Medborgarlönens tragedi

I efterdyningarna av dåliga sociala skyddsnät, arbetslöshet, börskrascher, dålig köpkraft och ekonomiska bubblor som brister så brukar medborgarlönen (UBI, Universial Basic Income) aktualiseras i debatten. Det är en lång och relativt komplicerad diskussion som förts under många år där förespråkarna dessutom bör delas upp i två läger med helt olika syn på UBIns syfte och målsättning – högern respektive vänstern – där allt från avskaffande av alla andra sociala skyddsnät till mer eller mindre lönearbetets avskaffande är positioner som står mot varandra. I debatten finns alltså allt från storslagna utopier till kraftiga nedskärningar på allmänyttans ansvar med massiva lönedumpningar som följd.

Vad man dock kan konstatera att coronakrisen inte innebär någon paus utan snarare accelererar denna diskussion. Spanien har därför beslutat att införa medborgarlön. Liknande metoder använder sig USA av genom sina ”helikopterpengar” som Trump skickar ut till befolkningen (vilket dock är engångssumma) – och ett inte oblygt sätt att ragga röster på. Med största sannolikhet kommer antagligen, för att öka konsumtionskraften, liknande manövrar väntas från fler länder. Det man dock kan konstatera är att hastigt etablerade medborgarpengar knappast kommer upp i de nivåer som behövs för att inte vara lönedumpande eller slå mot konsumtionen, således bör man konstatera att den s.k. ”vänstern” i UBI-frågan får finna sig tillfälligt överkörd. Regeringar världen över kommer nog se denna medborgarpeng helt enkelt som billigare än skattefinansierad välfärd. Finland som körde ett internationellt uppmärksammat pilotprojekt fram till 2018 verkar dock inte se några nya ingångar till att förnya experimentet just nu.

De länder som har en väl utbyggd och stabil A-kassa och socialförsäkringar är, med rätta, skeptiska.

Som svensk får man såklart instinktivt svårt med diskussionen om UBI. För tre anledningar
1) Är det ens rimligt att politiker skall bestämma över löneutvecklingen? Vår modell baserar sig på fria aktörer (Näringsliv och fackföreningar) gör upp om löner och kollektivavtal – och inte på parlamentets betydligt mer nyckfulla beteenden (där politiker har makt över myndigheterna så har vi ju fräscha exempel på hur det kan gå). Vidare undergräver såklart UBI per definition i princip all legitimitet hos fackföreningarna hos sina medlemmar. Samtidigt sätter den löner utan någon som helst branschkunskap för näringslivet. Maktfördelningen i samhället centraliseras till politikerna, vilket med god anledning kan ses som ett mindre demokratiskt styrelseskick. Det kommer, i korthet, vara omöjligt att strejka sig till högre löner.

2) Om man förskjuter makten över till politiken att sätta löner så skapas också ekonomisk instabilitet. Avtalsrörelserna tappar sin normerande kraft och de ekonomiska modellerna som präglar svensk lönepolitik sätts ur spel – t.ex. det s.k. ”märket”. Nog för att man berättigat skall kritisera och finna vägar i det befintliga systemet, undertecknad har inte minst kraftigt velat höja lönekraven och fördela mer till arbetare och mindre till tjänstemän, så har det ändå garanterat viss form av stabilitet i systemet – reallöneökningar har de facto skett inom vissa branscher som inte ätits upp av inflationen. Om än för små och för få branscher inom LO kollektivet. Med politiker som förfogar över människors inkomster så är lönerna inte bara beroende av fyraårsintervaller, till skillnad från avtal, utan politikernas förmåga att strössla pengar omkring sig kommer också vara en katalysatorn i de olika partiernas valmaskiner. Sätter man en sedelpress i händerna på politiker så finns gott om resultat över vad som sker. Risken för okontrollerbar inflation är alltså påtaglig.

3) UBI garanterar inte på något sätt att de inkomster som människor då förfogar över garanterar dem rättigheter. Särskilt är detta allvarligt då UBI per se är ett argument för att avskaffa sociala skyddsnät, A-kassa, med mera för en stor del av dess förespråkare. Det är helikopterpengar, inte medborgerliga rättigheter. Det är därför rimligare att prata om universella rättigheter istället för UBI (Något bland annat Aaron Bastani och undertecknad menar). Det vill säga att man bygger ekonomiska system som garanterar kostnadsfritt bostad, mat, vård, skola, arbetsförkortning med mera. Många av de långsiktiga målen som vänstern inom UBI-rörelsen tittar på, som ökad fritid och basala tryggheter, har uppnåtts som mest när man snarare använt sin kraft som löntagare mot kapitalet, genom facken, än att införa en peng som undergräver maktpositionen löntagarrörelser kan uppnå.Först sekundärt har man vänt sig mot parlamenten med lagar. Det är såklart tragiskt att detta ej minns idag, efter 30 år utan reformer och segrar för facken, vilket också bidrar logiskt till opinionen för medborgarlön som en ny front att vinna på. Men det är ett faktum att det är i vår makt som löntagare vi nått framåt i dessa frågor – inte genom parlamentariska manövrar.

Slutligen är det såklart, i dagsläget, helt omöjligt att se någon form av universal medborgarlön etablera sig och hur det skulle fungera, då internationell samverkan på den nivån helt enkelt inte finns, utan det är framförallt ett nationellt projekt så länge som vi lever i en tid när stater kapar andningsskydd från varandra.

Det sagt så jag övertygad om att vi kommer se liknande ingrepp som de i Spanien och USA framöver. I länder utan starka a-kassor, socialförsäkringar, skattepolitik och uppbyggda ekonomiska system – och särskilt i länder med en mer maktfullkomlig politikerkast – kan vi nog se former av ”medborgarlön” etablera sig i krisens spår. Det sagt, så tror jag inte det är en särskilt trevlig upplevelse.