Att synliggöra verkligheten – Ångermanland och Finland

I går hölls en av de största demonstrationerna i Norrland under 2000-talet. Mellan 14 – 15 000 personer, mångdubbelt fler än befolkningen i fråga, slöt upp i Kramfors i protester mot förslaget att lägga ned Sollefteå Sjukhus och för att behålla tre akutsjukhus i Västernorrland. Demonstrationen organiserades, främst, av den lokala arbetarkommunen i Socialdemokraterna, mot Socialdemokratiska landstingspolitiker som låtit bilan gå över ett sjukhus med 36 000 i upptagningsområdet. Efter demonstrationen tågade hundratals människor mot Hotell Kramm där det s.k. förtroenderådet var samlat, och trots tidigare förbud, så gick demonstranterna fredligt fram till Hotellet och gjorde sin röst hörd öga mot öga med de aktuella nedskärningspolitikerna. Framtiden får avgöra om det blir ett nytt Dorotea. Bilan vändes i diskussionen och den ansvarige politikern, som fört fram förslaget direkt från tjänstemännen över huvudet på Sollefteå Kommun, fick avgå. Det var en uppvisning av demokratins storhet i korta ordalag.

Film från demonstrationen:
https://vimeo.com/142019038

Film före demonstrationen:
https://youtu.be/8–ffh7NG5o

Femton tusen, organiserade från Sollefteå, Örnsköldsvik, Kramfors – ja hela ådalen, utövade sin demokratiska rätt, och om man så vill, plikt.

Hitills har jag inte sett ett enda ord om denna händelse i Västerbottnisk press. Trots att det inte ens tar mer än en timme att köra till Ångermanland.

—

För två veckor sedan gick 300 000 finländare ut i strejk ledda av finska LO mot den sittande regeringen. Det är den största generalstrejken i Skandinavisk historia sedan tidiga 1900-talet. Eggen var riktad mot nedskärningspolitiken. Mobiliseringen var i antal större än både gruvstrejken -69, skogarbetarstrejken eller stora strejken i början av 80. Över 30 000 finnar samlades i Helsingfors på ett massmöte där politiker buades ut men fackföreningsrörelsens representanter bejublades. Resultatet kom i förrgår, sannfinländarna går starkt bakåt.

Inte heller då stod det ett ord i Västerbottnisk press. Det tar 3 timmar med färjan över till Österbotten där arbetsmarknadsstriderna i b.l.a. Pappersindustrin eskalerat de senaste åren. Vi är inte få med finländsk påbrå i Västerbotten heller för den delen och kan vara intresserade av nyheter på andra sidan kvarken.

Däremot skrev varenda tidning i sverige om ett hundratal tokiga rasister, och en bild på en antagligen psykisk sjuk människa som klätt ut sig i KKK mundering.

300 000 som utövare demokrati, ointressant. 300 rasister som skämmer ut sitt land, intressant.
Sådan är medialogiken.

Samma media som går i spinn så fort SD sagt eller gjort något, och gömmer sig bakom babbel om att de vill bekämpa SD, agerar då i synnerhet inte åt ett håll som faktiskt motverkar dem genom att konsekvent släta över de politiska skillnader som faktiskt finns mellan höger och vänster. Ett ypperlig bok om hur denna dynamik fungerar, och varför politiska skillnader är viktiga för att fylla ett vakuum, hittar ni här. Där framgår det med största tydlighet att många högerpopulisitska partier lever på socialdemokratiska gräsrötter som blivit desillusionerade av den s.k. ”New Labour” politiken – eller som man säger, nedskärningspolitiken. Eller mjölkryggspolitiken om man så vill.

Film från LO om SD’s roll i svenska politiken:
https://youtu.be/UUXasHQMhtg

Vad kan man dra för slutsatser av det här då?
Västerbottnisk media vill främst skriva om Stockholm och Umeå. Det urbana synsättet dominerar. Och för en tidning som Folkbladet, som är socialdemokratisk med inriktning på landsbygden, bör det nu finnas en uppenbar självinsikt att man blivit lite väl förblindade av glashusen inne i Umeå Centrum. Titta bakom axeln, där kommer ni hitta mycket intressant.

Så länge som media, i sin desperation för att överleva, kommer fortsätta på den inslagna sensationsjournalistisken med KKK-dräkter och ”SD-chocker” så är det upp till alla oss andra att ta över mediaflödet och sprida vad som, faktiskt, pågår. Att synliggöra, då mainstreammedias profit och reklamjakt omöjliggör rapportering. Därför hoppas jag ni delar vidare dessa länkar, och deltar aktivt i de sociala medierna. Annars är det nog i princip bara fackföreningspress man kan lita på idagsläget. En fråga man också bör ställa sig är, hur hade det sett ut om inte A-pressen sålts ut? Hade vi fortfarande fått förlita oss främst på facebook idag för en korrekt mediarapportering?

mvh