Som journaliststudent gav jag mig på en studentuppgift som jag inte var mogen. Den har återkommit i mina tankar genom åren.

På journalistlinjen vid Kalix folkhögskola, där jag började hösten 1989, fick vi uppdraget att skriva om flyktingar. Det var högaktuellt ämne då, som nu, och jag gav mig utan någon vidare research ut på ett försök att träffa en flykting. Bara så där.

Jag begav mig till ett hyreshus i utkanten av samhället, där jag fått veta att asylsökande var inkvarterade. På ren chansning knackade jag på en dörr i ett trapphus, och en ung vuxen man med bara en arm öppnade. Han bjöd in mig, och berättade om sin väg till Sverige och vad han varit med om, trots sina unga år. Vi kunde vara nästan jämnåriga, han kanske lite äldre än jag.

Han var kurd från Irak, staden Sulaymaniyah, och berättade om förtrycket från irakiska staten mot kurderna. Dåvarande diktatorn Saddam Hussein beskrevs som värre än Hitler.

I den öde lägenheten fanns knappt något. På väggen endast en sak: en plansch med en fasansfull bild på döda barn och vuxna på marken i Halabja, samhället som Saddam Hussein lät gasbomba.

Jag tog en bild på den unge mannen, där han pekade på planschen. Bilden kom senare in i Norrbottens-Kuriren till min lilla artikel, som del i en flyktingspecial som min klass gjorde åt tidningen. Han såg ut att le på bilden, vilket gav mitt fotografi ett bisarrt intryck med tanke på vad planschen föreställde.

Armen hade han mist i strid under kriget mot Irak, som tog slut 1988. Så minns jag det i alla fall. I dag har jag inte tillgång till artikeln jag skrev om honom, men ska jaga fram den.

När jag lämnade honom i den öde lägenhet där han satt och inväntade att något skulle hända, var jag förstås omtumlad av intrycken. Jag har senare tänkt mycket på det mötet. Vad förstod jag egentligen av det han berättade? Och hur gick det för honom senare?

Det är något jag nu ska försöka ta reda på. Jag hittade ett namn som kan vara hans i en svensk vetenskaplig studie som rör politiska förhållanden i kurdiska Irak. Det är en god början.

Så. Ett kvällspass är avklarat. Kvällen gav en riktig klickraket, i form av den aktion som utfördes i Umeå simhall tidigare i dag. Aktionen gjordes, som jag förstått, för att hävda att alla ska ha samma rätt att bada med bar överkropp.

Redan då jag började skriva texten, som baserades dels på ett Facebook-inlägg, dels på polisens uppgifter, så fick jag problem. Språkligt problem, eller ordvalsproblem kanske.

För där aktivisterna, eller den som rapporterade om dem på Facebook, valde orden ”av olika kön” så ville jag slentrianmässigt skriva att det var både män och kvinnor i gruppen som gjorde aktionen.

Men då insåg jag att eftersom aktionen inriktades på att definitionen av kön kan vara olika, och fler än två, så valde jag att inte göra någon egen aktiv definition. Även om det för mig vore enklast, och rimligast, att skriva ”både män och kvinnor”. I stället lät jag citera ordvalet från Facebook-inlägget: sju personer ”av olika kön”.

Artikeln har delats och kommenterats mycket i kväll. Trots att ämnet redan varit uppe och gjort en vända i simhallsaktören Medleys ledning, som avslog bara bröst-kravet, så börjar det hela om igen. Även förra gången väckte saken stort rabalder bland tyckare på nätet.

På VK:s Facebook är det drygt 30 kommentarer i nuläget till den delade artikellänken, nära 10 000 har sett inlägget.

På vk.se har artikeln gått som en raket och har fått cirka 7 500 sidvisningar på cirka sex timmar. Och kommentarsfloden har runnit strid under kvällen, varav jag har fått sanera debatten en hel del. Men det är en livlig och befogad diskussion, absolut.

Jo, en sak till: Jag skrev att texten baserades på ett inlägg på Facebook. Det fick en artikelkommentator att ifrågasätta trovärdigheten. Jag kan argumentera mot den invändningen, genom följande:

Personen som skrev inlägget är en person vars trovärdighet jag inte har anledning att tvivla på.

Polisen bekräftade alla detaljer i inlägget, vilket jag var noga med att skriva i texten.

Svårare än så är det inte. Att raljerande beskriva något som skrivits på Facebook som mindre trovärdigt är slarvigt. Allt måste naturligtvis kollas, men en bekräftad uppgift, varifrån den än kommer, är naturligtvis relevant att skriva om – även om den publicerats på Facebook.

Jobbar med en fördjupning om myter som vandrar på nätet. SVT:s Lilla Aktuellt tog också upp myten om Talking Angela. En polis intervjuades. Bra. Viktigt att många oroliga barn får trygg och trovärdig information. Ryktesspridningen fortsätter och jag blir uppringd varje dag av oroliga barn i 13-årsåldern. Har aldrig upplevt något liknande.
SVT: Lilla Aktuellt