Etikett: Åmsele

Maria och havet

Av , , Bli först att kommentera 4

Ett suddigt fotografi. Tre syskon träffas nån gång under tidigt 70-tal talet. De håller på att bli gamla.

Tre syskon. August, Stina och Magnus.

De hälsar på August Olofsson som lämnat Arvsele och flyttat till ålderdomshemmet i Åmsele. Kvinnan i sällskapet är min farmor, Stina Lundholm, som lämnat trakterna kring Bäckmyran och flyttat till Lycksele och ute till höger har vi Magnus Olofsson som efter många år i Amerika flyttat hem och bosatt sig i Lycksele.

De är resultatet av sin mors handlingar, av hennes tvekan och skräck för havet. Det har naturligtvis även påverkat mig och kommande generationer fram över.

Historiens vingslag handlar mycket om det val som min farmorsmor Maria Britta Persdotter gjorde. Olof Andersson, var arbetare i Kryckeletjärn, när Maria kom dit och började som piga. Han var tio år äldre än henne. 1886-06-11 gifte de sig. Detta utspelade sig när var och varannan åkte till Amerika. På Marias sida var det många som gett sig av. En dag skulle turen komma till Maria och Olof.

Maria var förmodligen knappt 20 år gamla när de 1886 gav sig av på resan söderut mot Göteborg. Stora delar av resan gjordes med tåg. Olof som var tio år äldre kom från en familj där man gärna höjde rösten, gjorde sig grym och om så behövdes, klippte till med knytnäven. Ändå vägrade hon på kajen i Göteborg. Vad sa hon? Vad svarade han? Bråkade de? Eller slog han henne i ett desperat försök att få henne ombord för att omsätta de dyrköpta biljetterna.

I vilket fall som helst så kom de sig aldrig ombord. Sanningen lär vi aldrig få veta. Kanske var det till och med så att det var Olof som vägrade? Eller var de överens om att aldrig ge sig ut på detta oändligt stora hav… Det talas mycket lite om detta i släkten, som om man inte visste. Minns inte att farmor nämnde det. När jag intervjuade Magnus 1991, så berättade han om saken, men utan att försöka förstå. Enligt honom var det tydligt att det var Maria som sagt nej i Göteborg. Men inte varför. Var hon med barn? Hon födde Arvid en tid efter den misslyckade resan. De köpte sig ett litet hemman i Mesele, på annsia Vindelälven, mittemot Vindeln.

”De var stadda att emigrera till Amerika. Väl komna till Göteborg var de klara att gå ombord. När Hustrun fick skåda den båten och det stora vida havet sade hon ifrån. Aldrig skulle hon våga att åka över detta oändliga hav! Resan fick inställas. De återvände och slog sig ner i Arvsele.” Citat från ”Nybyggaröde i gamla Degerfors” av Henning Larsson. (Det sista var fel: Det var i Medsele de började om.)

”Strax efter giftermålet ordnade de pass och biljetter till USA och reste ner till Göteborg. Men när Augusta fick se det stora havet, blev hon rädd och vägrade följa med. De hade då inget val än att återvända till Norrland och tog upp ett torpställe i Mesele Dfs sn. År 1906 blev Olof Andersson arrendator på ett bolagshemman i Arvsele samma sn, och familjen flyttade dit.” Citat ur boken ”Hans Görans-släkten”.

Strax efteråt gör Marias tre systrar resan över havet. Fyra av Maria och Olofs barn flyttar till Amerika: John åkte till Amerika 1910, Arvid 1912, Andreas (Andy) 1923, Magnus mellan 1926-36. Lockport Illinois var målet där mors systrar slagit sig ner. De uppfyllde Marias längtan och besegrade hennes skräck.

Den 6 januari 1908 föder Maria en dotter som får namnet Gärda Sofie. Den 25 februari dör barnet. 25/2). Den 11 december samma år avlider Maria. Efter döden bärs hon ut ett av uthusen och läggs på ett bord. Om natten saknas Edvin, då ca två år gammal. När de kliver ut på farstubron ser de spår i snön. Spår efter två bara barnafötter. De leder mot uthuset där Marias kropp ligger och väntar på den sista vilan. De finner honom i uthuset; sovande intill sina döda moder. Han har krupit ihop tätt intill henne.

