Kategori: Älskade Ester

Om och kring skrivandet av romanen ”Älskade Ester”; romanen om Ester Nilsson(1896-1985). Den långsamma kvinnan som blev känd i Lycksele under namnet Ester Duva.

Ester i VK

Av , , Bli först att kommentera 9

Ester Nilsson i VK

I gårdagens VK publicerades två kapitel ur min kommande roman ”Älskade Ester”. Har fått en enorm respons från läsarna och flera vill köpa den roman som ännu inte är klar. Alla fina ord värmde mig. Det gick med ens lättare att rätta stavfelen i korrekturet som min förläggare upptäck under sin genomläsning. Sen ska korrekturet tillbaka till förläggaren så att han kan läsa texten en gång till och sen ska jag rätta eventuella kvarvarande fel.

Efter det ska ytterligare två personer på förlaget lusläsa texten, sedan kommer korrekturet åter till mig. Jag ändrar fler fel och grammatiska kullerbyttor, men då är vi inne sluttexten som jag brukar läsa igenom ett par-tre gånger. Så det räcker inte  med att skicka in en text och få den tryckt. Korrekturläsningen är den tyngsta delen i skrivandeprocessen. Men ack så viktig. Förlaget och min noggrannhet leder alltid till att texterna är befriade från irriterande små fel.

Inledningstexten i VK

Även om texten inte gått genom hela systemet av korrekturläsare och rättandet av alla småfel, tackade jag ja till publiceringen, Jag satt en hel dag med texten och den korrekturlästes även av redaktören. Det var för en dryg månad sen. Tre dagar innan publiceringen läste jag igenom texten återigen, för säkerhetsskull. Jag fann drygt tio fel – i en text som vi tidigare varit idiotsäkra på. Lättad skickade jag en ny version, den tredje, till Roland Edlund på VK. Ändå slank ett fel igenom. Men det må så vara. Ingen har klagat.

Utdrag ur texten:

Från en tidigare intervju.

VK våren 2020

Struktur i juletider

Av , , Bli först att kommentera 8

Parkinsonstrött man


Efter ett par
veckors skov i sjukdomen, har jag åter börjat träna och ta korta promenader. Mådde ju prima efter de fyra veckorna på neurologirehabiliteringen. Genom intensiv träning fick jag bättre hållning, balans och blev starkare. Har tappat en hel del muskler. Fan, benen påminde om piprensare. Köpte hantlar och dragsnoddar för att kunna träna här hemma. Var flitig. Men  två  veckor efter hemgång, slog värken till, och nervsmärtorna hoppade runt i kroppen.

Strukturtavla

Jag blev mentalt sänkt av bakslaget vilket utlöste mig en Parkinson relaterad depression. Sa inget  om detta till mina doktorer. Det fick självläka. Plågades av en molande tungsinthet som försämrade mitt minne och fantasi. Visste knappt vilken veckodag det var. Ett tag fick jag för mig att jag blivit dement. En bipolär depression är explosiv, förlamande och är fallet tillräckligt högt, om man strax innan varit uppe i det blå, så tappar man helt luften vid landningen. En depression som är sprungen ur min Parkinson är lika trög som sjukdomen i sig.
Jag har försökt följa rutiner och styrt upp dagarna med få struktur  över var dag. När man mår dåligt och lever ensam är det lätt att släppa taget om sin omgivning, sin bostad och sig själv. Man blir sittande. Därför fick jag en struktur- och planeringstavla av min arbetsterapeut. Det låter kanske löjligt att sätta upp lappar där det står skrivet: Städa, plocka ur diskmaskinen, tvätta kläder, vila, träning, men faktum är att det fungerar. Genom att planera sina dagar blir tiden tydlig och man inser hur många småsysslor man har att hålla reda på och då uppstår kaos.

Jag har i väntan på att förlaget korrekturläste Esterromanen, har jag utfört uppdrag till FoU-panelen, skrivit julkrönika till Lokaltidningen, skrivit fem noveller och pulat på med något som påminner om en diktsamling – samtidigt som jag hållit koll på mina småsysslor i vardagen. Sakta har tungsinnet släppt.

