Om nostalgi och intresset kring framtiden

(Triggerwarning för de som vill bestämma åt mig vad jag ska skriva: Ännu ett meningslöst inlägg av verkighetsfrämmande art. Den är också högst personlig)

Nostalgi är ganska fantastiskt. Man kan till och med vara nostalgisk över tider man inte ens upplevt. Till exempel finns hela generationer som aldrig upplevt kalla kriget som är nostalgiska över tanken på Sovjetunionen. Jag själv har dekorerat mitt kontor i art-deco stil på grund av för många timmar framför Peaky Blinders och är den första att erkänna att jag är snabb på att banka någon i huvudet med ett citat från Wigforss från sådär 1932 och att frossa i tidiga arbetarrörelsen på ett smått, perverst, sätt fylla rad efter rad av gamla böcker.

Andra kan vara nostalgiska över t.ex. Folkhemmet eller hur Det Gamla Sverige, På min tid.. var eller bara, typ gilla 80-talet.Vi bygger upp, vilket är fullt mänskligt, myter och känslor om det gångna som vi, på individnivå, bygger vår identitet på.

Realiteten, eller ens faktiska upplevelser spelar mindre roll. Myten är det centrala. Som exempel så är 80-talet en estetik som är stor i samtida populärkulturen.Det är ju också noterbart hur filmproduktionen återanvänder gamla figurer från DC och Marvel, eller typ Transformers, till all oändlighet. Allt känns som det går runt i cirklar. Mode, musik (Gigantiskt populära ”Blinding lights” storhet ligger just i sin närhet att kunna lajva 80-tals ljudet) och politik.Det är som en loop fastnat efter 1989 där vi inte kan se längre fram, men se bakåt.

Vi kan däremot välja och vraka i tidigare tidsåldrar för att definiera oss i både politisk, social, subkulturell och estetisk mening.  Även om det är industridriven nostalgi i trender eller att i olika positioner om ”hur det var förr” så är tillbakablickandet det centrala.

South Park. Kanske samtidens vassande politiska kommentatorsserie har till och med vävt in en aktör för detta som de pekar ut som drivkraften bakom trumps framgångar och samhällsdiskussionens nästan drogliknande beroende av blicka bakåt istället för att hantera sin samtid. Memberberries. Varje person som äter dem börjar genast sluta fundera på nuet och det kommande. Och börjar hänge sig till nostalgi.

Mark Fisher kallar detta för den mest avslöjande delen av en tidsålder som han kallar kapitalistisk realism (boktips här). De unga som växer upp idag har aldrig ens upplevt något annat än dagens system och trots återkommande ekonomiska kriser (en 18 åring idag har upplevt två gigantiska ekonomiska kriser), klimatkris, pandemi och demokratisk tillbakagång – så är det omöjligt att blicka framåt eller att hantera det pågående. Man saknar samma kulturella referenser som de äldre och kan därför varken förhålla sig till kalla kriget, kommunismen eller kapitalismen. Man blickar istället bakåt och skapar nostalgiska myter, ofta för att där försöka hitta en framtid. Man blickar bakåt till tider där det fanns på kartan om en bättre värld.

I sin frustration över att äldre generationer inte begriper detta så blir politik till något ytterst ironiskt och i jakten på något nytt så förändras språket (memes) och kulturen i rekordhastighet. Mest kanske för att förenkla och göra det roligare. Dörren till framtiden upplevs stängd. Politiken är på samma repeat som allting annat omkring en – och uppleves som samma tomhet. Floskler och tomma löften på repeat.  Istället är vi dömda, att som Marx säger, upprepa allt som en fars.Så vi började skratta.

Framväxten av den ironiska generationen (Här hemma ses Killinggänget som pionjärerna) kan man säga var övergången från ett postmodernt samhälle (det finns ingen sanning), till ett realkapitalistiskt (det finns bara en sanning – marknaden).  Fram växte en era där allt är marknad och allt omkring oss. Språk, sociala relationer, mentala hälsan, ens eget inre, kön, traditioner i allt högre hastighet ingått i en marknadslogik – som man hejdlöst måste driva med för att hantera faktumet att känslan är att de stora samhällsförändringarna är över. Mammon är gud.

Denna känsla kan bara förstås att man samtidigt ser klimatkrisen, ekonomiska kriserna, tekniska omställningen, demografiska utvecklingen och avdemokratiseringen.

Tänk dig att vara fastbunden i en bil som åker i all hastighet mot en vägg. Och du inte kan göra något. Eller, tar en selfie på instagram. Det är en form av ironisk dödsångest.

Fishers insikt kan sammanfattas starkt i en enda mening:
Det är enklare att föreställa sig jordens undergång, än ett annat ekonomisk och socialt system.

