Idag har finansminister Magdalena Andersson presenterat vänsterregeringens vårbudget. På alla tänkbara vis har hon och hennes kollegor i det rödgröna blocket turats om att berätta hur bra det går för Sverige nu när de regerar, och hur usel alliansregeringen var. Sedan presenteras satsningar på massor av olika områden. Femhundra miljoner hit och femhundra miljoner dit och femhundra miljoner till en tredje reform eller satsning.

Oppositionen, inklusive mitt eget partis ekonomiske talesperson, kritiserar hur pengarna fördelas och säger hur de borde använts istället.

Jag tror knappt mina öron. Det är arbetslöshetssiffror, integration, försvar, a-kassa, pensioner, skola, vård, äldreomsorg och lite infrastruktur. Sedan är det slut. Inte ett ord, från vare sig regeringen – inte oväntat – eller oppositionen, mycket märkligt, om hur allt detta välstånd skapas och skall fortsätta skapas. Ingenting. Knäpptyst. Osynligt.

Det är som om allt det arbete och all den energi som läggs ner varje dag, år ut och år in, för att skapa ett välmående Sverige inte räknas alls. Alla de satsningar som presenteras (och oppositionens egna förslag) handlar om hur man spenderar någonting abstrakt som bara förväntas finnas där, som ett magiskt väsen. Tro mig, det är inte magi. Det kallas företagande. Det är alla de entreprenörer, egenföretagare, hantverkare, frilansare, företagare och faktiskt också aktieägare och investerare (ja, till och med de så illa omtalade riskkapitalisterna) som skapar allt detta. De gör det genom att starta och driva och finansiera privata företag som genererar alla de resurser som våra politiker är så ivriga att fördela. Det heter skatt, moms, arbetsgivaravgift, pensionsavgift, egenavgift och särskild löneskatt. Det är vår gemensamma välfärds ryggrad och hjärta: privata företag (och vinstdrivande offentligt ägda företag också skall i ärlighetens namn tilläggas) som drivs med lönsamhet. De betalar ut de löner som beskattas, både kommunalt och statligt. De betalar företagsskatt på sina vinster, bara statligt. De betalar in alla arbetsgivaravgifter och andra skatter och avgifter som är förknippade med anställd personal. De är den motor som håller Sverige igång. Utan dem fanns ingen välfärd alls, utan dem fanns inga resurser att fördela vare sig i höst- eller vårbudget.

Ändå sägs inte ett ord om detta i en budgetpresentation. Visst är det märkligt?

Istället borde vi hylla alla dessa energiska och modiga människor som bidrar till att vi alla kan få vård, gå i skolan, få sjukpenning, ha polis och militär och vad vi nu kan tycka är viktigt. Men vi gör tvärtom. Vi höjer skatterna och gör det krångligare att vara företagare. Vi låter i många fall offentliga aktörer konkurrera med privata på ojämlika villkor. Vi gör det dyrare och svårare att anställa, vi diskuterar rätt till heltid och 6-timmarsdag.

Min starka övertygelse är att vi inte kan klara alla de utmaningar vi står inför utan resurser – och de resurserna måste komma någonstans ifrån! Därför måste vi föra en politik som gör det attraktivt och roligt, lönsamt och uppskattat att starta, driva och utveckla företag! Vi måste skärskåda allt vi gör i Sverige utifrån det perspektivet! Vem skall annars betala för pensionerna för oss som kommer att bli över 90 år i snitt och inte började jobba förrän vi var över 25 och dessutom är friskare, piggare och mer krävande än någon tidigare generation? Jag är snart 50 och kan konstatera att mina barn blir ännu mer extrema i de här avseendena. Senare start i arbetslivet, längre livslängd och lång tid som pensionär i förhållande till livslängd.

Vi behöver alltså fler företag, fler företagare, fler idéer, fler investeringar och investerare. Inte tvärtom. Låt politiken handla om det, så vi alla kan leva i det fria välfärdssamhälle som vi faktiskt tycker så mycket om!

Jag kandiderar för Liberalerna i valet 2018.