Romanen om Ester

I torsdags återfick korrekturet som lektören och förläggaren läst. I den stora textmassan (ca 450-500 sidor i en tryckt bok) finns som vanligt en del knäppa dyslexifel, men det var väntat. Efter  långa diskussioner har jag tagit bort en tongivande karaktär som tog för mycket plats och störde gestaltningen av Ester. Kill your darlings som det kallas på författarspråk. Men efter 45 sidor saknar jag inte diakonissan som var tänkt att vara Esters andliga stigfinnare. Det fixar Ester på egen hand. Jag har även filat på dialogerna och noga följt mitt berättaperspektiv. Det kommer att krävas 3-4 korrekturläsningar till (minst), så det är en lång sträcka kvar innan romanen trycks. Skulle gissa till hösten. Förlaget påstår att detta är den bästa roman jag skrivit, vilket gör mig barnsligt glad. Därför var jag uppe i ottan för att ta mig an arbetet med romanen ”Älskade Ester”.

Liten flock

 

Snart är det jul. Ibland slås jag av sorgen över att ha förlorat min flock. Jag får strunta i inlandsflocken och istället ty mig till den lilla flock som jag har bildat med dottern Hanna och min älskade Lena + mina vänner här i Umeå. Det bli sannerligen en märklig jul som denna gång ska firas i sociala bubblor bestående av max åtta personer per hushåll. Jag och Lena firar julen här i Umeå. Ledsamt att inte kunna träffa dottern då hon i sitt jobb som butiksbiträde i en affär i stora Avion och att hennes kille snurrar runt på universitetet gör att risken finns att de bär på smitta.

 

Hoppas att vaccinet stoppar Corona och covid-19, men det  är synnerligen oklart hur vaccinationen ska genomföras. Gamlingar och sjukhuspersonal först – och även högriskpatienter (sådana som jag.) Men ingen tycks veta hur de samordnade enheterna ”hittar” oss som tillhör gruppen av de som icke överlever en attack från covid-19.

Arbetslösa tomtar

De lär inte bli insläppta i dessa Coronatider.

Ordning & reda

Av , , Bli först att kommentera 3

Nu har jag suttit en bra stund och lagt upp ett tusental texter under olika kategorier. Det ska bli lättare för er läsare att hitta de bloggar ni är intresserade av och även underlätta för mig då jag ofta får frågor om särskilda  bloggar. Dessa kan ligga långt bak i tiden, vilket gör att jag kan få sitta i en timme för att hitta den.

Sedan 2012 har jag skrivit 1500 bloggar i en rad skilda ämnen. Av dessa har jag sett till att de mest lästa och viktigaste texterna (ca 1000) hamnat under beskrivande kategorier/titlar. Under 13 olika kategorier hittar du lättare artiklar om Parkinson, ADHD, litteratur o.s.v.

I den högra spalten finner du:
1. ”Kategorier”
2. Välj kategori

Det finns 12 ämnen/kategorier. Du kan även se hur många bloggar/artiklar som finns att läsa under varje kategori. Istället för att söka på 1500 sidor (från 2012 och nu, så finns numera de viktigaste bloggarna om Parkinson, rasism och stroke under namngivit ämne.

En del kategorier är lite ”yviga” och täcker ditt å datt under sin kategori:

Författarens tankar (172 inlägg) och är bloggar om mitt författande under årens lopp, allt från filosofi till skrivkramp och min nervositet före mina framträdanden.

Pågående skrivande rör det senaste skrivprojektet, romanen ”Älskade Ester”.

Kulturspaningar handlar om lite löst och småilsket skrivande om det som rör livet och vårt samhälle.

Psykisk ohälsa är ett brett område och handlar om allt från utbrändhet till tunga psykiatriska sjukdomar. (123 artiklar).

Rasism och annat skit är drygt 100 artiklar om just rasism, främlingsfientlighet, flyktingar, högerspöken, Sverigedemokrater, nazister och andra stollar.

ADHD/Bipolär sjukdom har fått dela på en kategori, då de så ofta går armkrok vad gäller symtombilden.

Förr i tiden är mina minnen från barndomen och många berättelser från Baklandet.

Hoppas detta ska underlätta för er!

Själv har jag fått kramp i fingrarna och ont i rygg … (Ska jag göra en kategori för det också?)

