AP i Holmsund, positivt i sig men ganska förbryllande

På Torsdag kommer Arbetarpartiet arrangera en frågestund på Himmelska fridens torg. Det är nog första gången på åtminstone tre år något annat parti har visat sig i Holmsund. Ser man på hur folk röstade då så har också AP vuxit i Holmsund vilket inte heller är speciellt förvånande då APs karaktär de senaste åren gått från ultravänsterparti med samma fokusfrågor som Vänsterpartiet som slänger sig med enkla lösningar mer tillbaka till sina rötter som missnöjda sossar. De blev ju en gång i tiden förvisade just från Socialdemokraterna och inte från partierna längre ut i vänstermyllan. Jag tycker det märks, möjligen är bildningen likartad. I ärlighetens namn så delar ju även många medlemmar i socialdemokraterna några av APs politiska poänger; som mer industriell mark och mindre skrytbyggen i centrum och stark välfärd. Alltså, ironiskt nog ungefär samma frågor som vi i S-föreningen. De senare åren har de också börjat verka mer som en seriös opposition till (S) vilket också märks i kommunpolitiken och noterats av förtroendevalda socialdemokrater även om många minns att AP satt upp socialdemokrater längst upp på sina egna listor för några år sedan.

Däremot förstår jag mig inte riktigt på varför de har ett behov att vara ett eget parti som dessutom saknar mångt och mycket representation i kommunpolitiken trots några mandat i fullmäktige. Den politik de vill föra delas ju som sagt redan av många socialdemokrater och drivs också av olika intressen inom socialdemokratin för att få till stånd olika förändringar, inte minst LO-facken och s-föreningar i typiska arbetarklassområden. Den budget som nu tagits fram som sätter stopp på bygghysterin i centrala Umeå är ju en tydlig sådan omprioritering som Socialdemokraterna gjort efter att ha lyssnat på sina medlemmar. Följaktligen blir det en ganska konstig känsla att diskutera med arbetarpartister, som envisas med att vara något form av nytt sosseparti, samtidigt som många av medlemmarna på gräsrotsnivå här i S i Holmsund redan delar åsikter i flera olika fall kring den kommunala politiken. Det blir ungefär som att snacka med en S-förening som inte finns. Det är väl ungefär känslan. Varför förändra socialdemokratin, som verkar uppta APs främsta fokus, med ett parti utifrån. Någon representation i Arbetarkommunen kan vi ju knappast tala om. Några etablerade kontakter med de större fackföreningarna, tankesmedjorna eller progressiva nätverken inom S som driver på dessa frågor stenhårt internt, kan vi inte heller tala om. Där finns inte nätverk som 6F där jag själv är aktiv i som outtröttligt delvis är det mest stridbara fackliga samarbetet i landet, och lika outröttligt producerar ideologi i form av rapporter, kampanjer och bildningsarbete. Några större resurser,  i tal om pengar, kan vi inte heller tala om. Det är som att säga att man ska fixa huset, men lämna verktygslådan i garaget. Men det kanske funkar att stå utanför och vara arg, jag vet inte, men jag tenderar att vilja kolla folk i ögonen när jag är förbannad på någon – och inte stå ute i rabatten och glo in genom fönstret.

Sedan har de ju en mycket anmärkningsvärt historiskt bagage bakom sig som de medvetet vänt sig ifrån de senaste sju-åtta åren, bland vänsterns många små mikropartier som skapades på 70-talet, vilket såklart också påverkar förtroendenivån. Men det känns mer och mer som de dragit de historiska och materiella slutsatserna att hela den svängen inte var mycket mer värd än studentrevolten under samma period, alltså ingenting, och därför närmat sig den klassiska socialdemokratin för att spela roll igen. Ungefär som vänsterpartiet också gör mer och mer, dock med basen fortfarande kvar just kring -68 vänsterns misslyckanden och därför snurrar runt i någon evig cirkel av konstiga resonemang som för evigt gör dem ointressanta för stora delar av LO kollektivet.