En märklig släkthistoria. Tyvärr hinner jag inte skriva romanen om Maria. Det fattas både tid och ork.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Modiga vardagshjältar

Av , , Bli först att kommentera 1

Min kropps sov- och vakenklocka ringde denna morgon vid sexsnåret, men jag känner mig ändå rätt så utsövd efter cirka sex timmars sömn. Hade svårt att somna på grund av att jag var så uppskruvad efter framträdandet i Hjukensjön utanför Åmsele. Om man ska åka runt och vara berättare/författare i detta stora län, får man lära sig att tillbringa merparten av tiden i bil, buss eller tåg. Avstånden är stora. Ändå var det bara tolv mil till Hjukensnjön och Lena körde bilen en bit av hemresan, då jag var rätt så tom i bollen. Blir sådan efter urladdningen på en scen – och värre har det blivit efter stroken. Det påminner om ett neurologiskt åskoväder inne i min skalle – det mullrar och blixtrar.

20160813_182124_resized 20160813_182138_resized IMG_20160813_182318_resized

 

Regnet och kylan bidrog till att det inte kom särskilt många besökare (hälften mot i fjol). Skulle tippa att det var femtio personer som lyssnade på min berättelse om Vedtjuven. Dessutom dök det upp ett tiotal tyska kanotister som under fyra dagar paddlat längs den vackra Åman och nu gjort ett strandhugg  i Hjukensjön för att ta sig en pilsner och käka hamburgare. Under söndagen går de i mål i Åmsele för återfärd med buss och flyg till Tyskland. Stackarna kan inte ha förstått ett enda ord av det av det jag sa, men satt ändå snällt kvar och applåderade livligt och glatt när jag tackade för mig. En eloge till bröderna Brändström, Rolf och Ulf, för deras idoga arbete att från noll bygga en vacker pub med pizzaugn i en loge och att för femte gången arrangera denna festival. Det är mycket jobb som hamnar på en arrangörs axlar. Ett extra plus var att de i år fixat en bubbelmaskin som mycket effektfullt skapade magi på scenen.

hjältar

Kaffe, en stor mugg med svart, starkt kaffe och genast piggnar jag till. Tankarna får vingar och snart sitter jag här och funderar lite kring de hjältar vi har kring oss i vardagen. Alltså – inga hjältar i blå trikåer eller riddarrustning, utan våra vardagshjältar som uträttar stordåd i det tysta. Jag talar om de människor som vågar stå upp, stå ensam, som vågar säga ifrån, kliva fram, vara närvarande och som just därför få ta emot en hel del skit och fördömande från de människor som blir ”störda” i sitt värv att i någon form idka mobbing, prata skit och döma folk som de anser vara svaga och nalta eljest. I grund och botten är det modet som skapar vardagshjälten och för att vara modig krävs rädsla. Rädslan gör oss vaksamma och därför slår den ofta följe med hjälten. I och med att hjälten är sådan person som vågar säga ifrån, så får han/hon vara beredd på att periodvis bli övergiven. Vi blir starka genom att våga visa vår sårbarhet, att släppa fram våra svagheter, för genom denna ärlighet blir vi både respekterade och oantastliga. Men om vi därmed blir hjältar? Nja, till det krävs även mod. Personligen är jag ingen hjältetyp, även om jag försöker säga ifrån när käften börjar gå varm på stollarna och när de ska berätta vad sanningen är. Klart är att vi lever i en tid då vi har ett stort behov av hjältar. Vi lever i en tid då gamla, begravda lögner grävs upp och dammas av för att förminska och fördöma det som är annorlunda.