Ha det så gott och fortsätt att läsa mina bloggar – för en dag blir det tyst (så jäkla sjuklig som jag blivit …) Men så är jag också utsedd till ”Övre Norrlands sjukaste författare”.

Som författare är jag aktuell med romanen ”Män som spelar schack”. Skriver just nu på romanen om Ester Duva – ett märkligt kvinnoöde. Den ska heta ”Älskade Ester” – sen får vi se om jag orkar med nån fler roman.

Med vänliga hälsningar

Kent Lundholm (2020-09-11)

 

 

Skrivandets höga pris

Av , , Bli först att kommentera 3

Skrivandet har onekligen sitt pris. I går när jag printade ut de 416 sidorna av min kommande roman ”Älskade Ester”, kände jag hur kroppen värkte, hur usel balansen blivit och chockades av det bleka ansiktet som stirrade mot mig i spegeln. Har väl varit ute i solen ca 10 timmar de senaste månaderna. Svårt att förklara … Men man blir lätt besatt när man tränger in i en berättelse. Om man sedan återberättar en annan människas liv blir den människan till slut levande.

Mellan utgivningarna av ”Konungarnas Konung från Baklandet” och ”Vedtjuven” uppstod 6 års tystnad, En period då jag mest slogs med orden. Jag var övertygad att jag skrivit färdigt. Jag förlorade mitt språk. 2005 lämnade jag in mitt manus till Konungen. Förlaget jublade. Jag orkade inte bry mig, då jag kände mig ”döende”, dels efter urladdningen som krävdes att skriva en sådan berörande bok. Jag hade levt mig in handlingen så starkt att jag sedan höll på att dö. Men 2010 blev jag räddad. Men mitt språk var borta. Jag hade väl supit bort orden och förmågan att sätta samman dem till meningar.

När man läser Vedtjuven som släpptes 2012, kan man se en språklig förändring. Jag klamrar mig fast vid korta meningar. Där finns knappt en bisats. Jag började att skriva på romanen under min årslånga behandlingsperiod 2010-2011. Sen började att skriva dag som natt, samtidigt som jag jobbade heltid som sjuksköterska. Galet. Men jag blev som vanligt uppslukad av skrivandet och glädjen av kunna skapa igen. Vedtjuven kom att bli min roligaste och mest sålda roman som fortfarande ligger på tredje plats över sålda romaner i Västerbotten och Norrland. Den skrevs under en av mitt livs jobbigaste perioder.

Men i och med Vedtjuven fick jag återigen betala ett högt pris. Jag hade skrivit mig in i mani. Var en trasa. Jag blickade tillbaka: Efter romanen ”All världens lycka” (2003) och skrivandet av filmmanuset till denna bok, så rasade min kropp. Jag drabbades av en stressutlöst diabetes, hade ett blodtryck på 220/120 vill jag minnas. Jag drabbades av en djup depression och blev inlagd på psyket där jag fick diagnosen Bipolär. Efter ”Konungen” 2010 höll jag på att supa ihjäl mig och hamnade på psyket och sen på ett behandlingshem. Ja, sen kom buklandningen med ”Vedtjuven”.

Sen har det fortsatt. Vid utgivningen av min självbiografi ”Spring Kent, spring” fick jag 2015 en stroke veckan efter jag skickat slutkorrekturet till förlaget. I samband att min senaste bok ”Män som spelar schack” började bli klar 2018, så började jag att falla och slå mig, höll på att drunkna då jag ”glömt bort” hur man simmar. Månaderna före utgivningen fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom.

Vad händer denna gång? Aktar mig för att prata högt om självuppfyllande profetior, men inom mig lever de sina liv. Förra veckans läkarbesök avslöjade att blodtrycket var åt fanders för högt, min diabetes galopperar, sover bara 2 timmar per natt. ”Det är dags att du börjar tänka på din kropp. Skrivandet må hålla din hjärna alert, men du blir inte gammal om du inte börjar sköta om din kropp. Snart får du en ny stroke”. Min läkare var gravallvarlig. Ord och inga visor. Med dessa livserfarenheter bävar jag inför vad som ska ske när Ester-romanen är klar.

