Kunskapen hos Psykpersonal…

 …skrämmer mig rejält denna eftermiddag. Där läkare tycker att det är helt ok att en ungdom med grav adHd ska kunna vara utan sin medicin ett tag med en axelryckning, utan att behöva ta ansvar kring de effekter en sådan inställning ger. 

Min dotter som nu varit utan medicin i blodet under snart ett dygn är åter i sitt gamla tillstånd… DVS helt ofokuserad då hennes hjärna inte orkar särskilt mycket då en sjukhusvistelse i sig med en mängd olika saker kommer upp. Blodprovstagningar som går fel med sönderstuckna armar, en hård otäck säng på ett naket opersonligt rum där det doftar konstigt, med människor som kommer och går i olika ärenden, som ska kolla hennes hjärta, koppla upp henne till olika monitorer och så där… Ja, man blir själv bara trött av att skriva allt som pågår.

Men läkaren tycker minsann att hon ska vila från medicin ett tag. För att sedan börja om. 

Vad händer då under denna sk viloperiod, om vi nu ponerar att det är scenariot som kommer att bli av vår sjukhusvistelse. (ni som känner mig väl vet dock att det inte är vad som kommer att hända)

Jo! Allt som min dotter lyckats bygga upp i och med att hon fått medicin raseras och hon får starta om än en gång och arbeta med de hinder hon upplevt att adHd:n ger. För tydligen är det ok för en läkare att inte tänka längre än de uttalade ordet. 

I mitt fall så sattes medicin in igen där jag själv vägrat ta emot medicin på grund av alla biverkningar. Nu i kortverkande form, i väntan på att min licens för den nuvarande medicin jag har skulle gå igenom. Under tiden som jag väntade så sprang jag varje natt upp och ner i trapphuset av de biverkningar som mina "vänta-mediciner" förde med sig. Allt för att inte störa resten av hushållet i deras nattsömn. Hellre det dock, än att jag hade varit utan all medicin medan jag väntade. FÖR att vara helt utan medicin där i början av juni 2010 förde med sig många negativa växlingar i mitt liv. Att känna sig inträngd i ett hörn, utan hopp för framtiden, med läkare som jag upplevde som nedvärderande (som dessutom var det) medförde alltför hårda följder för mig. För jag är nämligen oerhört aggressiv i min framtoning utan medicin. Med medicin däremot är jag rätt så from i det närmsta lik ett gulligt ullig lamm. ;P

Förutom nu då. Fullt medicinerad men med min dotters framtid och sinne hotat kan väl ingen, inte ens en normal människa känna sig särskilt nöjd? För en sak och som nu även min dotter så bittert får erfara där jag påtalat detta faktum under några år är: Att man ska aldrig, aldrig förlita sig på Psykiatrin. Det finns alltför många otrevliga händelser och erfarenheter som jag tagit del av, som människor berättat och delat för mig att det är en självklarhet att anta att de som jobbar där gör sitt jobb efter bästa förmåga. Ska något hända får du tamejfan vara lika beläst som överläkarna ibland mer, veta dina rättigheter och inte ens då ha en chans att kanske få adekvat hjälp. 

Så vi väntar…..

….fortfarande på att någon kompetent överläkare från psykiatriska kliniken ska steppa in här på kardiologen i deras matsal där vi har suttit sedan kl 13 och väntat.

Tack så hemskt mycket!!