ADHD och bipolär sjukdom

Under arbetet med min självbiografiska bok ”Spring Kent, spring!” började jakten på kunskap för att om möjligt förstå mig själv och det som hänt under livet. De senaste åren har jag läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolär sjukdom, och tagit del av senaste rönen om vad som sker i hjärnan. Jag har genom åren träffat många människor med ADHD och bipolär sjukdom, och har otaliga gånger lyssnat på de som med dessa diagnoser fastnat i ett alkoholmissbruk. Tror mig veta vad jag talar om. När det gäller obehandlad bipolär sjukdom så riskerar hälften att utveckla ett missbruk och fastna i ett beroende. Liknande siffror finns för vuxna med ADHD.

masker

Medan ADHD är ett neurologiskt fenomen, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som leder till svårigheter att koncentrera sig, att reglera nivån på aktiviteterna, och att hålla tillbaka sina impulser, så är Bipolär sjukdom en kronisk hjärnsjukdom där det svänger mellan mani/hypomani och djupa depressioner. Medan man fått allt finare verktyg att diagnostisera ADHD, så är bipolär sjukdom fortfarande underdiagnostiserad. Man räknar med att så många som 70 procent av de bipolära i början får en annan diagnos och att 35 procent är obehandlade i tio år. Det kan leda till många konsekvenser om man inte får rätt diagnos. Riktigt många konsekvenser. Det är jag ett levande bevis på, men så tog det 30 år att sätta rätt diagnos på mig.

bipolär

Det är vanligt att bipolär sjukdom och ADHD går armkrok, och ibland går symtomen i varandra. Det kan vara svårt att säga vad som är vad. Det är en av orsakerna till att det är svårt att diagnostisera BS. En annan orsak kan vara att ett missbruk ”ställer sig i vägen” för upptäckten av BS. Vi som bär på dessa tillstånd brukar ofta bli ojämna. Det är inte helt ovanligt att vi utåt sett är högpresterande och kreativa, att vi skaffar oss höga utbildningar, bra jobb – för att sedan leva ett dubbelliv där vi har svårt att klara de mest elementära vardagsuppgifterna. Jag har alltid haft svårt att städa min lägenhet, att öppna brev som innehåller räkningar och jag har dessutom varit rejält ”oteknisk”. Senast jag höll i en borrmaskin, för fyra år sedan, lyckades jag borra mig i armen. ”Detta är inte möjligt”, sa läkaren på akuten. ”Jo, det är fullt möjligt”, svarade jag.

Med min bok ”Spring Kent, spring!” hoppas jag sprida en del ljus över vad ADHD och BS är, och jag skriver även öppet och ärligt om vad konsekvenserna kan bli om man lever utan diagnoser. Ett helt liv. Jag har alltid känt mig annorlunda, nalta eljest, vilket gjort att jag ofta känt en skam. Skam, rädsla och ständig ångest gjorde att jag började kurera mig mig själv. Jag drack alkohol när jag försökte komma ner från de maniska topparna och upp ur de svarta hålen. Till slut blev jag alkoholist – vilket per definition är ytterligare en allvarlig hjärnsjukdom.

Nu har jag i sex år levt ett nyktert liv. Jag är bra medicinerad, vilket dämpar en del ADHD-symtom och håller min BS i schack. Men resan tillbaka var svår och många gånger var jag på väg att ge upp. Trodde ju i min enfald att bara jag slutade supa, skulle allt bli bra. Men det var då som helvetet började. Alla de känslor som jag under åren bedövat exploderade och forsade in över mig, på en och samma gång. Men jag gav aldrig upp. Jag hade ju överlevt och skulle därför fortsätta att leva.

kärleken

Nu har jag funnit kärleken och med den även hoppet. Jag finns i ett sammanhang och trots att jag även fortsättningsvis känner mig annorlunda, så lever jag i en flock som accepterar mig för den jag är. Nu är nästa steg att få komma ut i ”verkligheten” och berätta om BS, ADHD, missbruk – om hur man ska undvika att hamna i den nedåtgående spiralen. Den som tar våra liv. Har en del på G, men får återkomma med det.

