Finns liberalismen?

Undertecknad blev väldigt glad när det kom till min kännedom att den lokala liberale ledarskribenten Ola Nordenbo uppvisade både en ideololgisk stringes och folkvett när han angriper L och C för sina pajaskonster kring LAS. Även om vi har olika grund i våra ställningstaganden så skjuter vi åt samma håll och det ska han ha all heder för.

Liberalismen i stort (existerande framförallt i C och L men också som en minoritetsfalang i S) är ju som vi alla vet under angrepp och möjligen också ett rent parlamentariskt utrotande. I min mening förbättrar de knappast på sin position heller när de väljer att dö på en kulle för att löntagarna ska få sämre anställningsskydd i en pandemi. En åsikt som knappast delas av varken väljare till deras parti eller folk i gemen, oavsett politiskt åsikt.

Den liberala krisen avtecknar sig såklart på många olika sätt. Själv noterar jag att prominenta f.d. folkpartistiska riksdagspolitiker som Carl Tham idag är medlemmar i socialdemokratiska föreningen Reformisterna som anklagas även internt i S, av vissa som ironiskt nog kallar sig liberaler, för att vara ”vänsterextremister”

Det säger en hel del om hur höger den ekonomiska politiken blivit i Sverige då Tham knappast blivit kommunist, utan snarare är trogen ekonomiska idéer som återfinns i bland annat IMF och OECDs finanspolitiska uppfattningar. Eller helt enkelt ”folkpartism”. Vi lever alltså i en tid då gamla folkpartister befinner sig i vänsterns ytterkanter (Reformisterna är enligt de flesta vänster om V i ekonomiska frågor).

Den här historiska förskjutningen att gått från ett ställningstagande för individuell frihet och ideal om en jämlik ekonomi och samhälle kanske dock främst syns om man drar på sig de historiska glasögonen. Jag själv har stor respekt, och även influerats, av historiska liberaler som t.ex. Tingsten, Harald Wigforss och Israel Holmgren.

Och den där boken jag har hemma från mitten av 70-talet från LUF med titeln som innehåller ”Revolution” skulle nog främst idag antas ha sitt ursprung i AFA eller liknande organisationer.

Det är således någonting som hänt med liberalerna sedan de slutade vara folkpartister. Sunda åsikter om personlig integritet är idag helt övergivna. Har någon ens hört den diskussionen sedan FRA diskuterades i början av 00-talet? Hade LUF ens en åsikt i frågan? I en tidsera när vi mer än någonsin just ser totalitära, maktgalna, övervakningssamhällen etablera sig igen så yrar liberala krafter på om att anställningstrygghet är det värsta som finns och att röka hasch är bra. Det är så att man tror att det nästan är ett skämt.

Det verkar som om när liberalismen inte längre kunde spegla sig mot marxismen som ett frihetligare alternativ, och på så sätt ironiskt nog också göra socialismen mer frihetlig, och bara behövde förhålla sig till marknaden, så har den politiska kvaliteten ramlat djupt ned i kaninhålet. Förmögen idag bara att vara en skugga av sig själv och bekämpa ståndpunkter som var, självklarheter, för den svenska liberalismen i 100 år. Som anställningstrygghet, bra arbetsmiljö, lika möjligheter, utvecklad och radikal demokrati med mera. Att liberalismen ”vann” 2000-talet verkar varit dess ideologiska dödsstöt.

Vem vet. Kanske liberalismen förtjänar att dö på en kulle för att krossa anställningstryggheten, som hyrda legoknektar till Svenskt Näringsliv? Men det är ingen vacker död. Det kan jag anse även som deras politiska motståndare men ändå medresenärer i någon form av progressivt projekt i drygt 100 år.