“Just nu är vi i en era som värderar sådant som uppfattas som autentiskt och naturligt. För femtio år sedan var det tvärt om, då var saker som var helt skapade av människor det mest intressanta. Jag är säker på att pendeln kommer att svänga tillbaka igen förr eller senare.”
Susan Clayton, professor i psykologi, som återgiven i Torill Kornfeldts Mammutens återkomst (2016)
“Denna mycket korta saga, som säger nästan allt om livets skörhet och dödens ogenomträngliga smärta, påminner oss om att tingen varar något längre än livet men är också förutbestämda att försvinna och att det inför dödens smärta är ganska meningslöst att föredra det autentiska framför det konstgjorda.”
Claudio Magis, Donau (1986)
Nu när vi är inne i en tid som värderar det naturliga hoppas många att covid-19-pandemin ska leda till ett mer ”naturligt” liv. Här tänker jag istället uppmärksamma två metoder för att förhindra pandemier, som är långt från vad de flesta skulle beskriva som naturliga. Två spektakulära lösningar, som knappast kan vara aktuella inom den närmsta tiden och som skrämmer oss som är uppfostrade i att se det naturliga som gott. Jag kan börja med den mest extrema iden jag läst om, nämligen att skriva om vårt maskineri för proteintillverkning. Grundläggande om DNA. DNA är kodat i fyra kvävebaser: ATCG. Dessa kvävebaser sitter efter varandra i en lång kedja. Tre kvävebaser bildar ett kodon. Varje kodon motsvarar en aminosyra, aminosyror som i sin tur bildar proteiner.
Virus kapar ju detta system och använder det för att tillverka nya virus. Vi skulle kunna göra om maskineriet så att ett kodon motsvarar en annan aminosyra. Konkret exempel, i allt levnad (biologi är biologi, allt kan hända i naturen, möjligtvis finns undantag hos bakterier) kodar sekvensen AAA för aminosyran lysin. I detta exempel kan vi ändrade så att kvävebaserna AAA kodar för aminosyran argenin. Varpå viruset inte längre skulle kunna använda våra celler till att kopiera sig själv, det använder fel kod. (”Livet hittar ett sätt”, förr eller senare skulle virus överlista återgärden, men då är det bara att göra om det hela från börja, göra en ny ändring i maskineriet.)
Det andra exemplet är följande. Något som ökar risken för att nya infektionssjukdomar ska hoppa från djur till människor är avskogning och habitat-förstörelse. Avskogning drivs av jordbruk, skogar huggs ned för åkermark, för en växande befolkning. Det påpekas ofta att djuruppfödning är ineffektiv markanvändning. Att djur tar upp mycket mera mark för att producera näring än vad växter gör. Så ju mindre animaliska produkter i vår diet, desto mindre markanvändning, desto mindre habitatförstörelse för djur som skulle kunna sprida sina sjukdomar till oss. Det riktigt spektakulära är något som sällan uppmärksam, nämligen att det finns en ineffektivt – faktiskt större ineffektivt – även i växter. Växter använder ~1% av all energi från solljus. Jag har varit inne på ämnet tidigare, när jag skrivit om Freeman Dysons (naivt?) teknikoptimistiska artikel Our biotech future (2007) och om det finska företaget Solar food. I båda de fallen diskuteras möjligheten att så att säga använda kisel istället för fotosyntes. Solceller använder ~20% av solenergin, klart högre än fotosyntes. Vi skulle i teorin kunna odla mat på en mycket mindre yta och därmed spara naturområden som annars skulle odlas upp. Indirekt skulle det alltså minska risken för pandemier eftersom det minskar kontakten mellan människor och vilda djur.
