Etikett: moringa

Fisk, mossbräke, moringa, svenska konstnärer

Av ekergard, 13 september 2021 kl 09:24, 2 kommentarer

Genom åren har jag skrivit ett flertal inlägg om mossbräke, små växter i släktet Azolla, och ett flertal inlägg om trädet moringa Moringa oleifera. Därför är det roligt att kurslitteraturen* till min nuvarande utbildning, akvaponi-ingenjör, nämner mossbräke och moringa som källa till fiskfoder.

Det är kanske så enkelt att dessa växter ligger i tiden och både jag och folk som funderar över fiskmat känner till dem. Fiskar behöver protein, nämnda växter har ett högt proteininnehåll. På det sättet är det logiskt. När jag skrev den meningen påmindes jag om växten som det i normala fall nämns i sammanhanget, sojabönor. Det finns en anledning till att våra boskap äter så mycket soja. Soja ger mycket protein. Och visst sojabönor nämns i också som en källa till fiskmat, men som sagt var även moringa och mossbräke nämns. Kul.

Förresten är det inte bara jag och fiskodlare som känner till de växterna, även svenska konstnärer gör det. Först var det Erik Sjödin som år 2010 uppmärksammade mossbräke. Sedan, faktiskt i år, hade Ingegerd Cecilia Germain med moringa i hennes utställning i Botkyrka. Om jag, fiskodlare och svenska konstnärer känner till växterna, måste de ligga i tiden.

* Small-scale Aquaponic Food Production: Integrated Fish and Plant Farming (2014), Christopher Somerville med flera, Food and Agriculture Organization of the United Nations. ISBN: 9789251085332

Fleråriga alternativ till spenat i jord och hydro : moringa samt libanesisk spenat

Av ekergard, 5 april 2021 kl 10:24, Bli först att kommentera

Om du söker på ”moringa as houseplant” hittar du sidor som påstår att moringaträd är lätta att krukodla inomhus. Men det är inte min erfarenhet. Mina moringa-plantor har inte trivts i min lägenhet. Jag har sammanlagt satt 30 frön av moringa. Moringa (Moringa oleifera) är ett tropiskt träd som jag skrivet mycket om tidigare. Samtliga delar av trädet går att äta. Fröna påminner om jordnötter. Bladen ska smaka som spenat och roten smakar oväntat som pepparrot (ett svenskt namn är pepparrotsträd och namn med samma betydelse finns både i engelskan och i tyskan).

Mina plantor har inte brytt sig om att dessa hemsidor påstår det är lätt att odla moringa. Jag skulle snarare säga att jag aldrig har varit med om en växt som är så känslig. Direkt något var fel, skrumpnade de ihop och dog. Jag testade olika odlingsmedium: blomjord, kokosfibrer, hydro. Jag testade med de starkaste växtlamporna jag har hemma. Inget hjälpte, de flesta plantorna dog innan de var 15 cm höga. Sidor på engelska påstår att moringa växer ”1 foot” per månad. Den plantan som jag fick att leva längst klarade sig i ca 18 månader. När den gav upp, fällde sina löv och föll ihop var den kring 40 cm hög.

Bild: Moringaplanta, ett och ett halvt år gammal. (Just den lampan är lite klen men plantan får också ljus från fönster och även plantor jag har haft under starkare belysning har dött.)

En annan växt som också jämförs med spenat är libanesisk eller egyptisk spenat (Corchorus olitorius) Det är egentligen samma växt som jute tillverkas av. Det råkar bara vara så att växten inte bara används till växtfibrer. Den är också ätbar och löven lär påminna om spenat. Som framgår av följande bilder lyckas jag bättre med dessa växter. Min erfarenhet är att om du vill ha en buske vars blad smakar spenat, satsa på detta inte på moringa.

”Libanesisk spenat”, i hydro, två månader efter sådd.

Varför jag inte jobbar i labb

Av ekergard, 1 februari 2021 kl 10:43, Bli först att kommentera

Jag skulle gärna jobba med det jag skriver om här. Problemet är inte att jag inte är smart. Jag är smart (om du tror på IQ har jag papper på det). Problemet var snarare att jag (pga diagnos) hade för låga energinivåer för att kunna studera på universitet. Och hur får man annars en karriär inom life science? Relaterat är också följande historia som demonsterar min rädsla att jag är för klumpig för att jobba inom laboratorium.

Som experiment odlar jag en moringa-planta i hydropnik, i en passiv deep water culture, också kallad krakty.