Har läst om andra författare som drabbats av depressioner när de lämnat ifrån sig sina slutmanus. Då man inte längre kan påverka texten eller berättelsen. Någon skrev: Det är som att lämna ifrån sig sitt eget barn. Ligger nåt i det. Jo, det finns ett självuppoffrande i skrivandet då man tvingas blotta sin sårbarhet. I så dåligt skick som jag är i dagsläget har jag aldrig varit inför en kommande bokutgivning. Är det då så underligt att oron mal på inom mig.

Skrivandets besatt har en annan tråkig baksida. Jag vårdar inte kontakten med mina vänner. ”Glömmer” bort dem. Hör inte av mig till dem – och de i sin tur vet att jag är svåråtkomlig då jag låst dörrarna och skriver dygnet runt. De vill inte störa mig. Samtidigt som jag mellan skrivarpassen sitter och känner mig rysligt ensam och längtar efter polarna. Att vara författare torde vara ett världens mest ensamma yrken. En annan negativ inverkan på vården av mina vänskaper är ju denna förbannade corona och Covid-19 som försatt mig i karantän i dryga två månader. Det har varit upplagt för att leva livet som en troglodyt.

I morgon är jag i varje fall bjuden ut  på en picknick med Lena och hennes ungar. Märker ju att det är sommar därute.

I dag ska jag städa, bära ut sopor. Ingen Ester. Måste tvinga mig ut. Lämna grottan. Men än hur positivt jag försöker tänka mal oron på i bakskallen. ”Minns vad som hänt tidigare, din författarjävel!”

 

Läs mer om mina böcker: Länk till min webb

Beställ mina böcker: Länk till Adlibris

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

En duvas färd till himlen

Av , , Bli först att kommentera 7

Skrivandet av romanen ”Älskade Ester”, den om Ester Nilssons liv fortskrider mot sitt slut. Den märkliga kvinnan som blev känd i Lycksele med omnejd under öknamnet Ester Duva. Kommer idag (hoppas jag) att att färdigställa den senaste versionen, den tionde tror jag. Sen har jag en genomkörare till, för att stryka lite till och kontrollera grammatiken och stavfelen som brukar gömma sig i textmassan – som omsluter cirka 500 sidor. Ja, sen ska ju förlagets korrektur rättas och förmodligen strykas ner. Hela romanprojektet lär ta hela detta år. Jo, det kräver sin man att skriva en roman om Ester Nilsson …

Ester Nilsson även kallad Duva.

Jag har aldrig lagt så mycket krut på en roman som på denna. I början skrev jag i ren skräck då jag förra sommaren var så dålig i min Parkinson att jag bara kunde hantera tangentbordet med mitt högra pekfinger. Var övertygad om att detta skulle bli det sista jag skrev – om jag ens hann skriva klart ”Älskade Ester” innan jag skulle förvandlas till en stenstod, en oförstådd runsten. Men i början av augusti justerade en läkare på Neurologen medicindoserna och jag blev piggare än nånsin. Dock med en malande tanke: Skynda på Kent! Du vet aldrig hur livet är tänkt att fortsätta. Jag ljuger inte om jag påstår att jag skrivit cirka 8-10 timmar precis varenda dag sen i juni 2019.

Nu tänker jag ta några veckors semester från romanen och låta den ligga till sig ett tag. Målet är att ge ut romanen våren 2021. Om inte den andra vågen slagit till … Intresset för denna roman har varit rekordstort och jag har aldrig omgett med så många skrönor, så mycket fakta och information i något av mina tidigare romanprojekt. Det har varit på gott och ont. Eftersom jag inledningsvis litade för mycket på några av uppgiftslämnarna, tog romanen ständigt nya riktningar. Höll på att bli galen. För varje sanning fanns där en annan sanning som gjorde att en av dessa sanningar rimligtvis måste vara en lögn, i varje fall en skröna eller ett ”planterat” minne. Det finns de som tvärsäkert påstår sig har besökt Ester i Nygård på 40-talet – då hon i själva verket flyttade till Lycksele 1929 och som sedan aldrig återvände till sina hemtrakter kring Knaften och Örån. På 40-talet var byggnaderna i Nygård rivna.

Skrivandet kan ha ett högt pris.