Det var ju 100 år sedan de började dra från socialdemokratin, att några vänder tillbaka, om än sent kanske man ska vara ödmjuk inför. Det var ju just här i Holmsund 1923 som Socialdemokratiska Vänsterpartiet (SSV) och Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) enades igen.

Däremot är ju AP som fenomen, ett lokalt socialdemokratisk parti i opposition mot socialdemokraterna, inga nyheter alls. De har funnits i modern tappning sedan 90-talet och bara förra månaden bildades ett till sosseparti utanför Skellefteå – där de uttryckligen har ”gamla socialdemokratin” som ideologisk grund. Skulle vara intressant att prata med någon partivän i Skellefte om den saken.. Sådan utveckling ska man självklart lyssna in på och försöka förstå, och inte minst försöka få andra inom socialdemokraterna att förstå, är en tydlig varningssignal. Att AP, som just kommer från denna 90-tals våg med sjukhuspartier och annat, fortfarande är kvar och inte ”uppätna” av de Socialdemokratiska Arbetareparti som en gång i tiden hade alla dessa rörelser under samma paraply får vi faktiskt ta till oss som vårt eget misslyckande. Och göra ansats i att få tillbaka dem i leden. Precis som vi också måste lyssna in, förstå och ta intryck av de mer utomparlamentariska välfärdsrörelserna som mer eller mindre bara gått till biblioteket och kopierat upp hur arbetarrörelsen gjorde och i alla stora avseenden delar vår politik också för den delen.

Här om någonstans är det således viktigt för oss inom Socialdemokraterna att påpeka att vi visst kan påverka politiken i demokratisk ordning och att s-föreningar och Arbetarkommunen, inte minst, spelar roll. Med demokratiska vägar att påverka partiet hade knappast alla dessa småpartier ploppat upp över hela norrländska kartan så fort någon Primesosse i Stockholm tagit något beslut. I kontexten att man i resten i Sverige förhåller sig till SD och vi i Norr förhåller oss till olika missnöjda sossepartier är ju dock tacksamt och dessutom roligt eftersom det stärker den ideologiska och ekonomiska debatten, men det är också följden av att vi traditionellt var den geografiskt ”radikala” delen av Socialdemokratin. Då bygger man en sådan miljö. Frågan är om vi gör det idag?  Så vi ska inte vara kaxiga eller ta vårt eget partis överlevnad för given, många, inklusive mig själv likväl som LO som helhet är knappast nöjda och glada över de senaste 30 åren – vilket i sig är förklaringen till just det jag pratar om. En socialdemokrati som säger en sak men gör en annan, får aldrig förtroende. Likadant är det med en socialdemokrati som inte lyssnar på sina medlemmar eller folkrörelserna. Sverige har blivit det land i OECD där klassklyftorna ökat mest de senaste 30 åren, och vi har suttit vid makten. Det ska vi vara medvetna om, vi mer traditionella socialdemokrater kommer i alla fall göra vårt för att påminna om detta.

Vänsterpartiet å sin sida fortsätter ju dock leva lite i sin egen värld, vilket är karaktäristiskt just av denna studentvänster som dominerar delar av kommunen. Men det är en helt annan femma. De är lika osynliga som borgarna här ute.

Hursomhelst så är det intressant med ett till parti här ute som vågar visa sig. Och ganska karaktäristiskt att det är sura sossar i princip. Jag hoppas flera av S-medlemmarna går dit och säger det uppenbara ”det där är väl inga konstigheter, de där frågorna hanterar vi ju redan” och pekar på de uppenbara vinster vi i Holmsunds Socialdemokrater drivit igenom och driver i kommunen. Jag tror AP kommer finna att vakuumet för deras politik, att t.e.x. bråka om mer industriell mark, är ytterst litet och att många kanske måhända håller med dem i sakfrågor, men förstår att det här hanteras redan av oss i S. Själv så kommer jag dock åka till Norrbotten i veckan och det är oklart hurvida jag är kvar här i Holmsund på Torsdag.

Men lite semester ska man väl ändå få som småbarnsfar.