Bild: Moringa i krakty. (I bilden syns också en mini-aubergine-planta som sjunger på sista versen.)

Som synes har jag skrivit pH 6 på skålen. En dag när jag var uttråkad bestämde jag mig för att följa ett råd som gavs på Grohuset i Skåne. Att du under vinterhalvåret bör öka näringsinnehållet i vattnet du odlar i. Detta eftersom det avdunstar mindre vatten från bladen under vintern, vilket leder till att växten tar upp mindre vatten under vintern. För att få samma kvantitet näring från denna mindre mängd vatten måste vattnet innehålla en högre koncentration näring. Det jag gjorde var att jag tillsatte 2 ml extra hydronäring till tre liter vatten. Sedan bestämde jag mig för att pH-testa lösningen. PH:et var på ca 5, vilket går bra, men jag var uttråkad. Jag bestämde mig för att höja pH:et något. Egentligen borde jag ha testat pH innan jag tillsatte den extra näringen. Då hade jag kunnat anpassa pH:et till tidigare och haft en konstant surhet. Fast jag tänkte inte så långt. Istället antog jag att salterna i näringen hade sänkt pH:et och där det skulle vara bra att höja det lite grann. Vanskligt men, men.

Det jag skulle komma till är att jag spillde ut flaska med 25% fosforsyra, som används till surhetsreglering. Dels tänkte jag inte på hur stark lösning var, dels är jag klantig. Klantig nog att tvingas undvika labb? Om jag teoretiskt skulle jobba i labb, finns då risken att jag skulle spilla ut en lösning med ett ”chromatografic purified” protein från SARS-CoV-2? Däremot vill jag inte avskräcka andra, om du vill jobba i labb, som min presentation säger – jag är här för att inspirera.

PS. Skålen för hydroponik är inte speciellt snygg men ibland köper man det man hittar, inte det som är perfekt.

Pepparrotsträden Elizabeth och Freeman

Av ekergard, 16 mars 2020 kl 11:30, Bli först att kommentera

Jag borde nog skriva lite om min erfarenhet att odla pepparrotsträd/moringa. Sommaren 2019 hade jag ~ 20 plantor jag hade drivit upp från frön. Nu är det bara två kvar. Fröna grodde, löv sprack upp men förr eller senare började bladen vissna och falla av. En av plantorna växte i ren kokos, av övriga plantor hade jag hälften i vanlig blomjord och andra hälften i en blandning av blomjord, sand och kokosfibrer. Av dessa tjugotal plantor var det bara en som såg ut att trivas, bara en blev större än kring 15 cm. En tillfällighet eller ej, plantan som frodades var den som växte i ren kokos och vi kan kalla den plantan för Freeman. I desperation tog jag en planta som såg någorlunda okej ut (den växte i kokos, blomjord och sand-blandningen) och planterade om den i kokos, den plantan kan vi kalla Elizabeth*. Jag klippte bort vissna blad från Elizabeth och med glädje kan jag se att det nu kommer nya blad på Elizabeth.

När det gäller Freeman har jag ett självförvållat problem. När pepparrotsträdet Freeman var 60 cm hög gick jag för hårt fram, jag följde min impuls att ta fyra stycken sticklingar från den stackaren. Jag satte två av sticklingarna i kokos och de andra två i vatten. Ingen av sticklingarna överlevde och moderplantan Freeman började se risig ut. Eftersom det gick bra med Elizabeth bestämde jag mig för att klippa bort en ordentlig del av Freeman, bara lämna en lite pinne i krukan med kokos och hoppas rötterna innehåller tillräckligt med socker för att plantan ska bilda nya blad.

Förresten, på tal om sticklingar. I samband med detta hittade jag följande video (på engelska) där killen i videon verkar använda torkad vitmossa som medium för sticklingar. Om det inte hade varit vinter och snö på myrarna hade jag provat det. Inte för att jag tror det hade fungerat bättre, men det skulle vara kul att pröva.

Pepparrotsträdet Freeman, sommar 2019.

* Ett tag tänkte jag döpa dem till Swan och Fritz efter paret i Kim Stanley Robinsons 2312. Men återkommande läsare minns att Elizabeth Wurtzel (1967-2020) och Freeman Dyson (1923-2020), är de två kändisar vars död jag har uppmärksammat.

Odla ukrainska tomater i restprodukt från Sri Lanka (första gången den meningen skrivits?)

