LIberalismens ångest och partiet som försvann

Man behöver inte kommentera vad som händer i liberalerna just nu så mycket. Det hela sker inför öppen ridå.

Mer intressant är faktumet hur många präglade av mer socialliberala värderingar närmat sig arbetarrörelsens positioner. I takt med det rasande inbördeskriget inom det som utger sig vara liberalismens parti i landet så vänder sig många omkring och söker efter en Herbert Tingsten i rummet.

Än mer intressant är det såklart att vissa av dessa liberaler även inom den ekonomiska politiken tyr sig till den ”vänster” inom socialdemokratin som t.ex. Widar Andersson ogillar så starkt med sina konspirationer om hur Reformisterna ledda av Katalys (6Fs tankesmedja) nu håller på att ”attackera” socialdemokratin. Men det är ju i sak inte konstigt att gamla folkpartister sluter upp med tanke på att denna ekonomiska politik i generationer faktiskt hade stort stöd i den liberalism som man idag bara kan konstatera hörde 1900-talet till.

Det kan ju faktiskt påverka en hel del om man ger det tid. Socialdemokratin, lika alla demokratiska socialismer, är ju alltid en strävan för både frihet och jämlikhet vilket avspeglar sig i de gemensamma utrymme för individens frihet och rätt som återfinns både bland demokratiska socialister, liberaler och utopiska rörelser som anarkismen.

Det som allt som oftast skapat denna respekt för den enskildes frihet och rätt mot de stora makterna är att denna uppfattning vilat på djupt förankrade folkrörelser. Det har omöjliggjort både den doktrinära kommunismen likväl som ortodoxa konservatismens ritualer. Rörelserna sprungna direkt från bönder och arbetare har alltid segrat med förnuftet som argument.

Dock bör nämnas att en sådan fundamentalistisk revolutionär rörelse ändå lyckades etablera sig både inom socialdemokratin och liberalismen, nämligen det man i breda ordalag kallar ”nyliberalismen” som är exakt lika radikal och revolutionär som ytterspelare till höger och vänster. Om det ska man inte ha några illusioner. Att privatisera vinsterna men socialisera kostnaderna har varit en katastrof.

Denna ekonomiska doktrin är det som präglat samhället de senaste 40 åren. Det var just för att liberaler och socialdemokrater släppte in den, som den också kom att bli den dominanta ideologin under 1990-talet.Det ställer också liberalismen, och i folks mening Liberalerna och Socialdemokraterna, som ytterst ansvariga för det tillstånd som råder. Än värre för de inblandade är såklart att vi idag lever i en brytningstid när denna ekonomiska doktrin håller på i grunden att förändras och något nytt håller på att skapas – om än till vad fortfarande är osäkert.

Det har ställ liberalismen inför en fundamental kris. Om socialdemokratins kris över att omfamnat nyliberalismens leder till interna strider så vilar socialdemokratin ändå ytterst på något annat än bara liberalism. Som en pendel svingar alltid socialismen in som en regulator. Det är inte Göran Persson som präglar den socialistiska ungdomen, det är snarare Ernst Wigforss. Den västerländska liberalismen har inte den förmånen. Det står inga stora organisationer av ungdomar som bär fram gamla Folkpartiet i opposition mot Liberalernas politiska projekt. På många sätt var ”Folkpartismen” mycket mer renodlad ideologiskt än socialdemokratins ständiga maktkamper och pendelgångar. Det är en fundamental brist när hela västerländska liberalismen utmanas från alla håll.

Man kan hävda att denna brist  gör att liberalismen är oförmögen att fortsätta bygga sitt projekt och är bunden till masten, när skeppet sjunker, samtidigt som yngre socialdemokrater sliter loss sitt parti bredvid dem. Den motpol som skulle kunnat reglerat detta skulle i sådant fall varit den liberala folkrörelsen som förr manifesterat sig i nykterhetsrörelsen och frikyrkligheten. Idag återfinns resterna av denna rörelse framförallt inom de liberala tidningar som alltjämt dominerar det som kallas ”mainstreammedia”. Inte minst är lokala ledarskribenter i Västerbotten, ypperliga, bevis på en mer yvig och levande liberalism långt från politiska sekreterarnas smusslande med Högern och nationalisterna.

Men utöver dessa så saknar liberalismen någonting som aldrig riktigt lämnat socialdemokratin, basorganisationerna. Hur besvikna, lessna och förbannade s-föreningar, fackklubbar och andra gräsrötter inom socialdemokratin varit så kan man bara konstatera att gamla SAP fortfarande har en mäktig infrastruktur. Om än ofta i ständig opposition mot sitt eget parti. För liberalerna är läget mer ansträngt. På många sätt är centerpartiet i jämförelse både de med mer pengar, infrastruktur och också de som är teoretiskt ledande inom svensk liberalism. Samtidigt som gamla Folkpartiet rivs i småbitar för varje dag som går. Det utlämnar Liberalerna helt i makten på ”politiska experter” vilket är en av anledningarna till den infekterade striden vi ser. Centern är ett betydligt mer stabilt projekt. Om än till många socialdemokraters förvåning som hade hoppats på uppror mot storstadscenterns etablering.

Jag kan tycka det hela är tragiskt. Jag har stor respekt för i synnerhet det västerbottniska frisinnet som på många sätt också ”beredde marken” för den arbetarrörelse som sedan kom att dominera det politiska landskapet. Socialism utan frihet är diktatur. Frihet utan socialism är barbari. Ur det perspektivet är det en stor sorg, även för en stenhård socialist, att liberalismen skadeskjutet släpar sig fram genom gatorna – blott en skugga av sitt forna jag. Ej förmögen längre att ta småfolkets strid mot jättarna, oavsett om det nu varit storkapitalet eller staten. Enbart förmögen att förhålla sig till den politiska sandlådan.

Jag vill i samband med detta lilla lördagskåseri tipsa om en mycket bra dokumentär. Partiet som försvann som är gjord av Ljusåker Productions. En lokal historieskildring, med avstamp i västerbottniska frisinnet, som sätter ljus på mycket av det jag skriver om här. Där figurerar såklart flera liberala välkända namn som gör en mycket god folkbildande insats om liberalismen idag.