme få en smygande arm runt halsen och ett förlåt viskat i örat samt en massa pussar och kramar. För att nästa sekund vända och sucka dramatiskt, med utmanande röst tilltala Herr Effektiv och sen är cirkusen igång igen. 

För jag lessnar… Ledsnar på att hela tiden bita ihop… För att det hela tiden förväntas av mig att mitt humör ska vara tyglat likt en väl inriden häst. Alla har gränser, så också jag för det jag kan ta… För hur mycket ska man behöva varna, säga att det räcker, att man inte accepterar ett beteende innan det är ok att brisera som en bomb? En tryckkokare kan inte ta för mycket och jag skulle ogärna vilja se den röra ett sådant utbrott skulle bli om jag inte pös ut lite irritation emellanåt.

Så killarna befinner sig på loftet i sitt rum. Kärleken var upp med godis, popcorn och dricka till deras kryp-in. Tjejerna som dessutom har med sig en kompis till Paradiset i helgen har stängt in sig på sitt rum där det tjoas och tjimmas med sovsäckar, godis och annat smått och gott.

Själv? Helt utmattad av att hålla mig i schack… Av allt liv som blir av 5 spralliga ungar (ja, en som hela tiden testar en dessutom). Trött ända in i märgen över att vissa människor inte kan agera på en vuxen nivå med sunt förnuft kring sina barn utan tror sig kunna köra sitt eget race utan att inblanda den andra föräldern. 

Det enda jag vill ha är lugn och ro. Harmoni i livet. Hur svårt kan det vara att förstå? Varför kan inte människor som är bittra ut i håret och lever sitt liv i tristess ge fan i att göra livet surt för andra och istället försura mer för sig själv? Nej, det är ju klart… Då blir det ju inte så roligt som när man får någon annan eller flera andra att må dåligt. Men jag tror på att "karma-is-a-bitch". Förr eller senare biter man sig i arslet och då kan det vara för sent… 

Nä! Tackar inte speciellt mycket för idag. Men är tacksam för: att vi hann gräva lite och starta planeringen av köksträdgården, att trots regn njuta av en brasa i kaminen, sitta i en stuga istället för i stan, titta på det som växer i uterummet och inse att jag odlat allt, lukta på limeträdets underbara blommor och drömma om att olivträdet ska bli så fint så fint.

Avslutar med att visa en bild från dagens arbete där 14 år har grävt medan jag legat på alla fyra och krälat efter ogräsrötter.. Vissa så stora att man kunnat tro det var palsternackor vi fick fram… Men maskarna trivdes och snart blir det så fint så fint.. Regnet avbröt oss dock i vårt arbete där jag minsann tror att det bor en sann trädgårdsentusiast i 14 år. Det skulle vara kul. Det ska sås sockerärtor, bönor av olika slag som ska klättra efter pinnar och det närmast bilden är början på ett staket vi hann få in 2 slanor i… Vår hyresvärd hade precis klippt häcken och lämnat efter sig alldeles perfekta pinnar för oss att återvinna till detta… Tror även vi ska köra ett lågt staket av pinnar i potatislandet.. Men, den som lever får se..

Nu tackar jag för denna dag och hoppas att det är uppehåll litegrann imorgon så vi hinner sätta lite potatis. Tack och hej!