Av ekergard, 20 januari 2020 kl 10:28, Bli först att kommentera

Mina odlingsprojekt denna våren innefattar ukrainska tomater döpta efter en kosmonaut: Cosmonaut Volkov*. Plus att jag ska försöka ta sticklingar från mina äldre plantor: chilin Trinidad Purple coffee samt pepparrotsträd/moringa.

Bild: Frön.

Jag beställde också mer kokosfiber. Samma företag jag köpte tomaterna från rekommenderade att tillsätta stenmjöl till kokosfiber och använda som odlingsmedium och det ville jag pröva. Kokosfiber innehåller, till skillnad från jord, ingen näring. Tanken är att stenmjöl ger ifrån sig mineraler så att det räcker att vattna med vanlig NPK-näring. Tidigare när jag experimenterade med kokosfibrer använde jag “specialnäring” som förutom kväve, fosfor, kalium innehöll dessa mineraler växter behöver. Med stenmjöl ska jag slippa krångla med det. Lite av ett vågspel, kanske har jag missförstått något, men det måste provas. Om allt dör informerar jag er.

Bild: Kokosfibrer med stenmjöl (Överst). Pepparrotsträd/moringa växande i kokos och stenmjöl (Nedre bild).

Orelaterat om kokosfiber. Jag har ju skrivit om biokol, enligt en artikel ger biokol av just kokosfiber ökade skördar medan biokol gjort av furu inte ger det (Gonzaga, Silvia et al. 2018). Det är ju lite tråkigt för oss, trotts klimatförändringen och trotts att självaste Carl von Linne på sin tid ville acklimatisera tropiska växter till vårt klimat, har ni kanske märkt att vi har mer tall än kokospalmer här uppe**. Möjligtvis kan man odla kokospalmer i spillvärmen från pappersbruk. Nåja, jag tycket det var en rolig tanke. Våra skogar skulle inte bara ge råvaror, utan också värme till odling av tropiska träd, varpå rester från tropiska träd kan ge biokol. Biokol som kanske, kanske fungerar som jordförbättringsmedel i barrskogar… Okej, i verkligheten finns det säkert ett tvåsiffrigt antal problemet med vad jag just skrivit.

* Vladislav Volkov, dog 1971 35 år gammal, raketen han färdades i exploderade när den återvände till atmosfären från rymden. Jag är ingen stor älskare av tomater, men den historien var tillräckligt för att jag skulle köpa fröna.
**Kokosen jag köpte kom från Sri Lanka. Men för att vi inte ska ha dåligt samvete över transporterna, skriver de också att kokos är en restprodukt som inte återvinns. Dessutom består alternativet, vanlig plantjord, mest av torv och torvmossar är kolsänkor, som är bra att lämna i fred.

Mythbusters, växtförädling och lokalpatriotism : min trädgård

Av ekergard, 2 september 2019 kl 10:12, Bli först att kommentera

Mythbusters lärde oss att det vetenskapliga är att skriva ner vad du gör. Det gäller naturligtvis även vid växtodling. I en engelskspråkig bok läste jag att Sveriges utsädesförening, Svalöv, Skåne, i början av nittonhundratalet var med och revolutionerade växtförädling. Deras hemliga vapen var just att dokumentera allt.

Detta är mitt omständliga sätt att skriva det som kanske är självklart för många, nämligen att man även vid t.ex. trädgårdsarbete metodiskt bör skriva upp vad man gör. När jag odlade upp moringa/pepparrotsträd använde jag min gamla labbok för att dokumentera ”experiment”. Jag odlade i två olika odlingsmedium. Några av blomkrukorna fylldes med vanlig blomjord, några med en blandning av kokosfibrer, sand och blomjord, en tredjedel av varje. Kanske gjorde jag bara det för att få känna mig speciell. Vanlig blomjord var inte gott nog för mig. Jag ville expremitera med exotiska kokosfibrer. De säger förresten att kokosfibrer innehåller allt växter behöver. Fast jag vet inte om det är sant. Kokosvatten innehåller allt växter behöver. Man kan odla växtceller i kokosvatten. Om det stämmer med kokosfibrer kan jag inte garantera.

Jepp, okreativt nog roade jag med att återskapade bilden.

Hur som helst, jag kunde inte se någon skillnad för hur plantorna växte i blomjord respektive blandningen med kokosfibrer. Problemet var att många av plantorna – i båda odlingsmediumen – dog.

