1 år…

 …har gått sedan jag slutförde dbt-terapin. Det har även gått 1 år sedan den olyckliga mc-incidenten som helt fackade upp min rygg. Detta år hade jag även kunnat beskriva som många tidigare år beskrivits.. Som det egentliga skit-år det varit. Men det vore att ljuga, sätta på sig en hemstickad offerkofta och fabulera ihop en osanning som jag sedan inte kunde rättfärdiga. Visst, det har varit hundra sorger och bedrövelser kantrat med smärta jag aldrig kunnat drömma om att ha i min kropp. Men trots det så måste jag säga att jag fortfarande är högt över ytan med näsan. Så pass att jag har satt målet att tamejfan lära mig att gå på vatten med tanke på allt jag genomlidit, kommit igenom helskinnad och framförallt med själen intakt utan att ha svajat nämnvärt.

För trots enormt lite egentid med Herr Effektiv där någon sorts smekmånad (eller vad nyförälskelse kallas) i det närmsta på grund av alla barn som finns i våra liv där jag fått äran att vara hjärtemamma till världens bästa fjortonåring då fadern jobbar skift varannan vecka då de andra varit hos sina andra respektive föräldrar kan jag ändå konstatera att det fört med sig annat. För det ska jag inte sticka under solen med att det har funnits dagar jag så innerligt längtat efter åtminstone en veckas samvaro med bara han jag föll så hårt för en snöig dag på Leos Lekland. Ibland är det inte praktiskt genomförbart. Det finns något som är viktigare än all vuxensamvaro och det är dessa vi satt till jordelivet. Kidsen. Vårt allt. 

Så med mitt humör har det krävts mycket kraft att inte tappa huvudet helt och hållet även om jag stundvis förtvivlat så djupt och innerligt över lagen om alltings jävlighet. Där jag velat kasta sönder saker, klippa sönder saker och riva av mig hårskallen i vissa situationer… där jag förr med all säkerhet sett till att söndra så jag inte hade så ont inombords… för om någon annan kan såras har det förr känts bättre för en stund åtminstone. Idag vet jag att det är det mest fruktlösa man sår…för skörden blir tunn och jävligt bitter… 

Vad gör man istället när dessa tillfällen kommer? Jo, jag tar till de verktyg jag praktiserat under hela året. Medveten Närvaro. Var jag befinner mig, vad som händer i det vidare perspektivet om jag fackar upp saker och river i sånt som inte går att påverka, ändra eller ens är lönt att bygga ilska och låta dyrbar energi gå spilld på ingenting. Så jag har tacksamhetsinventerat nästan varenda kväll, fortsatt vara ärlig i det liv jag lever även de gånger man helst inte skulle vilja vara det, se till att försöka bygga tillbaka saker man förstört och rivit sönder, se på mig själv i dagens spegelbild istället för att titta på en bild som var för några år sedan. Försöka ta till mig när jag fått beröm, inte rusa iväg när positiva saker inträffat utan istället gett mig själv tid att fundera över vad jag vill med allt det fantastiska som faktiskt också hänt detta år. För som det hänt positiva saker. Knappt så man trott att det varit sant vissa gånger att det skulle kunna hända mig som faktiskt bara är dum och ful… eller nåt 

Ju mer jag låtit irritation och ilska rinna av mig kring olika situationer, desto mer har jag gått bättre situationer till mötes. Jag har kunnat välja mina strider, fokusera på mig och de mina istället för på vad andra tänker och gör. Känna tacksamhet att ha en familj igen utan att hela tiden se allt jobbigt som det faktiskt också för med sig då man bildar en Annorlunda Familj med barn och man. Se det fina i vardagen som jag förr avskytt att rätta mig efter. Längta efter helg och tystnad utan en massa saker som ska hända 24/7. 

Jag är faktiskt min egen lyckas ö. Jag skapar faktiskt lyckan i mitt liv. Om saker känns pissiga får jag försöka se på det som finns och finna en lösning så att jag får ro i själen istället för att bråka på de som int’ begrip’. Jag försöker leva som jag lär för det har varit så mycket lättare än att säga en massa som sedan inte praktiseras där andra finner ut att det bara är en massa skitsnack. Så jag fortsätter att följa det DBTn lärt mig. Att praktisera här och nu. Varken mer eller mindre. Lära av misstag man inte vill ha kvar med sig framåt. Glädja sig åt andra för att glädjas åt sina egna framsteg. 

Det låter säkert lulligt. Men det är faktiskt rätt enkelt när man väl fått in det i skallen. Att vara här och nu istället för att fastna i en dåtid som inte går att påverka mer än att inte göra om misstag man redan gjort, att inte spekulera i hur framtiden kommer att te sig för om den kan ingen spörja… inte ens hur mycket man än vill.

Så jag lever livet nu där jag är. Ikväll i sängen medan 14 år ockuperar tvn med Mythbusters.

Ikväll är det nedräkning. Imorgon har lillgänget skolavslutning som de sista i barnaskaran… Så vi har haft skolavslutning redan i dagarna två så nu är det de sista skälvande timmarna tills vi går som kossor ut på grönbete… Flera underbara veckor i "bara-varats" tecken. Där chevan kommer att packas en sista gång så dämparna får göra sitt allt för att inte gå stumma fram på den rätt tjälknöliga vägen ut i Paradiset. Några underbara månader har jag framför mig ute i en miljö som är rätt främmande för mig egentligen. Mitt ute på landsbygden i det närmsta ingenmansland med allt otyg som det för med sig från äckliga spindlar till allergiframkallande getingar. Den rädslan har jag bestämt mig för att vinna över denna sommar… Målet är väl att inte skrika rakt ut för varje spindel jag finner i sängen…. förhoppningsvis även våga ta bort den med min egen hand istället för att halvt om halvt skrämma livet ur han jag delar säng med så han kan ta bort dessa vidunderliga kryp.

Men främst ska jag än en gång fundera över min egen lycka. Vad som gör mitt liv värt att leva utan att för den skull behöva någon annan för att uppfylla den. Se till att ha ordentligt solblekt hår och sorgkant under naglarna när hösten och skolstarten tar vid. Med energi att orka ännu ett år med skola, snö och mörker som går över i ljusare tider där jag även den våren ska vinna över de deppigare stunderna utan att gå hals över huvud in i något ogenomtänkt. 

Mina små hembyggda pallkrageväxthus…. med sallad, örter, smultron och blommor som just nu växer till sig.

Alla trädgårdspysselprojekt som jag ägnar mig åt tillsammans med 14 år som också har ett brinnande trädgårds och pysselintresse.

Från förra helgens bestyr. där 14 år gör stengång medan jag flätar staket runt kökslandet.

Gårdagens kort från hundpromenaden längs älvkanten. Nyfixat hår, betydligt ljusare än på länge så att solen får göra resten av jobbet att ljusa upp det mer överensstämmande med det däringa vita som kommit vid tinningarna…. 😀 

Så med detta blogginlägg önskar jag alla en glad och underbar sommar… för visst vet ni?

Fotat på Headline Strömpilen!