Fishers uppmaning var, han tog livet av sig 2017, att hitta sprickor i denna upplevda verklighet och att uppmana att i tider av kriser inte bara acceptera läget utan försöka fantisera och att försöka forma någon form av framtidsvision, politiska målsättningar eller för den delen utopi som kan få samhället att fortsätta utvecklas igen istället för att ständigt repetera sig själv. Den som fått den blicken på världen, känner sig instängd som ett djur i bur, och agerar därefter.

De första som läste Fisher blev således mycket deprimerade av läsningen. Fisher själv led av en djup depression i slutet av sitt liv. Länge så verkade det inte heller finnas några som helst möjligheter att ta sig ur detta. Det mest hoppfulla under det gångna åren, som socialdemokrat, var det politiska kraftsamlandet kring Bernie Sanders och Jeremy Corbyn. Något som fishers anhängare från början redan avskrev som omöjliga projekt, men möjligen terapeutiska. Nu vet vi hur det gick. Och vissa skulle hävda att de ändå lyckades plantera frön om något annat. I Sverige skulle väl man kunna hävda att Reformisterna sedan dess försökt sig på detta genom att ställa krav på kraftiga investeringar för att bygga ett nytt Sverige. Ett Sverige redo för en framtid. När diskussionerna på finansen går på repeat, så bryter de av.

Stora genombrottet kom dock 2019-2020 och har sitt ursprung i debatter som bröt ut i mitten av 2010-talet. Socialdemokrater och marxister började se sig omkring och studera vilka som i detta stadium av en enda sanning fortfarande uppvisade optimism, framtidstro och kunde också leverera lösningar på flera av världens problem. Man fann dem bland tekniknördarna. I liberalismens om man så vill kärna, Silicon Valley. Där odlades snarare en pionjärsanda. Där fanns det några som likt  några kaxiga skitungar var glada som fan. Det var väl värt att undersöka.

Där började glasburen sakta spricka och sedan, i rasande takt har en vänster och socialdemokrati börjat frodas på gräsrotsnivå som, långt ifrån att vara doomers, började undersöka alla dessa tekniska framgångar och analysera dem på nytt – med målsättningen om hur dessa tekniska vinningar skulle kunna bygga en bättre och jämlikare framtid. Man slängde alla gamla regelböcker, manualer, analyser, symboler åt helvete. Den gamla vänstern stod och hängde läpp om världens kommande undergång och tjafsade om identitetspolitik eller befann sig i olika stadier av nostalgi kring ”fornstora dagar”. De första steget framåt skedde ungefär samtidigt som världens alla ungdomar samlade sig kring Greta Thunberg för att förklara världens dödsdom. När den globala depressionen spred sig, i kris efter kris, så spred sig leendet på våra läppar. Mitt i all skit, så förstod vi att vi varit idioter som inte studerat vetenskapens vinster och den materiella basens förändringar – utan i alla dessa år suckat, stönat och irriterat oss på olika vänsterfalangers eviga tjafsande.

När böckerna sedan nådde ut, till sådana som mig så väcktes ett sedan länge slumrande glädje och optimism. Framtidstro. Det går trots allt att skapa en framtid. Det finns lösningar på problemen. Som en storm som samlar sig samlas nu en ny generation. Som inte längre vill mumsa memberberries och definiera folkhemmet, diskutera sovjet, minnas Palme eller tjata om 1900-talet i all oändlighet (vi tar dock med oss det väsentliga). Vi. Vill. Mer.

Och sett till allt omkring oss. Så förstår jag om den attityden, de förslagen, de reformerna, den ideologin känns verklighetsfrämmande. Den är det i en tidsera där allt satts på paus och bara gamla reruns går om och om igen, särskilt i vänstern. I realiteten är den dock lika ”främmande” som vilken text som helst av Månsson, Hansson, Wigforss eller andra som fortfarande var aktiva i en tid som rörde sig framåt. Nu sparkar vi igång den maskinen igen.Vi blir därför nostalgins fiende, och det mesta bakom oss kan också kallas i viss mån reaktionärt – tillbakablickande.

Och innan man avskriver våra förslag, så får man nog gå igenom i princip hela moderna techindustrin, vetenskapen och världens främsta ekonomiska och sociala experter för att nå oss. De delar ju samma syn som oss på den tekniska och samhällsmässiga utvecklingen. De vill bara administrera det hela annorlunda. Patentera det. Monopolisera det. Sälja det. Mjölka fram miljarderna på vårt eviga scrollande.Fortsätta varufiera precis allt i våra liv. Vi vill något annat.

Där ligger framtidens konfliktlinje.