Förresten boken jag nämnde i inledningen hette Hybrid : The History and Science of Plant Breeding, av britten Noel Kingsbury. En rolig grej är att han skriver att anledningen till att skåningarna i början av förra seklet var så duktiga på att dokumentera växtförädlingen, var att Sverige har långa, kalla, mörka vintrar då det inte finns mycket annat att göra. Vintrar? Skåne? Kom igen! När jag gick i lågstadier fick jag en frostskada under en skolutflykt. Det är vinter! Okej, för att vara petnoga, jag fick ett par vita fläckar på kinderna. Jag vet inte om vän av ordning räknar det som frostskada, men jag gör det. Och jag har ingifta släktingar som från Tornedalen. De kanske inte tycker våra vintrar är något att komma med. Men nu har jag kommit från ämnet.

Källa: Plants from Test Tubes: An Introduction to Micropropogation , Holly Scoggins & Mark Bridgen.

Moringa-bröd på surdeg

Av ekergard, 19 augusti 2019 kl 10:09, Bli först att kommentera

I onsdags, förra veckan, skrev jag ett blogginlägg om vegansk, mejeribaserad glass. Senare samma dag följde jag med syrran, min svåger och deras två småbarn (ett och tre år gamla) och plockade kantareller. Först skriva om avancerad industrimat, sedan ut i skogen och plocka traditionella råvaror.

Jag tänkte det fanns en viss överlappning mellan det och vad jag gjorde dagen efteråt. På torsdagen bakade jag som titeln anger moringa-bröd på surdeg. Traditionellt brödbak med en för oss ny ingrediens. Jepp här följer jag upp förra måndagens inlägg om att odla pepparotsträd/moringa med ett inlägg om första skörden. Skörd och skörd, förresten, plantorna är fortfarande väldigt unga. Det jag otåligt gjorde var att jag knippsade av några blad, i samband med att jag tog sticklingar, lät de torka och bryggde en halv liter örtte på bladen. Efter att smakat på örtteet använda jag 4,0 dl av teet som degvätska i ett bak.

Recept:
400 g vetesurdeg
1200 g vetemjöl
4.0 dl moringa-te
1 tsk salt.
Blanda ingredienser i bunke. Knåda i fem min och låter sedan degen jäsa i 6-8 timmar.
Baka ut brödet till en limpa. Jäs 1-2 h.
~~Skär in ett ”M” för moringa med en kniv du tillverkat på slöjden.~~
Grädda i 230 grader under 50-60 min. Låt svalna på galler.

Löv under torknin.

Det färdig brödet

Smak: teet jag bryggde blev svagt, lite bittert men vattnigt. Det lämnade helt enkelt inte mycket smak till brödet. Jag skulle kunna köpa kommersionellt motinga-te, som borde smaka mer, och baka på det nästa gång.

Förresten om man vill fortsätta vara kreativ med moringa-te, kan man säkert basera andra drycker på teet. T.ex. buteljerat iste eller varför inte brygga öl med moringa istället för, eller tillsammans med, humle. Det finns säkert någon som har gjort det redan.

Ps. En anledning till att moringa framhålls som en bra gröda är att förutom ärtväxterna, finns det få andra växter med samma höga proteininnehåll. Det säger sig själv att te inte är en bra proteinkälla. På det sättet, är detta inte det bästa sättet att konsumera moringa

Att som världsmedborgare odla moringa / pepparotsträd

Av ekergard, 12 augusti 2019 kl 10:00, Bli först att kommentera

Gissa vad detta är för växt?

Okej, ni har redan sett rubriken. Jag har skrivit om pepparrotsträdet/moringa (Moringa oleifera) så många gånger att jag nästan var tvungen att köpa frön. Problemet är visserligen att trädet inte tål frost, i vårt klimat får man krukodla det. Det problemet är åt andra sidan en poäng med trädet. Pepparrotsträdet lanseras som en bra, produktiv och hållbar gröda för världens fattiga och världens fattiga bor inte i områden som drabbas av frost (förutom de som bor på högländer). Och jag tycket väl det var kul att ha en gröda med den potentialen växande på mitt köksbord.

Här följer bilder på odling från frö till planta.

Den sista bilden är en odling i Harvy hydroponiskt system. Tyvärr är det hydroponiska systemet mindre avancerat än jag hoppades. Det var en besvikelse. Hydroponisk odlig är något jag kommer att återkomma till. Fast först tänkte jag nästa vecka dela ett recept med moringa. Och när jag ändå är utanför ämnet, mitt förra inlägget var kul att skriva, men det har ordet ”bioteknik” i titeln. Jag misstänker att det skrämmer bort folk? Det är ett ämne som uppfattas som för smalt och tråkigt (och skriva dikter om det blir ännu värre)?

