Krisen ingen talar om: Läkemedelsbristen

Jag skriver min nästa ledare den första dagen på nästa år så därför tänkte jag dela med mig av följande tankar. I förhoppning att det plockas upp av andra ledarskribenter i Västerbottens Folkblad eller för den delen Västerbottens-Kuriren

Krisen ingen talar om: Läkemedelsbristen

Det pågår en kris ingen talar om. En kris som bara de drabbade känner till. Just nu saknas det över 5 000 läkemedel i Sverige om man får tro vissa tongivande insatta som jag talat med. I media sägs det inte mycket, även om t.ex. Synskadades Riksförbund och finsk media pratat om problemet. Vissa radioinslag kan också hittas t.ex. på P4 Jämtland. Av allt att döma så är detta ett globalt problem för alla länder som saknar inhemsk produktion i större omfattning. Vissa regioner har påtalat bristen. I branschtidningar som Läkemedelsvärlden framgår dock en tydlig bild – det blir värre innan det blir bättre. Läkemedelsbristen – de så kallade restsituationerna – ökar.

I huvudsak beror problemen på följande. 1990-talet och det påföljande början av 2000-talet var tron på just in time och de globala värdekedjorna enorm i västeuropa. Idag görs majoriteten av medicinerna i antingen Indien eller Kina. Som bekant skakas Kina av både inhemska protester av olika slag samt pandemirestriktioner. Samtidigt har den globala handeln rasat ihop som resultat av kriget. Alla sorts leveranser har fördyrats och tar längre tid. Kemiska komponenter och produktion har slagits i spillror bara under året. Alla som besökt ett vanligt apotek och velat köpa alldagliga receptfria mediciner kan känna igen sig i att höra att det är ”restnoterat”. Alltså någonstans i transportkedjan eller på fabrik någonstans.

Det är väl en sak om en beställd dator eller telefon tar några månader extra innan det kommer fram. Eller för den delen om det är något av apotekens mer, vardagliga, varor. Det är en helt annan sak när sjuka barn och gamla släktingar inte får den medicin de behöver eller när intensivavdelningar helt plötsligt står utan läkemedel.

Den här samhällskrisen pågår utan någon politisk debatt i ämnet. Politiken behandlar restsituationen på läkemedel som om det vore vilka varor som helst. Som om ”marknaden” alltid har rätt. Även när det gäller kritisk medicin. Så är såklart inte fallet. Medicin måste säkerställas om vården ska kunna upprättahålla dess styrande lagar och målsättningar. Därför borde den här krisen vara i absolut centrum av debatten precis som den övriga samhällsberedskapen och krismedvetenheten har ökat de senaste månaderna. Vår vårdkapacitet är knappast mindre viktig än vår förmåga till att producera mat, energi, försvar eller andra vitala delar av vårt samhällsförsvar.

Frågan blir också vilka samhällskostnader och situationer som skapas när t.ex. antidepressiva tar slut eller för den delen olika former av stämningsstabiliserande eller smärtstillande mediciner. Eller för den delen olika komponenter till cancerbehandlingar. Situationen är således akut, men än talar ingen om det hela.

Inte minst öppnar ämnet upp diskussionen om vad vi ska producera här hemma, vår självförsörjningsgrad, och hur vi ställer oss till t.ex. ”just in time” och tron på global handel. En hypotes är väl att det kanske är just därför ingen vågar lyfta upp frågan till debatt. Det bjuder in till att vi måste ifrågasätta till alldeles nyligen heliga uppfattningar om utbud och efterfrågan. I hate to tell you. Men drömmen om den fredliga globala världen ligger just nu sönderskjuten av ryskt artilleri i skyttegravarna i östra Ukraina. Ingenting pekar på att just denna kris ”per automatik” löser sig. Kriser kräver agerande och jag hoppas fler tar upp ämnet till debatt. De som har mer tid kan säkert ägna mer tid åt att gräva i ämnet och finna att här finns det något vi glömt tala om.

S. Elebro