Ett av dagens (12 april) uppdrag var att leda årsstämman med Hemavan Tärnaby Airport AB där jag är styrelseordförande. Rutin, visst. Inte särskilt spännande alls, egentligen. Dessutom lite tvivelaktigt ur ett hållbarhetsperspektiv? Eller hur? Flyg, är inte det bland det sämsta som finns?

Jo, flyget som det ser ut just nu är fullständigt ohållbart. Det vet alla. Greta flygvägrar, tågsemestrandet tog fart rejält under 2019 och 2020 (pre-corona) och i dagarna kom ett förslag i Frankrike att förbjuda fossildrivet flyg på sträckor där det går snabbare än 2,5 timmar att åka tåg. Varför? Flyget släpper ut massor av koldioxid och en del annat och vi måste sluta släppa ut så fort det går.

När det gäller utsläpp är det lite viktigt att faktiskt förhålla sig till fakta. Den nationella statistiken finns sammanställd hos Naturvårdsverket.

Läs här:http://www.naturvardsverket.se

Den statistik Naturvårdsverket tillhandahåller visar att industri och inrikes transporter är ungefär lika i utsläpp, totalt. Inrikes transporter omfattar bland annat alla personbilar, alla bussar, alla lastbilar, alla tåg och spårvagnar och alla inrikesflyg. Under 2019 släppte de ut cirka 16 miljoner ton totalt (alla inrikes transporter). De där tonnen fördelar sig så här: http://www.naturvardsverket.se/upload/sa-mar-miljon/statistik-a-till-o/vaxthusgaser/treemap-totalen.svg

Som ni ser är det inte så att inrikesflyget direkt är det transportslag som stökar till det mest. Tvärtom, inrikesflyget tillammans med en hel del annat (bl a tåg) i det som kallas ”övrigt” står för 10% av de inrikes transporternas del av utsläppen av växthusgaser. Personbilar står för nästan två tredejdelar, lastbilar för nästan 30%. Tillsammans står alla inrikes transporter för en tredejdel av Sveriges klimatutsläpp. Så inrikesflyget står tillsammans med tågen och alla de andra i ”övrigt” för en tiondel av en tredjedel. Kan ni era bråktal vet ni vad det blir: 3,3%. Industrin står för 32%. Jordbruket står för 14%. Så får ni en idé om proportionerna.

Nu till saken: det finns massor av onödiga flyg i Sverige. Det känns inte särskilt hållbart att det går massor av flyg mellan Arlanda och Landvetter varje dag, när man tar sig city-city på tre timmar med tåget. Det är i praktiken ett par timmars tidsvinst för affärsresenärer att ta tåget, eftersom man kan jobba ombord och inte har incheckningstider att förhålla sig till. Så det är en ren vinstaffär. Det finns fler exempel på samma tema. Tåget, eller expressbussen, löser transportproblemet. Tågen och bussarna går på statligt finansierade vägar och spår till och från stationer som transportsystemet bekostar, som vilken annan infrastruktur som helst. Fler och fler av bussarna blir klimatsmarta också; biogas, HVO100 eller till och med batteri- eller bränslecellsdrift. Bra!

Det saknas också en hel del flyg i Sverige. Ja, du läste rätt. Det saknas flyg.

I stora delar av vårt otroligt stora och avlånga land är tillgängligheten usel. Det handlar om platser där det är riktigt långt till järnvägen, där vägarnas sträckning och standard gör att buss eller bil inte är något särskilt bra alternativ och där avståndet i sig motiverar vettiga transporter. De här platserna ligger långt från Stockholm, där besluten fattas. Ändå är det så att det finns tydliga mål för Trafikverkets arbete: man skall kunna bo i hela landet och ändå ha god tillgänglighet till universitet, specialiserad sjukvård, parlament och fullmäktige för politiken (så att alla kan delta i demokratin) och en del annat. Om det kan man läsa hos Trafikverket: https://www.trafikverket.se/om-oss/vi-gor-sverige-narmare/tillganglighet-i-ett-hallbart-samhalle/?expandid=collapseAccordion394464#collapseAccordion394464

Det märkliga, och nu närmar vi oss pudelns kärna, är att i de allra mest avlägsna delarna av landet där det bara finns ett vettigt transportalternativ (flyget) tycker staten att det inte längre är deras ansvar att stå för infrastrukturen. Det får vi som bor här göra själva.