Som tur var klev några av mina läsare och vänner, även min förläggare, fram och menade att jag var tvungen att sätta ner fötterna och som författare till denna roman bestämma riktning och innehåll. I och med valet av romanen som form kan jag ju krydda sanningar med rena rama lögner, för att kunna dramatisera MIN berättelse om Esters liv. Precis som jag gjorde i romanen om Valfrid Johanssons liv: ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006 Ord & visor förlag). Med min empatiska förmåga och mitt medlidande kom jag rätt så nära sanningen – samtidigt som det blev en jävligt bra roman.

Men tusan så det tar på kroppen och psyket att tränga in i en annan människas psyke, tankar och kropp. Ibland blir det rent av svårt att skilja på Jag och DU. Lena har storögt lyssnat på mig när jag emellanåt berättat hur jag frågat Ester om råd, om vad hon skulle ha sagt och gjort i en del knepiga partier i mitt skrivande. Harreligen, nu har han vorte tokut!

Jag skyr coronaviruset och värmen.

Skönt med en molnig och lite kallare dag. Värmeböljan höll på att dräpa mig. Var det inte coronaviruset som höll mig isolerad, var det nu den 30-gradiga värmen som tvingade mig att sitta instängd med två brummande fläktar riktade mot mitt skrivbord, så att pappersarken kom i rörelse och föll till golvet.

Lev väl!

/Kent.

De annorlunda

Av , , Bli först att kommentera 4

Annorlunda människor bryter ny mark. De ger oss distans till livet och får oss att undra över VEM som bestämmer vad som är normalt.

Annorlunda människor som vågar ha en röst som skiljer sig från andra får räkna med att hånas och bli idiotförklarade.En del de som blivit eljest försöker desperat göra avkall på sin personlighet och ära genom att bära olika masker och kämpar livet igenom för att få tillhöra en flock.

 

Detta blir aktuellt då jag jobbar med romanen om Ester Duva Nilsson; en kvinna som var född eljest och dog som en annorlunda männisch. Hon struntade i normerna, i de osynliga reglerna (mycket på grund av att hon inte begrep sig på de lagar som gäller för folk i flock.) Kom hon väl in i en gemenskap, så sparkades hon snabbt ut, fick rött kort för brott mot reglerna.

Ester Nilsson även kallad Duva.

Vi människor är olika: Vi har i grunden olika stilar, olika intressen, olika behov, olika mål. Vi har framförallt olika förutsättningar. Ibland är sådana skillnader orsaker till att det uppkommer konflikter. Många har aldrig ägnat någon större uppmärksamhet åt att människor kan fungera helt olika. De reagerar därför med oförståelse och stark irritation när de märker att en kollega, vän eller en kuf ute på stadens gator inte beter sig så som de borde.

Det annorlunda, de som är eljest kan verka skrämmande, just för att vi är ovana att möta dessa människor. Ilska och rädsla … en farlig kombination. Ur detta börjar mobbingen. Den som är räddast och fegast tar på sig rollen att göra sig lustig och säga elaka saker till den som är annorlunda.

Ester var pusselbiten som inte passade in, som bar fel kläder, förstora skor. Hon var den långsamma kvinnan som pratade långsamt och gav ett intryck av att vara trög i huvudet. Vilket var fel. Hon fick ta emot smällar för att hon vägrade ändra sig och bära masker av tillgjordhet. Falsk skulle hon aldrig bli.

I ämnet har många kloka ord sagts: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem.” ”Du skall älska din nästa som dig själv”. ”Sannerligen, vad ni har gjort mot en av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” 

Jag har alltid dragits till människor som simmat motströms, som sett världen med lite annorlunda syn, som hävdat en röd blomma är gul, som gått sina egna vägar, trots ett högt pris och en påtvingad ensamhet.

Kanske är en av orsakerna till detta är att jag själv är eljest, annars och annorlunda. Nåt jag skrev om i min biografi ”Spring Kent, spring!”

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

På skogspromenad

Av , , Bli först att kommentera 6

En aning av sommaren. I går i varje fall. Vid sexsnåret lyser himlen blå – trots att vädergubbarna lovat ösregn. Men det kommer väl. Promenerat i skogen, varit ute i friska luften, suttit och solat på Lenas balkong. Framför allt har jag bytt miljö efter många veckor i min tvårummare. Nu är jag i Skellefteå.

