När bussen nästan tar en timme så får man ju tid över för kultur så i dagarna har jag sett Den eviga vägen/Ikitie/eternal road (2017) baserad på boken Ikitie av Antti Tuuri, en finsk-svensk produktion som tyvärr få har sett.
Det är en mycket bra och verklighetstrogen berättelse om en fackligt aktiv finne, Jussi Ketola, som bortrövas av den finska Lapporörelsen, en fascistisk paramilitär som körde ”kommunister” till Sovjet. Han lyckas dock fly sina kidnappare och hamnar ur askan i elden – i Sovjetunionens klor. Verkligheten bakom systemet framträder allt tydligare som åren går i landsflykt där han tvingats till att spioneri på andra utlänningar som söker sig till ”arbetarnas paradis”. Till sist framträder utrensningarna och stalinismen etablerar sig fullt ut. Det är en av de bästa filmerna jag sett om Sovjetunionens brott mot mänskligheten men också hur systemet över tid förändrades.
Man får bland annat följa förryskningen när Sovjet rensade ut 100 000 tals arbetare från andra länder som sökt sig till Sovjet (bland annat de sk ”Kirunasvenskarna”). De sökte sig till Sovjet för att bygga en utopi med slutade i massgravarna som fortfarande hittas i rysk mark 80 år senare. Man får också ta del av den mördande byråkratin på ingående sätt med dess tydliga vänskapskorruption och ömsesidiga hotkultur i NKVD/KGB. Men man får också en inblick i hur allt som oftast de mest rimliga socialisterna ställdes mot å ena sidan fascism å andra sidan stalinism. Huvudpersonen som å ena sidan är socialist, men å andra sidan verkligen inte kommunist, och dessutom tvingats till att strida för vita sidan i det finska inbördeskriget tillhörde inte ovanligheterna bland människoöden. Vanligt folk är komplexa. Totalitära system är ortodoxa och fanatiska.
Det tillhör historiska ironin att just arbetarna led som mest under den ideologi som sa sig kämpa för dem – men också att detta system i slutändan ledde till det största arbetaruppror världen hittills skådat i slutet av 1900 talet. Det finns några bra filmer om bolsjevismens cynism (mahkno, walesatrilogin, bye bye lenin, jord och frihet för att nämna några) och den här filmen står sig en nivå högre upp över en realistisk skildring av Sovjets fullständiga transformation till ett levande monster. En allomfattande mänsklig katastrof. Det ska också sägas att den utopiska perioden före stalinismen framträder i filmen på ett sätt som är mycket ovanligt i film när man ska skildra sovjetunionen. Att man dessutom får följa amerikanska socialisters öde bidrar till att spänna den analytiska bågen. För den historieintresserade noterar man att, helt korrekt, en hel del av finska kanadensarna är på plats, vilka är ett kapitel för sig själv i nordisk arbetarhistoria. Självfallet överlever dock knappt någon sovjetunionens förryskningskampanj mot ”de utländska spionerna”.
Filmen är baserad på verkliga händelser och vittnesmål samt boken (Ikitie) med samma namn. Det är en bra uppgörelse med det sovjetiska systemet och folkbildande för alla de med illusioner om vad det var för system. Helt klart en film jag rekommenderar folk i arbetarrörelsen att se då detta också är en del av vår historia. Det är i övrigt också en högklassig film.när det gäller skådespeleri, realistiska miljöer och dramaturgi. Varning för mycket, mycket, starka scener tidvis.
Trailer kan ses här.
Filmen finns på svt play just nu.
(För den som som verkligen vill stirra djupt ned i ondskan rekommenderas också att söka reda på titeln ”cannibal island”. Den är värre än vad titeln avslöjar)
Senaste kommentarerna