Till Umeå kommer de gnälliga partierna för att dö

Det går inte att undvika att det politiska samtalet i Umeå har blivit allt mer polariserat. Det tillhör väl tidens rörelser i stort kan man ju tänka. Oron inför framtiden har nästan helt förskjutit tanken på en positiv framtid och som en trygg famn står nostalgin där för att välkomna de som tycker att allt om 10-15-20 år verkar otroligt läskigt. En fullt mänsklig om än ganska passiv inställning.

Men det är ju just det som all politik handlar om. Vilket samhälle vill vi ha om 20 år?

Men visst finns det också saker att vara förbannad på. En hel del faktiskt. Men det är inte svårare än att man med största enkelhet kan se skälen till varför,. Lösningarna på detta är inte heller någon raketfysik, om än politiskt känsligt.

Staten överskjuter kostnader på regioner och kommuner. Samtidigt rapporterar staten att de går med vinst och att skattkistorna fylls. Lägg därtill på att 366 miljarder amorteras på en statsskuld som är bland världens lägsta. Ja snart spräcker vi till och med våra egna, av riksdagen antagna, riktlinjer (”skuldankaret”) över hur låg statsskuld vi får ha. Så. Där har ni grundproblemet. Staten blir rikare och rikare, kommunerna fattigare och fattigare. Ja det har till och med gått så långt att SKL, ledd av en moderatpolitiker, föreslår kraftiga skattehöjningar för att få bukt på problemet så länge som staten fortsätter sin finanspolitik. Och det är ju ett helt korrekt antagande, så länge som man tillåter dagens finanspolitik. Chockhöjd kommunalskatt, som i sin natur är djupt orättvis, ser nog ingen fram emot, tvärtom.

I grunden är det dock en ganska enkel lösning. Förespråkad av OECD, IMF, EU, ECB och allt från skribenter i Wall Street Journal och Bloomberg till Dagens Industri. Men den är politisk kontroversiell. Det är i dagsläget nämligen bara vänsteroppositionen inom socialdemokraterin, Reformisterna, som vågar tala om den. Ja inte ens Vänsterpartiet vågar.

Skapa en budget för drift. En för investeringar. Låna ansvarsfullt för investeringar, frigör således kapital till driften – kommuner och landsting. Välfärden. Klassisk socialdemokratisk politik. Ett praktiskt förslag finns här.

Idag är detta mer känsligt än dynamit inom politiken. Fastän varenda kommunpolitiker i smyg skickar fram en lapp genom klassrummet ”Bra R, BRA!”.

Men låt oss återgå till grundfrågan. Framtidssynen.

Just nu pågår en enorm förändring av Umeå. Hamnen byggs ut. SCA bygger ut. Komatsu bygger ut. Västra länken håller på byggas. Bostadsområden, om än dyra att bo i på grund av bristen av en statlig strategi, byggs. Umeå Universitet lanserar samtidigt Sveriges första AI-program. En ny gymnasieskola har nyss byggts. Det finns många exempel på en sund framtidsinriktad politik.

Den försenade Lundabron kanske till och med hinner färdigt innan Holmsundshamnen blivit helt automatiserad och SCA infört magnettåg över älven, men om detta får vi nog bara gissa.

Skämt och sido så är Umeå inne i en positiv förändringsfas. Och har varit länge. Dessa saker handlar om de 10-15-20 år jag talade om innan. Det handlar om framtidsinvesteringar. Det handlar om att garantera grunderna för en bra ekonomi och infrastruktur och utbildning.

Ja Umeå går till och med så bra så att Regeringen med över 600 parametrar räknat ut att vi har det för bra, och därför skall ta kostnaderna för inlandet. Och där till skicka lite mer pengar till rika förorter i Stockholm som saknar samma unga, kreativa, utbildade befolkning.  Ytterligare en försvårande, men inte omöjlig, politisk uppgift att ta sig an. Men minskade anslag till kommunen då staten helt missat det regionala perspektivet.

Detta ger en spelplan där vi tydligt ser utmaningarna. Staten lastar på oss kostnader med ena handen, och minskar finansieringen med den andra. Det är ett dödsgrepp. Det skapar ingen annan situation än kamp och konflikt mellan kommun och stat. En optimist tar sig an denna utmaning med självförtroende. Kamp tillhör alltid samhällets kärna för utveckling.

Men att ställa sig som nästan en majoritet av de kommunala partierna gör nu och bara gnälla torde inte skapa något större förtroende hos befolkningen.

Lösningarna är nämligen politiska. Och det är bara de partier och rörelser som har framtiden i blickfånget, och kritiken mot de försvårande politiska besluten som bas, som kommer ha en realistisk chans att vara trovärdiga. Nedskärningspartier tillhör historien. Inget politiskt projekt kan bygga på att göra det sämre för människor och tro att det ska överleva.

Hitintills saknas kritiken mot det finanspolitiska ramverket hos, alla, politiska partier på riksnivå. Och således undergräver allt de kan säga i frågan. Det är kanske inte konstigt att de allt mer gnäller, än levererar. Uppbundna av sina nationella företrädare.Man kan hoppas de tar till sig expertisens åsikter i hur vi kan inte bara kan fortsätta bygga en bra kommun, utan ett helt land.

För socialdemokratin är det dock rörigare, och rörligare. Den interna oppositionen – och framtidstron – når nya nivåer för varje månad. Den har större skäl för optimism. För att man ser en lösning i denna rävsax. Och man lägger sina förslag. Sina motioner. Sina studiecirklar. Och kämpar vidare. Det är mycket hoppingivande. Det finns ingen annan lösning ur denna situation än att konflikten över tid i samhället eskalerar så länge denna lösning inte appliceras på välfärden. Finansiera den. Punkt. Valet för politiska etablissemanget i landet är ganska enkelt. Finansiera välfärden, eller ta den politiska kostnaden i nedmonteringen av den. Bara reformisterna lägger ett förslag för framtiden i just denna stund.

Och det är så politiska rörelser ska agera. Man ska bygga för framtiden, prata om framtiden, och aktivt lägga förslag på att förändra saker som är fel. Det är med framtidshopp, och kamplust, som Socialdemokratin en gång i tiden blev folkets parti. Inte för att man ansåg att Göran Perssons ekonomiska teorier nästan var en religion.

Såna diskussioner ser jag hellre här lokalt. För i ärlighetens namn tror jag ingen i Umeå röstar på ett gnällparti när det finns krafter mitt framför ögonen som säger ”här har vi lösningen”. Det är inte i Umeås DNA. Pessimister är helt enkelt inte trovärdiga.

Men för oss som har fog för optimism, som inte skyr en dust med finansen eller kapitalet. Och som för våra ögon ser en välfinansierad välfärd, en stark investeringsbudget  och ett Umeå om 10-20-30 år som fortsätter ligga i bräschen för nationens framtid. Vi har framtiden för oss. Det kommer bli tufft. Men det kommer gå.

Framtiden tillhör de modiga.