Nedslag i släkten, helgläsning

Med tanke på världsläget kan det vara intressant att dela med mig av några släktminnen. Detta ska inte tolkas som ett politiskt inlägg. Det ska tolkas som historia. En historia som återaktiveras till liv och kan vara intressant för människor att ta del av då så mycket av vår samtid nu återaktiveras till en politisk tid där marken skakar. Ursprungligen är det här delar som jag skrivit till mina nu, tre, barn. Källor är brev från släktingar samt intervjuer med nu levande släktingar. Det är en berättelse om 1900-talet. Må våra efterkommande generationer slippa nedteckna liknande öden. Privata anteckningar och minnen, reflektioner och anekdoter är borttagna.

 

Hernan Atehla – avrättad
Våren 1918 bankar det på dörren hos arbetaren Herman Atehla i Immola, Finland.

In tränger sig en grupp män med vita armbindlar. De har kännedom att Herman Atehla är medlem i Immolas Arbetarförening. Han var ingen aktiv medlem, och är hemma med sina tre barn istället för att delta i det rasande inbördeskriget. Männen beordrar Herman Atehla att följa med dem. Den 28-årige fadern känner på sig att detta är den sista resan. Han tar ett tårdrypande farväl av sina tre barn, Kirsti, Irja och Lauri med dem tätt tryckt mot sitt bröst – omringade av vitgardisterna. Det är en brutal scen från det finska inbördeskriget när de vita (borgerliga) och röda (arbetarrörelsen) kämpar om den politiska makten. En strid som kom att definiera födelsen av den moderna staten Finland.

Detta var den sista gången den 3-åriga Kirsti fick se sin far. Herman Atehla flyttades till Tavastehus fångläger. Där plågades och torterades över 2 600 röda till döds genom framförallt svält. De fick varken mat eller vatten. Vid regnväder vågade de sätta ut händerna för att försöka fånga vatten från taket. Dessa sköts dock ned direkt av vitgardisterna. Herman Atehla avled sommaren 1918. Han svalt ihjäl. På immolas kyrkogård finns idag en gravsten med hans namn.

 

Väinö och det finska vinterkriget

Den 3-åriga Kirsti var min farmors mor. 1930 träffar Kirsti fabriksarbetaren Väinö Ilmari Autio som hon också gifter sig med 1935. Det är han som 1944 tar med sig min farmor, Raili Ahlfors (fd Autio), till Sverige. Det är hon som står på bilden nedan, hållande sin faders hand strax före hon blir ett av många finska krigsbarn i Sverige.

Väinö värvades till ett av finska arméns specialförband – Kev. Os 4 (lättavdelning fyra). Det är ett lätt infanteriförband som specialiserar sig på gerillakrigsföring. Ofta opererar förbandet bakom de ryska linjerna.

Kev. Os 4 är ett av finlands mest beryktade enheter. Med uppdraget att skydda Viipuri så står de emot 200 000 ryska soldater. På bara två veckor förintas över 100 sovjetiska tanks i stridigheterna mot det lätta infanteriet. Hela det ryska anfallet stannar till och blir ett skyttegravskrig. Det förärade dem smeknamnet ”Belaya Smjert” – Den vita döden – för deras effektivitet att slå till och sedan försvinna i skogarna. I populärkultur idag vill man gärna utse att särskilda individer bar detta öknamn bland ryssarna, källorna gör talande att hela Kev.Os 4 kallades detta i den sovjetiska radion TILTU.

 

Andra namn som dyker upp i historierna om förbandet är ”Dödens enhet”, ”Dödens brigad” och ”Dödskallegänget” . Detta för att soldaterna i Kev.Os 4 tar till sig att måla dödskallar på sina hjälmar (när de används) och tar med tiden också till sig dödskallen som emblem. Det är något soldaterna själva tar till sig och något som finska officerskåren verkar ha godkänt. Medaljen nedan, som Väinö bland annat dekorerades med (fler medaljer syns på uniformen), är medaljen för deltagande i vinterkriget 1940. Två korsade svärd under en dödsskalle.

 

Sovjetunionen hade under de två krigen stående order på att avrätta alla soldater i Kev.Os 4 och ej ta dem krigsfångar. Sovjetisk radio sänkte dock moralen bland sina egna mer än att lyckas skrämma enheten. Flera fall av masspanik bland sovjetiska soldater finns bevittnade när de mötte Kev.Os 4.

Enheten blir tack vare sin förmåga att flytta sig snabbt ett av Finlands mest använda i hela kriget och slåss på flera frontavsnitt. Sedan 1940 till krigsslutet befinner sig enheten i konstanta stridigheter eller vid fronten.

 

På det stora hela faller betydligt fler ryssar än finnar i stridigheterna. Lättavdelning 4 är en av de enheter som förärar Finland dess rykte att kunna slåss mot överväldigande styrkor och skapar förundran i hela världen. Med hjälp av t.ex. molotovs bygger förbnadet så kallade ”boxfällor” (motti) för anfallande pansar. Avdelningen använts också under hela kriget mot sovjets tunga pansar.

