Kåseri: Nationaldagen
Det här med nationell identitet är ju något väldigt paradoxalt. Å ena sidan har vi sedan 2005 en formell flaggviftardag, å andra sidan är den helt irrelevant för de flesta av oss. Även om denna dag tacksamt nog förändrats från monoklar, strama marscher och preussiska övningar för en sluten krets kring Stockholms adelhus till mottagandet av nya medborgare till landet så är ju det här faktiskt inte våran nationaldag. Det är ju bra och så att vi har en dag där vi kan ritualisera in nya medborgare och låta gammadeln få visa sin kultur öppet, typ som pride, men framförallt berör ju den här dagen oss genom vår ledighet – inte vår nationella identitet.
För handen på hjärtat, och nationalstaten åsidosatt, inte strömmar våra känslor kring att vara svenskar, nordbor, skandinavier från dekret ovanifrån, från nationalstat eller kungamakt. Nej den finner vi i blomsterprakt, urskogar, höga fjäll och kulliga dalar. Bland röda stugor, rutten fisk, starka drycker och sånger och ritualer som sträcker sig så långt tillbaka så att prästerskapet rodnar och inte vill prata om det. När vi fiskar, plockar svamp, jagar, vandrar i skog och mark.
Det är i gästfriheten, solidariteten, maten och skratten som vi kan ställa oss och blicka ut över havet, med kluckandet i öronen och friska luften omkring oss, med kanske en och annan innanför västen som svensken får för sig att tyst viska att denne är stolt över sitt land. Ge det en solnedgång kanske till och med en norrländsk man kostar på sig sig ett snyftande, en mygga i ögat.
För till syende och sist så äger vi vår nationalkänslor till det faktiska landet, och till arbetet, inte till staten eller kungen. Inte blod och jord. Arbete och jord. Där har vi format vår självbild.
Nationaldagen får väl fortsätta vara, vi behöver den av praktiska anledningar, som ett integrationsprojekt och att få vädra ur gammhögerns behov av den götiska romantiken. En romantik format långt efter vårat läns egna uppoffringar för fosterlandet i Finska kriget 1809. Ja man kan nästan påstå att nationalromantiken kom som svar på den kris detta krig innebar.
Så den nationella identiteten, känslan att tillhöra detta land – den formar vi kring midsommar och på semestern. Och det är när vi får våra nya medborgare att lägga ifrån sig den här blågula flaggan, en flagga som dessutom bara äger monopol i drygt halva landet, och istället lyfta nubben, att enas med oss i urskogen – som vi på riktigt delar samma nationella identitet. Svenska identiteten är således föga lite förknippad med kungens flagga – hockey och fotboll åsidosatt! Istället går många av oss omkring vanligtvis som skåningar, norrlänningar, finnar, samer eller jämtar för den delen.
Så Svensk nationalism fortsätter således sin paralella gång, med allsköns tokiga apostlar, rasister, byråkrater och romantiker – men folkets syn på det hela fortsätter vara ett levande kulturarv. Långt från slott och stora salar. Levande i hembygdsgårdar, frluftsliv och naturföreningar.
Och ska vi nu fira själva nationalstaten:låt oss då fira det bra och unika med den. Allemansrätten och folkrörelserna. Det är ju trots allt pelaren i vår gemensamma identitet.
Själv firade jag Nationaldagen genom att besöka Sävar, Ratan och Bygdeå för att besöka minnestrakterna efter det förödande kriget 1809.
Senaste kommentarerna