Det finns ett system för så kallad trafikplikt. Det innebär att det finns platser i Sverige dit det måste gå trafik från Stockholm. Det kan vara flyg eller tåg eller båt. Gotland är ett exempel. Gotlänningarna har ju ingen väg att köra på till fastlandet. Mer om det kan man läsa här: https://www.trafikverket.se/for-dig-i-branschen/Planera-och-utreda/planera-person–och-godstransporter/Planera-persontransporter/Trafikavtal/

Det som är spännande är att det flyg som upphandlas (till bland annat Västerbottens inland: Lycksele, Vilhelmina och Hemavan Tärnaby) inte anses behöva någon infrastruktur, i det här fallet flygplats. Den får Kommunerna själva ansvara för. Precis som om man ansvarar för sin egen järnvägsstation eller för den delen bussterminal i Gävle eller Västerås? För de som har flyg som trafikpliktigt trafikslag måste man fixa sin egen infrastruktur och därmed sin egen flygplats. Det finns ett statligt driftsstöd. Budgeten för det stödet har varit densamma sedan minst femton år tillbaka. Detta trots att det nu är fler flygplatser som skall vara med och dela på stödet. Således ett sjunkande stöd. Kostnaderna för driften, däremot, de har gått upp. Rejält. Det innebär att flera små kommuner, med liten befolkning och svaga skattebaser, till stor del skall finansiera den statliga, beslutade, infrastrukturen. Det är inte rimligt.

När järnvägen ligger 35-40 mil bort, när Europavägen som passerar genom samhället är så smal och kurvig att två långtradare inte kan mötas och det fläckvis saknas mobiltäckning är det inte rimligt att kommunen själv skall stå för infrastrukturen. Stockholms stad står inte för ”förbifarten” eller ”getingmidjan”. Gotlandstrafiken får 500 miljoner om året, cirka. Knappt 200 miljoner till terminal och hamn, resten till trafiken. Läs mer om Gotlandstrafiken. Flyget, det med trafikplikt för att tillgängligheten kräver det, får totalt 200 miljoner om året. Till ett drygt tiotal olika destinationer. De pengarna skall täcka trafik OCH terminaler/flygplatser. Tror någon i hela världen att det räcker? Nej. Därför har små kommuner i inlandet en tuff uppgift.

Att det skall finnas en förbindelse med vettig tidsram och god regelbundenhet är självklart. Det finns reglerat i uppdraget för Trafikverket och i de nationella transportmålen. Om det då skall vara flyg är det bra om flyget blir mera hållbart. Det finns biobränsle: trafikverket kan stå för prisskillnaden mot vanligt, fossilt, bränsle. Det finns en stark utveckling av el-flyg. Trafikverket kan bidra till den utvecklingen genom forskning och incitament för tester etc. Ingenting gav detta görs idag. Det enda man i praktiken gör är att förhala alla beslut som har med flyget som kollektivtrafik att göra för oss som inte har andra alternativ. Det är orimligt.

Flyget är ju en utsläppsbov? Ja, det är det. Men i relation till industrin, eller till personbilarna, är det oerhört lite som släpps ut av flyget i Sverige. Men, och det skall man inte sticka under stol med, det är ineffektiva utsläpp: per personkilometer är det värdelöst, faktiskt. Så då får det väl bli bra istället! Det finns massor av utveckling som pågår för fullt: biobränsle finns redan. Elflyg utvecklas nu snabbt. I Norge har man beslutat att allt inrikesflyg på kortare landningsbanor skall vara elektriskt till 2040, hälften skall vara klart 2030. Det pågår mängder av projekt på området. Bland annat ett här i regionen (läs mer här) men Trafikverket, Staten, lyser med sin frånvaro. Det är inte ansvarstagande; även vi som bor perifert vill att våra inrikestransporter skall vara hållbara.

Därför vill jag se:

– en uppräkning av stödet så det fungerar att driva flygplatser på det stöd man får: flygplatser skall inte konkurrera med skola och äldrevård om pengarna i de kommunala budgetarna

– en rejäl satsning på utveckling av mer hållbart flygande även från statens sida: flyget behöver minska sina klimatutsläpp fort och effektivt, men flyget kommer att fortsätta behövas som kollektivtrafik

Antingen får vi det jag räknar upp, eller så får vi hit en järnväg eller en vettig väg så man kan åka buss. Hit och till de övriga platser som har trafikplikt. Det senare känns inte så realistiskt. Så, ärligt talat, det är dags för Staten att ta ansvar för sina åtaganden. Nu.