För övrigt har jag varit trött de senaste dagarna. Orsaken torde vara att mitt blodsocker har legat på tok för högt. Har ju levt under hög stress de senaste veckorna och då pumpas kortisol ut i kroppen – som minskar insulinets effekter och då ökar blodsockret. Jag som har BS måste då vara observant eftersom förhöjda mängder av hormonet kortisol kan leda till en depression. Ibland är vi inte annat än kemiska fabriker.

Etiketter: , , ,

8 kommentarer

  1. Katarina Jerrstedt

    Hej Kent
    Du har en så intressant blogg.
    Jag har en son som går igenom exakt det du har och gör. Han är 48 år och fick sin diagnos för bara ett år sedan. Han är nykter alkoholist sedan 6 år och när jag läser om de svårigheter du stött på sedan du blev nykter så ser jag att det är där min son är just nu. Det känns som han inte har förmåga eller vet hur han ska komma ur det svåra.
    Han har flera i sin omgivning som vill hjälpa honom.
    Har du något råd att ge mig som jag kan föra vidare?
    Det är så svårt att se sin son lida.
    Katarina

    • Kent Lundholm (inläggsförfattare)

      Hej!
      Roligt att min blogg kan vara till någon hjälp. Detta med dubbeldiagnoser är vanligare än man tror – där ett missbruk ligger som en skyddande plym över en eller flera psykiska åkommor. Klart är att man inte kan behandla missbruket för sig och den psykiska åkomman för sig. De måste behandlas samtidigt. Först då kan man nå fram till något som är bättre. Nyckeln till detta är att anhöriga sätter sig in de båda sjukdomarna – jo, även alkoholismen är en svår hjärnsjukdom. Men det som räddar våra liv är återhållsamhet vad gäller alkohol och droger. Jag kan rekommendera AA.

      Man blir bättre med åren, men inte som den man en gång varit. Dock är det ett bättre liv, än att vara full och manisk. För mig fungerade KBT-terapi mycket bra. Under åren hade jag byggt upp en massa rädslor, som jag fick hjälp besegra. Det är en ständig kamp. Tappa inte garden. Var modig. Var ödmjuk och ärlig.
      mvh
      Kent Lundholm

  2. ekergard

    Jag har haft två “internet bekanta”, som passade in på ovanstående. Två tjejer som båda hade missbruksproblem och som senare visade sig ha odiagnostiserad bipolär sjukdom (jag tror inte någon av dem nämnde adhd/add).

  3. Veronica

    Hej Kent!
    Jag heter Veronica och är 43 år.
    I somras fick jag mina diagnoser: svag autism, kraftig adhd och bipolär. Jag har precis påbörjat min bipilärutbildning som även ingår för anhöriga att försöka förstå sig på sjukdomen. Det är inte lätt att acceptera bipolär. Det är otroligt slitsamt att leva så här. Jag har super dåligt minne, rapid cycling. Och jag lever med så otroligt mycket känslor. Jag blev positivt överraskad av att höra andra på utbildningen som var som jag. Inte för att självaste berg o dalbanorna är roliga utan för att jag för första gången inte kände mig ensam. Det är inte lätt att leva så här. Kämpa och köra på i 190 för att ändra stunden bli helt dränerad, utan att ens känna varningsklockorna. Tack för din blogg

    • Kent Lundholm (inläggsförfattare)

      Det är rätt så vanligt att man får flera diagnoser på en och samma gång. Det finns ofta en samsjuklighet; diagnoser som går armkrok. Så i det fallet är du inte ensam. Det är också vanligt att känna ensamhet, och att man tror att vara annorlunda är något som är lika med att man är sämre än andra. Ur såna tankar växer skammen och den kan få en att tro att det är ens eget fel att man inte är som alla andra. Såna som vi ser världen ur ett annat perspektiv, våra hjärnor funkar inte alla andras. Det ska vi göra till vår fördel. Hitta ett språk (måla, dikta, skriv) som låter din kreativa förmåga väx fram – för det brukar vi vara duktiga på: Att vara kreativa. Berätta din Berättelse. Lär dig så mycket du kan om dina diagnoser. Träffa andra som har det som du. Lär av andra. Bli mindre mindre ensam. Psykiatrin bruka ordna halvårskurser i ADHD och bipolär sjukdom. Lärorikt. Livet blir lugnare när man medicineras mot sin B.S. Man slutar att kastas mellan mani och depressioner. Fallet från toppen av mani till djupet av en depression är både smärtsamt och farligt. Tack för att du läser min blogg. Var modig, då blir man mindre rädd. Mvh Kent

  4. P

    Tack för din text. Jag känner väl igen mig i nästan allt du beskriver, så jag tar tillfället i akt och delar med mig av min historia också. Nån kanske det kan hjälpa.