Redo med munskydd och vinylhandskar, under gårdagen inköpta på Clas Ohlson. Det alla apotek saknar, finner man till ett bra pris på Clas Ohlson. Handskarna jag beställde på ett av apotekens webbsida kostade tre gånger så mycket. De gick inte köpa i butiken, och skulle beställas med en massa tillkommande frakt. Likadant med handspriten som aldrig finns på stadens apotek, kan man vraka och välja bland, lastade på pallar inne på COOP, litervis eller mindre sprejflaskor till ett bra pris. Var gör apoteken sina köp? Ryska maffian? Vore det inte för att de hjälpligt försöker tillhandahålla receptbelagda mediciner, så skulle Clas Ohlson kunna överta deras verksamhet. Tror att det skulle funka bättre och effektivare.

Ni tycker kanske att jag är fånig som går omkring med munskydd och vinylhandskar, att jag rent ut sagt är eljest. Men om ni tittar på dagens Text-TV sidan 168-169 och läser om de åtta riskgrupper som Socialstyrelsen radat upp så förstår ni mig kanske? Om man uppfyller en av dessa grupper räknas man som en riskpatient. Jag finns med i TRE grupper och blir då en högriskpatient. Grupp 4: Diabetes, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar (stroke). Grupp 5. Fetma. Yes! Grupp 6: Parkinson.

Den 20/5 uppmärksammade VK mitt romanprojekt. Ester har blivit inne i Lycksele och intresset är stort för min roman ”Älskade Ester”. Dagen när artikel var publicerades ringde det ofta i min mobil och det plingade i min e-post. Folk ville tipsa, ge råd, berätta sina minnen. Det bästa tipset var om en kvinna som växte upp i Öretorp, granne med Esters Nygård. Samtalet med den kvinnan i Lycksele rätade ut många frågetecken. Hon hade anteckningar på en mängd viktiga datum och berättade att hon ofta hälsade på Ester på ålderdomshemmet på 1930-talet och framåt. Nu vågar jag skriva klart romanen. Jag känner mig trygg i mina kunskaper om Ester – även om jag bara kan nedteckna 30 procent av mina kunskaper.

Flytt till ”Chokladhus”

Av , , Bli först att kommentera 6

Pust. Snart är 13-års boende nerpackade i Biltemas flyttkartonger. Nu är det mest ”rate” som ska ner i kartonger och påsar; småkrafs som ska med: Typ när jag tömde badrumsskåpet. Är slut i kropp, själ och mentalt. Men nu börjar det dra ihop sig. Hjälp kommer från Lena, på fredag ansluter min dotter, lördag kommer flyttgubbar i form Movinga flyttfirma och ett par av polarna. Söndag städning. Måndag avsyning av städning med knorrande, kvidande hyresvärd.

Men mina nya hyresvärdar som är en kombo mellan socialtjänsten och Bostaden, var så trevliga, så snälla och tillmötesgående och så insatta i mina problem. Anar att det funnits människor, vänner, som i tysthet arbetat för min sak. Fick en ny varmluftsugn, ny diskmaskin, ny kyl- och frys. Fick nycklarna  en vecka innan formellt inflyttningsdatum – då jag behöver tid på mig att packa upp. Skrev under kontraktet med drygt två meters avstånd till de övriga och avslutade detta med en handtvätt. Märkliga tider. Inga handslag. Detta ständiga hot av ett coronavirus.

Från och med söndag räknar jag mig som boende på Ostvägen, på andra våningen i ett av de s.k. Tobleronehusen uppe på Ersboda, 6 km från centrum. Känns bra, men ingen jublande glädje då flytten gjordes på grund av sjukdom. Annars hade jag nog varit trogen Pig Hill och Backenvägen 9 trogen några år till. För avsides hamnar jag ju.

Räknade härförleden ihop alla de gånger jag flyttat och fick hop det till 23 gånger. De flesta mellan jag var 16 – 30 år. På den tiden då långtråkigheten fick mig att ständigt att byta boende och ort. En och annan separation spelade även in, skulle jag tro.

Så en viss flyttrutin har jag. Men tusan så långsamt det går numera. Igångsättningsproblematik, koncentrationssvårigheter, värk i nacken, kramp i ryggen, balanssvårigheter, yrsel, ett ständigt snubblande och blodtrycksfall. Ovan på det hotet från Coronaviruset.