För övrigt är det veckans tvättardag. En hel del sommarkläder ska vaskas och tumlas, sedan nogsamt strykas, vikas ihop och in i garderoben i väntan på nästa sommar. Måste försöka tappa några kilon till sommaren 2017, eftersom flertalet skjortor och t-shirts till denna sommar verkar ha krympt en aning,

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

En begravning och två resor

Av , , Bli först att kommentera 3

Kvart i sex. Solen lyser utanför mitt fönster. Skulle bara se slutet på en film, vilket ledde till att jag naturligtvis somnade på soffan och vaknade vid femsnåret med kläderna på, liggande i soffan – utan några som helt minnen av hur filmen slutade. Låg och läste en stund, sen klev jag upp och övergav tanken om att kunna somna om. Det är ungefär lika stor chans som att få en komet i skallen. Var ganska slut efter middagen, men så hade jag färdats tjugo mil i bilen och varit en av de cirka femtio som i Åmelse kyrka tog farväl av Ebbe.

20160708_215059

Ebbe Brändström från Maltträsk var en betydelsefull person under min uppväxt. Han var en de personer som verkligen såg mig och hjälpte mig att överleva i en värld som ständigt skrämde slag på mig. Om jag verkligen kände Ebbe är svårt att säga, men jag lärde mig känna hans egenskaper och personlighet – men så tillbringade jag mellan årskurs ett och sju mer än 2000 timmar med Ebbe. Det var han som körde bussen mellan Baklandet och Lycksele, en färd som tog cirka en timme och femton minuter – enkel väg. Redan under första bussresan satte jag mig längs fram i bussen, på sätet bredvid honom. Jag var ju van att mest umgås med vuxna människor, då Bäckmyran tidigare tömts på varenda unge. Jag kom istället att mest leka med gamla gubbar eller lyssna på farmors märkliga berättelser. Så medan de övriga skolbarnen satt längst bak i bussen och delade på hemligheter, satt jag längst fram bland de vuxna. Ebbe pratade och rattade bussen, berättade mängder med små skämtbitar, analyserade världsläget och skattade ofta och gärna. Han skrattade med hela kroppen och var det åt något riktigt roligt, så böjde han huvudet bakåt och skrattade rakt upp i taket, vilket ofta skapade en oro i bussen då vägen var smal och krokig. Men det var aldrig någon fara då Ebbe skulle ha kunnat ratta bussen ända in i mål med förbundna ögon.

En rysning gick genom min kropp när en av Ebbes döttrar berättade att Ebbe ”hållit koll” på mig under årens lopp, under de drygt tio år som han bott på sjukhem efter en stroke. ”Han frågade ofta hur det gick för dig, om du skrivit nån ny bok. Jo, han höll koll på dig.” Kanske är det så att 2000 timmar tillsammans med en annan människa knyter fler osynliga band än vi kan ana.

Men som sagt – han såg mig. Han såg den lille, smale grabben med lockigt, vitt hår som hade svårt att sitta stilla och som blev orolig av att sitta instängd. Så jag fick följa med ut när mjölkkrukorna skulle lastas på och senare fick jag bli förste inplockare av postväskorna som hängde på rangliga pinnar längs vägen. Antingen hängde jag ut genom fönstret eller stod i den öppna dörren och fångade in postväska efter postväska. Alla dessa aktiviteter stillade oron i min ADHD-kropp och tog död på känslan av att ha långtråkigt.

20160708_215242 20160708_215322

Efter begravningen, vid kyrkkaffet, reste sig en efter en och delgav sina minnen av Ebbe. Jag satt länge tyst och undrade om jag hade något att tillföra, tills jag insåg att jag verkligen hade något att berätta. Om mitt bussåkande med Ebbe, om alla skratt, om vägarna vi färdades efter. Men jag berättade även kort om hans sårbarhet och hur han då och då gick till sin ”terapeut”, som var min mamma, för att prata ut, gråta en skvätt och sedan komma ut som ”en ny människa”. Det blir sällan en rättvis bild av en människa om man enbart beskriver det ljusa och allt skrattade. Vi människor är mångt mer komplicerade än så.

flyga

Idag ska vi besöka Lenas bror i hans sommarpalats. Någonstans utanför Botsmark. I morgon ska vi tvätta och stryka kläder, för att under måndagen packa våra väskor. Sen flyger vi söderut till Stockholm.. Vi får låna Uffe och Gabriellas lägenhet på Kungsholmen, vilket är guld värt. Resan avslutas med några dagar på deras ranch. Vi hoppas på sol och värme.