    Jag har också alltid känt mig nalta eljest hela livet, men utgått från att det varit någon sorts moralisk defekt, att jag bara är dålig. Trots fin examen, fast jobb och allt det där så har jag alltid känt mig som en stor bluff och undrat när korthuset kommer raseras.

    Som väldigt ung upptäckte jag att man kan kapa topparna och höja dalarna med alkohol. Och att få tyst på alla röster i huvudet för några underbara timmar. Och sedan bedöva ångesten alkoholen ger med, ja – mer alkohol. Vad jag aldrig förstod var hur fan alla andra kan leva med sina svängningar och impulser utan att ta till flaskan eller pipan. Varför var alla andra så mycket starkare än mig?

    Jag slutade dricka 2017, och senare samma år brände jag ut mig. Jag trodde att det var mitt moraliskt förkastliga beslut att supa bort en stor del av min ungdom som låg bakom alla mina problem. Så ingen sprit, inga problem. Men ändå mådde jag inte bättre. De få som visste varför jag slutade dricka helt klappade mig på axeln och berättade vad duktig jag var. Så då kan jag ju inte må dåligt längre va? Så jag satte på mig masken igen och bet ihop. Började dagdrömma om att kanske bli dödligt sjuk eller påkörd. Få dö utan att utsätta min familj för stigmat kring självmord.

    I samband med att jag blev utbränd fick jag träffa en psykolog, som först sjukskrev mig för utmattning och depression. Jag fick antidepressiva tabletter som inte hjälpte ett endaste dugg. Suset i huvudet var kvar. Men världen var grå och trist. Så jag slutade ta dem till slut.

    Så småningom träffade jag en annan psykolog som lät mig göra en screening för ADHD (vilket jag absolut inte hade men visst kunde jag fylla i papperet) och en för bipolär sjukdom (som jag knappt visste vad det var för något och så klart inte heller hade). Det visade sig att jag hade väldigt högt på båda. Så jag ställdes i kö för utredning på affektiva mottagningen. Under tiden så skrev de ut tabletter på, vad det i alla fall kändes som, måfå.

    Jag ställdes i den kön i december 2018. Jag har gått och väntat. Och väntat. Och väntat. Och för ungefär en månad sen hade jag lessnat på att vänta. Jag slutade äta mina mediciner och började dricka igen. Mycket och länge. Så pass att när jag slutade tvärt satte dilerium in. Lång historia kort så betedde jag mig så underligt under den tiden att jag blev tvångsinlagd på psykiatriska enheten i ungefär två veckor, där jag blev avgiftad och fick träffa ännu en psykolog.

    Denna var dock säker på att jag har bipolär sjukdom och gav mig lithium innan de släppte ut mig. Med löftet att en definitiv utredning skulle påbörjas av affektiva enheten inom ett par veckor.

    Om en vecka ska jag på min första träff där. Jag vet ju nu redan är bipolär (vilket lithiumet har hjälpt med) men nu ska även ADHD-biten utredas. Det känns enormt skönt att det äntligen händer något.

    Samtidigt sörjer jag det liv jag hade kunnat ha om jag hade vetat om allt detta när jag var yngre. När man redan bränt bron…

    P

    • Kent Lundholm (inläggsförfattare)

      Hej och tack för att du delat med dig!
      Det är ju så lätt att dessa sjukdomar blir till hemligheter, att man bär allt för sig själv. Men med tiden blir hemligheter en tung börda och man känner sig missförstådd och ensam. Hemligheterna blir till skam och skammen vänder sig mot ens självkänsla och allt blir etter värre. Självmedicinering är ack så vanligt då en diagnos ofta ligger minst tio år fram i tiden och ADHD kan bli upptäckt så sent som efter man fyllt femtio. Alkoholen ställer allt på tvären, får det att börja koka i den ”kemiska fabriken” (hjärnan) och man blir slav under drogen och förlorar helt kontrollen över det övriga i livet. Med ADHD:s egenskaper som exv ”taskig impulskontroll” så räcker det att tänka ordet alkohol så sitter flaskan vid läpparna.