 

Även korrekturet till romanen om Ester ligger nerpackad. Dock ej i flyttkartong utan i min resväska med mycket viktiga handlingar. Har noga läst igenom de 450 sidorna och noterat att en hel del ändringar måste ske. Dels av dessa irriterande, små dyslexifelen (bindeord som fallit bort, omkastade bokstäver, ändelser som fallit bort), dels för att komprimera storyn som i dagsläget är för lång. Har beställt ett nytt skrivbord, av tung metall. Det ska stå stadigt och vara en värdig ersättare till det läkarbord jag suttit vid sedan i mitten av 1980-talet. När jag packat upp det nödvändiga ska jag ge mig i kast med texten. Kanske, kanske är den klar att skicka till förlaget nån gång i maj. Vi får se. Tänker inte publicera den så länge Coronaviruset förlamar världen.

Precis som när jag skrev romanen om Valfrid Johansson ”Konungarnas konung från Baklandet”, så börjar det dyka upp oroliga människor som indirekt och direkt menar att jag inte borde gräva i Esters liv. Sedan hör allt fler av sig och anser sig veta allt om Ester. Men det faller platt när de inte ens vet när hon flyttade till Lycksele och när påstår sig känna henne ”väl” och ha träffat henne i hemtrakterna tio år efter flytten …När jag skrev om Valfrids liv var det ett par personer som hotfullt ”befallde” mig att inte skriva den romanen. Den, som romanen om Ester, engagerar många människor. Det respekterar jag. Men då dan de inte komma dragande med lögner och gamla skrönor …

Många tror fortfarande att det är en biografi jag skriver på, då jag gång på gång jag poängterat att det är en roman med historiska personer som en gång funnits, men som ”lever” under mina tolkningar, min människokännedom och medlidande. jag har i mina romaner gång på gång skildrat  människoöden med stor respekt och med målsättning till en upprättelse för mina karaktärer. Precis som jag gjorde med Valfrid (Konungen). I brist på fakta får jag som författare treva mig fram och ständigt undra vad som skulle ha kunnat hända. Till det kommer ju en dramaturgisk bearbetning av historien som ska göra romanen spännande och engagerande. Men det är ju författarens uppdrag.

Att uttrycka sig konstnärligt är att dela med sig av ens rädslor, sin sårbarhet, sorg, glädje och längtan. Till detta krävs ett viss mått av mod.

Fikapaus, sen fortsatt packande.

För övrigt märker jag av min Parkinson allt mer. Kanske pga av stressen. Men jag tappar precis allt till golvet: glas, skruvmejslar, tandborsten. Finmotoriken är usel.

Sorterat gammord

Av , , Bli först att kommentera 6

Sorterat papper. Två tjocka pärmar med fakta och minnesanteckningar som hör till romanen om Ester. Sen har jag suttit och pulat på med alla gammord jag lärt mig under resans gång, sorterat dem i följd till dess det blev nåt som påminner om en dikt.

Mitt upprop kring Esters återfunna gravplats, har resulterat i ett stort gensvar. Det är hittills 250 som vill vara med och finansiera nån typ av minnessten. Hoppas det finns krafter att bilda ett Ester Duva-sällskap uppe i Lycksele och att det blir rest nån sten över hennes minne.

Klart är att Ester engagerar många i Lycksele. Själv tycker jag mig ha nog göra med mitt skrivande om hennes liv. Skulle varken hinna eller orka vara med i nåt praktiskt arbete. Däremot kan jag vara en katalysator som får saker och ting att hända. Det måste väl ske en djupare kontakt med Svenska kyrkan och på sikt även med kommunen.

 

 

Jo, här kommer min dikt på lyckseledialekt.

Den blev så där, men själv njuter jag av att få uttala orden, även om de kommer lite huller om buller.

 

 

Livet för gammalt (Dikt av Kent Lundholm) ©

Oppstillt,
krype fyromfot.
Pjöller nalta,
sen masa å gå.

Sursnön, skaran å blia,
bärjola på sörsia.
Gräv barhänt i jola,
bränn fönna om vår’n.

Sätt pären,
plock ogräse.
Slåttanna.
Hässjen jer full ve hö.

Skaff se gåven.
Läsa katekesen.
Gå te kyrka.
Gu nåde däg.