För övrigt har jag snart skrivit klar version 5 av romanen. Nu börjar det likna nåt – trots att den är på tok för lång.

Bilder från Åmsele

Av , , Bli först att kommentera 3

Så har vi avklarat vår premiär med föreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Inför ett trettiotal nyfikna (och förbluffade) lyssnare körde vi våra berättelser – en föreställning på en dryg timme. Sen blev det kaffe och prat. Många hade läst min roman ”Vedtjuven” som ligger till grund för min berättelse, men de flesta ville tala med mig om en tidigare roman – ”Konungarnas konung från Baklandet”, eftersom huvudfiguren i romanen, Valfrid Johansson, levde sitt liv på andra sidan älven i Bjurselefors.

Åmsele 7
Jag och Linda Marklund strax innan föreställningen.Linda hade fixat både rabarbersaft och ved.

Åmsele 5 Åmsele 6
Varje berättelse inleds med en dans. Jag ska dansa in till en schottis – men det vete tusan vad slags dans detta blev … Nån primitiv form av krigsdans? Men att inleda med dans, och att bjuda på sig själv, är ett bra sätt att börja berättandet på. Det uppstår kontakt med publiken och stämningen blir inte lika spänd. Så både jag och Linda kommer att fortsätta med vårt dansande.

KentensamÅmsele
Människor kan starta krig för precis vad som helst. I stort och smått. Ja, det kan till och med bli krig om veden. Något som blev ett faktum i Baklandet vintern 1974.

20151010_215748
En ur publiken tackar Linda och vill ha receptet på den goda rabarbersaften. Men icke, det receptet är hemligt.

Åmsele10
Min snälla chaufför Kirsi satt på första parkett och gav oss sedan tummen upp.

Nästa föreställning
Måndag 12/10 18.30
Lycksele stadsbibliotek

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Promenad för enbenta

Av , , Bli först att kommentera 1

En alldeles underbart vacker höstdag. Den ena av mina nyinköpta kängor vara ute och gick med mig i dag. En promenad för enbenta. Vi gick längs älven, sedan i en lov genom bebyggelsen hem mot Pig Hill. Under tiden gick jag där och pratade högt, tränade på Vedtjuven, och kände att nu sitter berättelsen där. Nu kan jag utan större oro äntra scenen i morgon då vi har premiär i Åmsele. Den andra kängan hade stannat hemma och lovat fixa lunchen. Men köttbiten som bjöds på smakade sula.

20151009_155157

Vänsterkängan och jag på promenad.

Sovit tre timmar under eftermiddagen, en tung och skön sömn. Det var en hel del sommar i drömmarna och jag simmade i havet. Jag var inte ensam, där var någon som hela tiden ropade. Vänta på mig! Men jag fortsatte att simma, rakt ut, rätt in i horisonten.

Har inte skrivit ett enda ord på min roman den senaste veckan. Så männen har blivit sittande där vid sjön, vid schackbrädet, för att invänta kommandot på vilket nästa drag ska bli. Liv står på spel, någon av dem ska snart dö. Ingen av dem känner till det. Ska skriva mer när den första delen av turnén är avklarad, våra framträdanden i Åmsele på lördag och Lycksele på måndag. Har varit sysselsatt av det – plus av att få tidningsarbetet att rulla på. Innehållet är spikat, nu ska den vik. chefredaktören boka tider och få journalisterna att  skriva texterna. Försöker minimera stressen i mitt liv, men inser att det inte är så lätt. Det är så mycket på gång och så har det ju alltid varit. Jag mår bäst av när färdriktningen är framåt. När livet trampar vatten blir jag rädd för att sjunka.