      En sak är helt klar: man måste helt och hållet sluta med alkohol. Annars blir livet kort, mycket kort. Vårt limbiska system i hjärnan är så konstruerat att drogen kan kan kidnappa det. Man är chanslös. Man går under. Jag gick i behandling och var sedan på AA-möten flera gånger i veckan under 4 års tid. Det är en styrka att veta att man inte är ensam.

      Jo man bränner broar. Men då får man ta en omväg förbi ravinen. Bli inte stående inför det förgångna. Gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka. Man måste tänka framåt, alltid framåt. Med rätt mediciner brukar det bli bättre. Dessutom rekommenderar jag KBT-terapi för att bli av med alla rädslor man samlat på sig under årens lopp.

      Jag har ju själv stått på litium i många år. Upplevde att jag bodde i en bubbla, men slapp många av de kraftiga svängningarna. Med Elvanse mot ADHD blev koncentrationsförmågan bättre och jag blev klart lugnare. (Elvanse är amfetamin som funkar lugnande på oss med ADHD; övriga speedar upp). Litium kan tyvärr ha negativa effekter, inte minst på kroppen. Jag har drabbats av Parkinsons sjukdom och neurologerna menar att litiumet har bidragit till utbrottet, så jag har tvingats sluta med den behandlingen då Litium kan ge parkinsonliknande symtom och förvärra den sjukdomen. Däremot vet man att litium är den bipolära medicinen som allra best förebygger självmorden.

      Vi som har bipolär sjukdom och ADHD har en annan världsbild. Allt tycks gå snabbare för oss, vi uppfattar och störs av det som andra inte reagerar på. Det är ett ständigt buller inne i skallen. Det är en bild av världen som är svår att förklara för andra. men känner sig missförstådd och ensam. Jag har försökt beskriva det i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord & visor förlag) . Den finns på bibblan som text och även ljudbok. Kan beställas från Bokus och Adlibris.

      Hälsningar Kent

      • P

        Så sant om det med att det är svårt att förklara hur världen ser ut för mig, för andra. Min närmaste vän är väldigt stöttande och dömer mig aldrig, kom och hälsade på (innan Corona tog bort den möjligheten) när jag låg inne och så vidare. Men hur väl hen än vill så är hen en neurotypisk person som inte riktigt kan förstå.

        Jag glömde säga det men jag har varit nykter sedan jag hamnade på sjukhuset sist nu, och jag har inga planer på att göra om detta. Jag har gjort mycket dumt ”under the influence” men när jag fick förklarat för mig att jag antagligen hade dött om jag inte hade kommit in för avgiftning (påfrestningen tog för mycket på mitt hjärta) blev det en rejäl kalldusch. Jag hade kunnat vara aska nu och de få som älskar mig hade haft ett ärr för livet, antagligen tyngda av påhittade skuldkänslor.

        Jag kan inte göra så mot dem. Men jag har också äntligen insett att jag inte kan göra så mot mig. Det är en klyscha men jag har bestämt mig för att lära mig att bli vän med mig själv och kanske i en avlägsen framtid kunna älska mig själv. Det kommer ta tid att bryta så långvariga tankebanor men jag är optimistisk. Jag har inte varit på AA (än) men får hjälp och stöd av alkohol – och drogmottagningen.

        Jag visste inte om kopplingen mellan lithium och parkinsons sjukdom. I dagsläget känns det dock som att det skulle vara värt det för mig, för jag har mått bättre än på längre än jag kan minnas sedan jag började äta lithium. Men det är bra att veta, så jag kan ta upp det med mina läkare.

        Angående ADHD-medicin är jag dåligt påläst än så länge och går inte in i den här utredningen med tron att ett piller magiskt kommer lösa alla mina problem. Men att få ett papper på det skulle kännas som något slags bokslut tror jag. Så man kan gå vidare och lära sig att leva med det. Sedan får jag se vad läkarna tycker om medicinering.

        Jag ska kolla upp din bok, den låter som något jag borde läsa. Tack. Ha det fint.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.