 

När väl kriget vänder och finnarna tvingas retirera är det värt att notera att när hela arméenhet fyra tvingas bort från mannerheimlinjen så stannar just Kev.Os 4 och försvarar reträtten själva, genom att anfalla den antågande ryska armén i vad som bedömdes vara ett rent suicidalt uppdrag. Detta sägs ha räddat livet på tusentals finska soldater.

Efter kriget

Väinö klarade sig helskinnad genom hela kriget och återvände sedan hem till Kristi där han fortsatte jobba på samma färgfabrik han jobbat på hela livet. Om kriget sa han inte mycket men av vittnesmål så får jag intrycket av en tystlåten, men sympatisk, man. Han och hans fru öden är väldigt finska men verkar också skapat en stark demokratisk övertygelse bland deras barn som återfinns i nedteckningarna från våra finska släktingar. Hade Väinö någon politisk övertygelse så landade det i folkstyre. Barnen präglades å ena sidan av fascisterna som mördade Kristis pappa, å andra sidan den stalinistiska överfallet på finland och faderns tid i militären. Som på många ställen i Finland blir också Vinterkriget en händelse som reparerar såren från det tidigare inbördeskriget. I släktanteckningarna noteras kanske inte direkta sympatier för finska socialdemokratin, så högaktning för folkrörelserna generellt.

 

Efter kriget så hämtades barnen till sist hem och utökades. De var sex i familjen men landet låg i ruiner och återuppbyggnaden skapade nöd i hela Finland. De bodde i ett litet torp utanför staden. 1950 när det skulle dras ny järnväg började ett långt bråk mellan familjen och finska staten som helt enkelt hade raderat bort deras hem från planeringskartorna – vilket bland annat ledde till att det lilla torpet hamnade utanför finska vägnätet och i princip på en tågbana. Så litet var torpet.

 

Väinö går då till finska staten och söker om en s.k. ”frontmannatomt” men får till svar att han äger en villatomt. Om än placerad på en tågbana. Detta noteras i brev syrligt som tacken för insatserna i kriget.

Barnen rapporterar dock i sina skrivelser att sämjan i familjen ändå var god i familjen, trots trångboddheten, och att närheten till naturen gjorde dem gott men noterar ”Väinö hatade krig och ryssar med vilt raseri”.

Väinö dör 1972 under OS i München. Hans dotter Raili är min farmor som stod mig mycket nära och berättade mycket historier rörande denna tid och tiden som krigsbarn i Sverige.

Morfar Ehard – internerad

Under samma tidsperiod, framförallt under 1939 – 1943, hemma i Sverige så är min morfar, (Olof) Ehard Lundqvist internerad i Stensele fångläger på grund av sina politiska åsikter. Där anlägger de internerade, som består framförallt av socialister, det flygfält som sedan skulle heta Gunnarn flygfält eller Storuman Airport. Under kriget är det dock en hemlig militärbas. Svenska staten beslutar att bränna allt material om interneringarna efter kriget. Min mamma säger att han satt där för att var pacifist och vapenvägrade. Det är en udda åsikt under det andra världskriget men Ehard var bördig från Ramselefors och Vindeln i västerbottens län som under 20- och 30-talet hade starka syndikalistiska rörelser som kan ha påverkat hans åsikter. Han dog när jag mycket ung, 1992, 10 år gammal. Jag minns att han var sjuk. Alla hans barn har vittnat om hans godhet och hur snäll han var. När han var som argast tog han bara tag i ett öra och sa ”ajabaja”. Det var på en tid när många fortfarande slog sina barn. Som jag förstått det arbetade han framförallt som lastbilschaufför och brevbärare.

Vakter i Stensele i dokumentären ”Upprättelse” poängterar det fåniga i att svenska staten internerade människor med antifascistisk övertygelse. ”De här grabbarna? Landsförrädare? Fan heller”. Stensele verkar varit ett av de mer välskötta och skonsamma lägren i jämförelse med Sveg och Storsien. Än idag kan man se befästningar och annat som de beordrades göra. Då det inte bara var kommunister i lägret kan man spekulera i att det också var ett läger där s.k. ”Englandsvänner” satt.

 

Avslutade: Utöver dessa specifika öden så är det värt att notera både mina föräldrars politiska och fackliga aktiviteter  och undertecknads. Detta, möjligen, kan komma bli av intresse för kommande generationer. Klart står det i alla fall att sedan barnsben har dessa historier spelat roll.

Poängen med all sån här historia är inte nostalgi. Finns det en enda sak att ta med sig så är det följande. Mänskligheten klarar av det mesta. Det är ingen idé att bli modfälld. Man kan bara göra sitt bästa för de kommande generationerna.