Så var det fredag. Vad gör en flintskallig, lätt korpulent man i 57-års åldern då? Inget särskilt. Finner sig till rätta, umgås med sig själv.Kanske se på fotboll, Zlatan.

För övrigt säger jag som Schopenhauer: ”Varje kväll äro vi en dag fattigare.”

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Centrum för författare

Av , , Bli först att kommentera 1

Hemma efter en dag i Väven, kulturens vagga i Umeå, efter att ha varit en av tjugo utvalda författare och kulturarbetare som spånat över hur ett litteraturresurscentrum ska se ut och fungera i Umeå. Det var en slags workshop där några drivna, unga projektledare på ett ”lekfullt” sätt lockade fram våra idéer och tankar  Vår samlade klokskap ska väl leda till något konkret. Dels en fysisk lokal, dels någon form av ekonomiska resurser och förhoppningsvis någon/några anställda. En tom lokal vore värdelöst. Vi författare är som bekant ena riktiga ensamvargar och till skillnad från konstnärer och musiker är vi urusla på att söka stöd av varandra. I och för sig så kräver ett författarskap ett visst mått av isolering och ensamhet, i varje fall under delar av processen när en roman ska bli till. Sedan är det ju så att som författare skriver man ju lika mycket ”inne i skallen” som på papper och tangentbord.

författare

Ett litteraturresurscentrum skulle i varje fall kunna leda till att fler scener skapas, idag finns ju snart bara bygdegårdarna kvar som drivs av eldsjälar utan bidrag – vilket i sin tur gör att det är hart när omöjligt att ta ut fullt arvode enligt författarförbundets tariffer. Det fattas pengar – och kanske av den anledningen så är ett centrum för oss författare på sin plats så att vi kan prata ihop oss, inspirera varandra, skapa opinion, påverka. Det är dags för oss författare att gå samman.Det är ju inte alla som vill skriva deckare (där pengarna finns) utan valt att berätta andra historier; berättelser som utspelar sig utanför allfarvägarna, inne i de djupa skogarna.

Avstånden i det stora Västerbotten gör att vissa framträdanden kan bli en ren förlustaffär. Ett sent framträdande i låt oss säga Sorsele, Tärnaby innebär att man måste hyra ett rum, vilket gör att man förlorar ytterligare en arbetsdag. Så romantiskt kan det vara för en författare på turné – och samtidigt kan man ju inte tacka nej till att möta sina läsare.Det är sådana gånger som man undrar om stat, kommuner tror att vi skriver böcker för att det är ”så himla kul” och att det i sig borde vara en tillräcklig belöning.

Jag orkade med fem av de totalt sex timmarna i Väven – sedan började min strokehjärna att ta in sändningar från NASA:s satelliter samtidigt som ett kosmiskt brus fyllde skallen. Men det tar sig. Det är ett framsteg att jag orkade delta så pass länge. Många av deltagarna som kände till min story kom fram och tyckte att jag såg normal ut, som om de förväntat sig att jag skulle komma körande med en permobil och en högersidig förlamning i ansiktet. Men det är klart, när man hör att någon fått stroke så är det väl sådana bilder som dyker upp.

20151005_173741

Vi var en hel hop från mitt förlag Ord&visor och jag fick ett samtal med min förläggare Göran Lundin och min eviga korrekturläsare Biggan. Jag blev rörd när jag fick höra hur mycket de tyckte om min kommande bok och jag fick rysningar när Biggan sa att det var något av det starkaste hon läst, att hon både skrattat och gråtit under läsningen. Fyra års skrivande har burit frukt. I februari-mars nästa år ges min självbiografi ut – då bryter stormen ut.

För övrigt är jag så glad över mina fina vänner. Som Kirsi, hon som glatt skjutsar mig till Åmsele nu på lördag, till premiären av min och Linda Marklunds premiär av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Nu kan jag känna mig lugn och slipper åka buss. Nu ska jag dansa schottis och berätta för publiken om Vedtjuven i Baklandet och det krig som bröt ut.

