Kontakt med omvärlden…

 …kommer här som i"avhörning".

Hej! Jag befinner mig i Spenaten… Med mig fick jag minsta Sessan som är hängig…varm och ont i halsen. Vi har hundpassning på agendan. Ena grannen ska åka iväg till fjälls med sin familj och hundarna i hushållet hade det bättre att stanna hemma. Givetvis ställer vi upp så gott vi kan… Jag genom att befinna mig här ute… Herr Effektiv genom att ta ledigt mornar från jobbet så maskineriet rullar på lika väloljat som i vanliga fall då jag är hemma…

Klockan 7.20 var alla frukostade, borstade både i mun och på skalle, hundar rastade och Herr Effektiv måttligt imponerad av att det gick så smärtfritt. På köksbordet hade jag lämnat ett meddelande till familjen som blev kvar hemma… En sten med orden: "Var snälla mot varandra". Man vet aldrig… Det ska ju småretas…en äldre i skaran småmuttra innan kaffet hamnat i strupen och de lite mer morgontrötta sega på så det åstadkommer irritation när det är dags att ta sig till skolan.

Men det har jag nu lämnat bakom mig för några dagar. jag och Sessan samt de två lurviga varelelserna lastade bilen i ihärdigt hällregn och rullade ut på väg 92 där jag lovat Sessan att inte en minut stanna för en enda loppis. Utan raka vägen ut till Paradiset utan att passera en skylt med orden Loppis. Så det är bara att hålla det man kommit överens om. Annat är inte att tala om…Lyhördhet är något jag tränar på.. att lyssna på vad barnen vill och önskar… så kanske de tillslut också kan lyssna de gånger en mamma vill att de ska göra något som jag vill.

Väl här ute skyndade vi oss att få in all packning.. Hundarna sprang som vettvillingar i regnet, trots att de avskyr blöta… För vi var ju här ute! I deras älskade fria paradis.. Så oj vad de sprang… Vi kom snabbt på att det var frysande kallt och rått inne i stugan så det var bara att leta fram kängor och stövlar, den orangeaktiga regnrocken och trotsa piskande regnstormen för att ta sgi ut i vedboden. Så vi lastade vedträn… Hjälptes åt att få in baljan som är från anno 1970 och rymmer en hel vedlår… Sedan fick Sessan ladda kaminen… jag tände på och sedan dess har min lilla flicka skött eldningen.. dvs att ladda in mer vedträn… så att värmen tillslut skulle infinna sig.. För vi går runt med tjocksockor…halsdukark och koftor.. Fastän det är augusti.. om än i slutet. 

Men vad gör det egentligen.. Vi kröp helt sonika ner under täcket och vilade en stund tätt intill varandra.. Jag, Sessan och de två smått äckliga våta små fyrbenta.. där den minsta skakade av köld och helst ville ligga under täcket inlindad i en handduk.. För det var två skurmoppar som kom in.. rinnandes från päls, öron och plaskande tassar… 

Så vi har det gott. Längtar… För det är något visst med att längta. Smärtsamt ljuvligt. Så jag längtar efter den bästa mannen i min värld…den sprallande kånkarongen som är kvar i stan med den bästa mannen… OJ! Vad jag ska mysa när torsdagen kommer och vi rullar in mot Umeå igen…krypa nära mannen när kvällen kommer och lukta honom i nacken..pilla honom lite i örat då han sover och stryka lite extra mycket på honom, bara så att han ska veta att han varit längtad efter. 

En av de skyltar jag gjort i sommar.

Jag älskar dig kärlek! Jag är så innerligt tacksam att jag fått uppleva detta med känslor, hur de ska kännas på riktigt… när man har alla impulser i kontroll, när man fått hjälp att reda ut vilken känsla som är vad och hur det ska kännas just för mig. Jag tar tacksamt emot kärleken jag får och ödslar den vidare till alla och envar som vill ha den! På så sätt går tacksamhet, ödmjukhet och kärlek just nu hand i hand för mig.. Det är mirakulöst på något sätt att bara känna detta enorma….. 

Lugnet i livet kom… det kommer säkert stormar så det knakar i knutarna.. men jag är helt ok med det också.. för har man en gång upplevt kärlek så går den aldrig mer att undvika.

Jag och en mycket liten frusen hund, myser i sängvärmen medan Sessan pysslar som värst!