Tjockmjölka, bryta
rattåt å äta.
Tugg å svälj.
Lär dä magahove
å sitt bredave.
Blask ve öga å blister.
Klä på dä,
nu köm främmen!

Småfögla som väsa på.
Sviarn. Beckolja.
Korompa neri mjölkhinken,
stup å skall ner i dyngkasa.
Huvvaligen!

Hittna å dittna, hänna å dänna
å sen polemasa.
Napp brannbera å snattren,
bli huvvuvill, svim å.
Ränn vitöga.

Ligg ilag, goes nalta.
Äla å sä.
Bli bånut.
Stortissen, kvinnfolkforen
å småbåna.

Å så karaforen.
Bussaron å vadmalsbyxen.
Skrävel å bälj ti sä brännvine.
Hugg timmer te baklanne.
Klyv ven.
Bli karut å va okamme.

Åt å fram.
Ofuri, ohull, oitte.
Oslög men hannvass.
Dra fälen etter sä,
gå infött
å stappelbent.

Tokforen.
Jer du göjvut?
Nä, nalta eljest.
Äsch, hort hä va!

Gammgöbba, gammkärringen,
tannlös å klomrut.
Senadrage om nättren.
Nolaverä å snödrevan.
Misslagom,
kvir å järmes.
Harmes mest hela tin.
Tackel å, lut ikull sä.
Gå åttabak.
Gruv sä.
Kvamn å.

Kom, nu gör vi kvälln.

© Kent Lundholm
2020-03-16

Esters grav

Av , , Bli först att kommentera 8

Sent igår kväll hittade jag den. Graven: ME T 0079. Mellersta gravgården i närheten av kyrkan i Lycksele. Ester Nilssons grav. Hon som fick öknamnet Ester Duva och som i en ålder av 33 år flyttade in på ålderdomshemmet i Lycksele och bodde där till sin död 1985.

Ett livsöde jag nu skrivit en roman om: ”Älskade Ester”.

Trots att gravrätten återgått till Södra Lapplands pastorat, så har man klokt nog inte överlåtit graven till nån annan. Man har insett att det finns en kulturhistoria kring Ester. Instämmer! Hon torde vara en av Lyckseles mest kända personer, inte minst för att det var så tacksamt att mobba henne och döma henne utifrån hennes yttre.

Jag har aldrig blivit så starkt berörd av någon av mina romanfigurer, som jag kom att drabbas av Ester Nilsson öde. Utan att förhäva mig finns i min kommande roman underlag för en filmatisering. Vilket flera redan påpekat, utan att läst en rad i min roman.

Vi gillar av nån anledning människor som kämpar, de som simmar motströms och som vägrar att ge upp. Ensamma, tjuriga människor. Underskattade personer som lätt får stämpeln som idiot, men som är intelligenta bakom en något dyster fasad.

Jag har jobbat med denna roman i ett smått galet tempo. Jag ljuger inte om jag säger att jag i snitt jobbat 8 timmar per dag – sju dagar i veckan sedan i maj  2019. Jag hittar tio genomskrivna versioner, där omfånget pendlat mellan 400 och 500 sidor.

Dagens version är på 440 sidor. Nu är den utskriven, ska genomläsas, småfel ska rättas sedan skickas den till mitt förlag. Sedan en spänd väntan på vad de tycker.

Det intensiva skrivandet beror dels på allt spännande jag funnit i faktaväg kring Ester, alla gåtor som uppstått, dels på grund av min sjukdom som galopperar genom tiden i hög fart. Har skrivit det här tidigare: Detta är förmodligen det sista jag skriver i romanväg. Kommer inte att orka ge mig i kast med ett dylikt ämne en gång – min Parkinson säger stopp.

För övrigt har jag idag hamstrat en aning. Kunde inte stå emot. Många hyllor gapade tomma på Ica Kvantum. Så jag är inte ensam om att ha tänkt tanken. Mycket pasta, massor med bönor och krossade tomater. Frysen full, skafferiet välfyllt.

När jag höjer blicken från tangentbordet, upptäcker jag en värld i kris. Pandemin är ett faktum.

Inom kort kan samhället vackla till och stanna helt och hållet.

Detta är allvarligare än vi ens vågar tänka oss.