Vår moraliska plikt att hjälpa

Av , , 1 kommentar 1

Såja, då var den sista repetitionen avklarad. Jag och Linda Marklund strålade samman i mitt vardagsrum här på Pig Hill, dansade vals och schottis, drog våra berättelser, diskuterade hur och var rabarbersaften ska serveras och vilken typ av högtalare vi ska använda oss av. Största kruxet blir transporten till och från Åmsele på lördag, men jag tar mig ju till Lycksele med tåg eller buss, sen får jag väl lifta till Åmsele … Det ordnar sig. Vi började spåna på projektet i april maj och jag och Linda förstod direkt den spännande beröringspunkten i att våra berättelser utspelar sig i stort sett samma geografiska område. Hon med perspektiv från uppväxten Siksele och jag med mitt Baklandet, som i själva verket är en litterär sammanslagning av min barndomsby Bäckmyran med byarna runt omkring Arvsele, Maltträsk och i viss mån Arvträsk. Om detta ska jag berätta om i vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.”

Läs mer om vårt projekt.. (Min webb)

Till fb-sidan.

20151003_204847 20151003_130324
Linda och jag efter den anslutande träningen. Yes! nu satt det, nu funkar det.

Så nu ska vi ut på en miniturné: Åmsele lördagen den 10 oktober i Folkets hus 18.30 och måndagen den 12 oktober så spelar vi upp 18.30 i Lycksele stadsbibliotek. Sen återvänder vi till Lycksele måndagen 26 oktober för att göra en dubbelföreställning i Lycksele lasaretts bibliotek kl. 12.00 och 14.00 ska vi uppträda inför patienterna och personalen på rehabiliteringsavdelningen. (Tänk där jag en gång jobbade som sjuksköterska). Vi är i förhandlingar med fler arrangörer i den norra landsänden där Linda är ifrån, kring Burträsk och Skellefteå. Tror att det kommer att rulla på rätt så bra vad det lider. Om vi blir rika? Nä, det råder ju en allmän syn på oss kulturaberate: ”Nämen, gör ni inte här för att det är så himla kul?” Jo, det är kul men nog skulle man väl tycka att det fanns mer ekonomiska medel för oss som försöker föra den västerbottniska berättartraditionen vidare. Vi tackar allra ödmjukast ABF Västerbotten från stödet från dem och då i synnerhet Katharina Eriksson – som snart kommer att få änglastatus.

veden
Min berättelse handlar om det krig i Baklandet som uppstod om/kring veden. Till slut small det.

För mig personligen är detta ett sätt att jobba mig tillbaka i livet, en slags läkningsprocess och då inte enbart efter stroken, utan efter resan jag gjort de senaste fem-sex åren, från mörkret och upp mot ljuset, från dödens landskap till en plats ovan jord där det växer vackra blommor på oändligt vidsträckta ängar och vintertid då ett snödrev kan släcka törsten bara genom att man öppnar munnen. Har sökt mig tillbaka till den plats där själva livet pågår. I viss mån har chefredaktörsjobbet varit en språngbräda ut i livet med utspärrade armar, så att jag glidande genom luften kunnat göra vackra liggande åttor på den blå himlen. Evigheten. Lite kryptiskt kanske, men jag lovar att om ni läser min självbiografi som kommer i början av nästa vår, så kommer ni att förstå lite bättre. Då hoppas jag att ni ska förstå att jag är en kämpande människa, en man som aldrig gett upp. Är så tacksam för stödet jag fått från vännerna. Det är endast ett fåtal vänner (eller vad jag ska kalla dem?) som vänt mig ryggen. Har en känsla av att det handlar om rädsla.