WWF:s lista över hållbara grödor

Av ekergard, 10 juni 2019 kl 12:17, Bli först att kommentera

Världsnaturfonden och Knorr är båda varumärken som jag kommer ihåg från min barndom. De har funnits länge och varit kända länge. Lite oväntat, men intressant, de två har tillsammans tagit fram en lista över de 50 mest hållbara grödorna. Här vill jag gärna skriva att två grödor på deras listan, är grödor jag nämnde i ett tidigare inlägg, nämligen pepparotsträd och katusfikon: Kaktusfikon : ”great minds thinks alike”.

Annars finns det mycket annat intressant på listan. Vad sägs om en flerårig ärtväxt från Kalahariöknen? Växten i fråga verkar inte ens ha ett svenskt namn men det latinska namnet är Tylosema esculentum.

Bild: wikimedia (användaren NoodleToo har gett tillstånd för publicering.)

Inte alla grödor på listan är så okända. Flera är mer eller mindre välkända: sojabönor, bovete, kikärtor, quinoa, dinkel, vildris, grönkål, spenat, linfrön, hampafrön, valnötter… Lite förvånande för oss är att Korallticka (Grifola frondosa), kanske även känd under det japanska namnet maitake, finns med på listan. Den är rödlistad i Sverige, vilket inte låter så hållbart. Men jag antar den kan odlas. Rättare sagt, jag utgick från att det var så och eftersom jag naturligtvis gjorde en onlinesökning lärde jag mig att korallticka kan odlas.

Kaktusfikon : “great minds thinks alike”

Av ekergard, 18 mars 2019 kl 10:53, 1 kommentar

Detta inlägg handlar inte direkt om odling. Förutom att jag är lite sugen på att odla kaktusfikon. Ni förstår, en uppgift i en online kurs* jag tar var att identifiera ett område i världen som riskerar “food shortages” och skriva om lösningar. Det var inte en supersvår uppgift, det var en super-duper svår uppgift. Det måste finnas massvis av väldigt smarta människor som, var och en, jobbar mycket mer 60 h per vecka med den uppgiften.

Nåja, jag valde Afghanistan och eftersom ett av landets problem är låg vattentillgång, plus att bevattningsanläggningar har förstörts i krigen, föreslog jag grödor som behöver lite vatten. Grödor med en låg vatten till biomassa kvot. Mitt exempel på en sådan gröda var kaktusfikon (Opuntia ficus-indica) “prickly pear” på engelska.

Några veckor efter att jag skrivit essän, läste jag en artikel av journalisten Josh Schonwald: Superfood moringa tree, bread fruit, and prickly pear. Han menar tydligen att pepparrotsträd (”moringa tree”), brödfrukt och just kaktusfikon, “prickly pear”, är supermat. Det är kul att mitt hugskott om vilken gröda afghaner ska odla, också framhålls av en journalist. Jag kanske, kanske hade rätt.

Bild: Kollage med bilder av nämnda växter, från wikimedia.

Förresten något Joch Schonwald skriver om brödfrukter, är att vissa sorter av brödfrukt innehåller betakaroten. Det är intressant eftersom brödfruktträd kan växa just i regioner där a-vitaminbrist är vanligt hos barn. Vad jag vet om brödfrukt är att jag tror den nämns i Den hemlighetsfulla ön av Julies Verne. Och det har sagt att brödfrukt, lustigt nog, varken smakar som bröd eller som frukt. Fast så länge brödfrukter inte smakar så illa att barn med risk för a-vitaminbrist inte kan äta dem kanske det inte spelar någon roll vad de smakar.

Med risk att detta blir rörigt borde jag också skriva några ord om den tredje nämnda växten. För att göra det lätt för mig kan jag dela en video som jag kom förbi. En kort video (på engelska) från University of California om pepparrotsträdet, ”moringa tree”.

Till sist. Om det inte var tydligt nog, jag vet inget om Afghanistan och vad som landet behöver. (Förutom då att landet behöver fred, det säger sig själv.) Förslaget om att odla kaktusfikon, var inget mer än ett förslag i en essä till en kurs.

* Kursen som är på mindre än 20 h heter: Unravelling solutions for Future Food problems, Utrecht University.

Ekergårds fisk och grönt