Etikett: svpol

100 år av stolt förtryck.

Av , , Bli först att kommentera 19

Nu firar vänsterpartiet 100 år. 100 år av stolt förtryck. Partiet som är det enda i Riksdagen som faktiskt hyllat diktaturer, gratulerat Nordkorea till framgångsrik kamp för folket, försvarat Chavez och Maduros tokstollepolitik som håller på att ödelägga Venzuela, hyllat Sovjet och samarbetat med dem. Ett parti där den tidigare partiledaren ljög sig blå när han sa att han fått ett sms när Berlinmuren föll (innan någon uppfunnit sms!), ett parti där nuvarande partiledaren faktiskt med vett och vilja gått in i ett parti med kommunism som officiell ideologi.

Två reflektioner gör jag angående detta. Ett: ont krut förgås inte så lätt, 100 år är en respektabel ålder. Två: hur kan så många som 7% av oss i Sverige faktiskt vid valurnan välja det här?

Vi lever i en märklig värld.

 

Jag kandiderar för Liberalerna i valet 2018.

Godtyckets mästerskap, förluster i välfärden.

Av , , 4 kommentarer 9

Nu är Reepalu färdig. Inte blev det bra och inte blev det begripligt.

Vinster i välfärden. Hett ämne, valfråga 2018? Märklig diskussion, tycker jag. Vi borde prata om förluster i välfärden istället. Vi borde prata om hur vi får ut mest möjliga välfärd av våra skattepengar. För om vi skall ha ett fungerande samhällskontrakt, där vi tycker att det är ok att betala skatt, ganska hög skatt, måste vi också känna att det vi får tillbaka är ok. Att rättsväsendet fungerar, att vården fungerar, att skolan fungerar. De flesta av oss tycker också att det är ok att några betalar lite mer än de får tillbaka för att de som inte kan betala så mycket skall kunna få det de behöver – ett bra system, när kontraktet upprätthålls.

Därför är det viktigt att prata om förluster i välfärden istället. För om en höftledsoperation kostar en 100-lapp i offentlig vård är det exakt vad den får kosta i privat eller annan driftsform också. Om den utföraren kan göra operationen för 94 kronor (vilket verkar vara ungefär vad de kan, om man tittar på vilka marginaler vårdföretag har) med exakt samma eller bättre kvalitet (det är nämligen kravet) så är det ju bevisligen så att vi förlorar 6 kronor på varje operation som görs i den offentliga vården i ”effektivitet”. De 6 kronorna blir vinst i den andra driftsformen. Först beskattas vinsten, med lite avrundning kan vi gissa att det blir 1,20 i skatt. Då kostade alltså den offentliga operationen 1,20 kronor mer än den andra, eftersom vi fick 1,20  tillbaka i skatt. De 4,80 kronor som blir kvar kan ju ägaren av den andra driftsformen använda som ägaren vill. Vanligen vill man utveckla sin verksamhet, så en del går säkert till investeringar och kanske till expansion. Det är i så fall bra för då blir det moms, skatt på arbete etc som kommer in. Eller så blir det utdelning till ägaren. Då blir det skatt på den också, 30% kapitalskatt. Dessutom är det så, att om den offentliga operationen helt plötsligt kostar 102,- för att någonting går på tok händer ingenting mer än att vi kanske får betala lite mer i skatt. Men om den andra driftsformen råkar utför samma sak får ägaren till den ta smällen. Så oavsett hur man än väljer att se på vinster i välfärden så blir det tydligen billigare för oss alla som betalar skatt att låta flera alternativ finnas?

Minns att kostnaderna är desamma eller lägre och kvaliteten lika eller bättre jämfört med offentligt driven välfärd, sådana är reglerna.

Vilka andra skattefinansierade verksamheter drivs privat? Ja, titta på exempelvis byggbranschen. Eller livsmedelsbranschen. Ingen tror väl på fullt allvar att PEAB, NCC, SKANSKA eller vad de nu heter skulle bygga Nya Karolinska utan att kunna göra det lönsamt? Ingen tror väl heller att ett offentligt byggbolag skulle göra det effektivare? Varför är det ok att tjäna pengar på maten och tvätten till sjukhusen, men inte på att driva sjukhuset? Varför är det ok att gå med vinst när man bygger en skola, men inte om man sköter skolan? Man skall få tjäna pengar på att producera läromedel men inte på att använda dem? Vem skall avgöra var gränserna går?

De svaren verkar inte finnas hos Reepalu i alla fall. Släng utredningen och tankegodset där det hör hemma, i fjärrvärmeverket.

Se istället till att söka förlusterna i det system vi nu har och adressera de problemen. Om man kan operera för 94,- i alternativa driftsformer går det antagligen att göra det för mindre än 100,- i det offentliga. Då kan vi i slutändan göra fler operationer, och välfärden ökar utan att förbruka mer resurser. Ilmar Reepalu: hur kan det vara en dålig idé?

 

Jag kandiderar för Liberalerna i valet 2018.

Vårbudget – vad är det som egentligen fördelas?

Av , , 5 kommentarer 12

Idag har finansminister Magdalena Andersson presenterat vänsterregeringens vårbudget. På alla tänkbara vis har hon och hennes kollegor i det rödgröna blocket turats om att berätta hur bra det går för Sverige nu när de regerar, och hur usel alliansregeringen var. Sedan presenteras satsningar på massor av olika områden. Femhundra miljoner hit och femhundra miljoner dit och femhundra miljoner till en tredje reform eller satsning.

Oppositionen, inklusive mitt eget partis ekonomiske talesperson, kritiserar hur pengarna fördelas och säger hur de borde använts istället.

Jag tror knappt mina öron. Det är arbetslöshetssiffror, integration, försvar, a-kassa, pensioner, skola, vård, äldreomsorg och lite infrastruktur. Sedan är det slut. Inte ett ord, från vare sig regeringen – inte oväntat – eller oppositionen, mycket märkligt, om hur allt detta välstånd skapas och skall fortsätta skapas. Ingenting. Knäpptyst. Osynligt.

Det är som om allt det arbete och all den energi som läggs ner varje dag, år ut och år in, för att skapa ett välmående Sverige inte räknas alls. Alla de satsningar som presenteras (och oppositionens egna förslag) handlar om hur man spenderar någonting abstrakt som bara förväntas finnas där, som ett magiskt väsen. Tro mig, det är inte magi. Det kallas företagande. Det är alla de entreprenörer, egenföretagare, hantverkare, frilansare, företagare och faktiskt också aktieägare och investerare (ja, till och med de så illa omtalade riskkapitalisterna) som skapar allt detta. De gör det genom att starta och driva och finansiera privata företag som genererar alla de resurser som våra politiker är så ivriga att fördela. Det heter skatt, moms, arbetsgivaravgift, pensionsavgift, egenavgift och särskild löneskatt. Det är vår gemensamma välfärds ryggrad och hjärta: privata företag (och vinstdrivande offentligt ägda företag också skall i ärlighetens namn tilläggas) som drivs med lönsamhet. De betalar ut de löner som beskattas, både kommunalt och statligt. De betalar företagsskatt på sina vinster, bara statligt. De betalar in alla arbetsgivaravgifter och andra skatter och avgifter som är förknippade med anställd personal. De är den motor som håller Sverige igång. Utan dem fanns ingen välfärd alls, utan dem fanns inga resurser att fördela vare sig i höst- eller vårbudget.

Ändå sägs inte ett ord om detta i en budgetpresentation. Visst är det märkligt?

Istället borde vi hylla alla dessa energiska och modiga människor som bidrar till att vi alla kan få vård, gå i skolan, få sjukpenning, ha polis och militär och vad vi nu kan tycka är viktigt. Men vi gör tvärtom. Vi höjer skatterna och gör det krångligare att vara företagare. Vi låter i många fall offentliga aktörer konkurrera med privata på ojämlika villkor. Vi gör det dyrare och svårare att anställa, vi diskuterar rätt till heltid och 6-timmarsdag.

Min starka övertygelse är att vi inte kan klara alla de utmaningar vi står inför utan resurser – och de resurserna måste komma någonstans ifrån! Därför måste vi föra en politik som gör det attraktivt och roligt, lönsamt och uppskattat att starta, driva och utveckla företag! Vi måste skärskåda allt vi gör i Sverige utifrån det perspektivet! Vem skall annars betala för pensionerna för oss som kommer att bli över 90 år i snitt och inte började jobba förrän vi var över 25 och dessutom är friskare, piggare och mer krävande än någon tidigare generation? Jag är snart 50 och kan konstatera att mina barn blir ännu mer extrema i de här avseendena. Senare start i arbetslivet, längre livslängd och lång tid som pensionär i förhållande till livslängd.

Vi behöver alltså fler företag, fler företagare, fler idéer, fler investeringar och investerare. Inte tvärtom. Låt politiken handla om det, så vi alla kan leva i det fria välfärdssamhälle som vi faktiskt tycker så mycket om!

Jag kandiderar för Liberalerna i valet 2018.