En lördagskväll och jag sitter här och skriver. Sitter och saknar så att hjärtat värker, sitter och längtar och det är något jag börjat göra allt mer på sistone. Det är en vacker och kittande känsla. Då och då slår en blommas ut i mitt bröst och sprider värme, ända ut i örsnibbarna. Min hemlighet. 

flyktingflicka

Leif GW sa nåt riktigt klokt i en intervju under bokmässan. Det handlade om fördomar. ”Jag blir glad de gånger jag haft fel, för då har jag fått lära mig något nytt.” Fler skulle tänka som han. Just nu har det anlänt flera bussar med krigsflyktingar till Umeå för sin lagliga rätt att söka asyl och mängder av ideellt arbetande människor tar emot, fixar käk, tröstar. Det skulle bli totalt kaos utan alla dessa godhjärtade, gratisarbetande människor, för myndigheterna, kommunerna, regeringen verkar vara helt handfallna. Åsynen av alla hjälparbetare borde väl få det att hända nåt i skallarna på de främlingsfientliga stollarna, så att de kan förmå sig att göra en snabb analys: Oj, så många människor som finns på plats, så ohyggligt många som tar hand om flyktingarna – herre gud de är mångfalt fler än vad vi är.

Det verkar vara så att godhet kan provocera, att det får vissa att känna sig underlägsna vilket får dem att dra slutsatsen att alla dessa altruistiska människorna ställer upp av egoistiska skäl – för nån slags vinning är de väl ute efter ….

För övrigt kan det vara rent livsfarligt att yttra följande ord till en ung, viril man (ja, även till män i 50-årskris): ”Men det där vågar du väl ändå inte göra!?” Just de orden kan driva en ung man hur långt som helst! Klättra uppför höga berg och glidflyga nerför dem, köra åt helvete för fort med en nyinköpt statusbil längs krokiga norrländska grusvägar, slå nån på käften, våldta. Vi män tycks vara funtade så att lever i en ständigt pågående tävling, om allt och inget, för att vi inför det motsatta könet, och den egna gruppen, ska bevisa att vi är riktiga män. Vad nu en riktigt man är för nåt …

I Marias spår

Av , , Bli först att kommentera 1

En dag som börjar med ett stilla regn. Högre luft, lättare att andas. Genom mitt fönster ser jag det spricker upp österut, så det lär nog bli sol även idag. Denna fantastiska sommar, i ett Umeå där det aldrig varit så varmt sedan i slutet av 1800-talet – när Umeå brann ner. Trots att jag med åren har fått svårt att stå ut med riktig hetta, så har det varit en lycklig sommar. På alla de sätt. Och lycka ska vi aldrig underskatta, aldrig dra på näsan åt. Istället ska vi le och tindra med ögonen.

Dags för en liten miniturné. Idag åker jag upp till Vindeln för att träffa känt folk för en bit mat nere vid forsen. Sen ska vi följa älskade Maria i spåren – min farmorsmor som levde sitt liv i och omkring trakterna i Vindeln. Vi ska börja turen i Tuskulum där hon föddes och lärde sig att drömma om det stora, vida havet. Sen åker vi till Kryckeltjärn där hon träffade Olof; han som kom från Svartberget. Smaka på ordet: Svartberget och jämför det med Tuskulum.

När aftonen infinner sig åker vi till Hjukensjön utanför Åmsele, där bröderna Brändström för andra året i rad arrangerar en festival. Musik, litteratur, mat, skoj och skämt – en kulturhändelse på en plats som är bedövande vacker. Dagen avslutas i Maltträsk, där hela min barndom ligger och andas. Byn ligger 8 kilometer från Bäckmyran där jag föddes. Sommartid cyklade jag varje dag till Maltträsk för att leka med mina tremänningar Peter och Anders – och för att bada i sjön.

Turnén slutar under lördagen i Bastuträsk utanför Bjurholm, där jag i samband med byafesten ska framträda och fritt ljuga ur hjärtat – och det ska väl gå bra.

Media har en viktig pedagogisk uppgift. DN och VK har gjort det, nu har turen kommit till Västerbottens nytt. Det handlar om att belysa situationen för de rumänska tiggarna som kommit till Sverige för att tigga ihop en slant till barnens skolgång, renoveringen av ett läckande tak, eller rent av för att kunna flytta från slummen de lever i. När det gäller tiggarna så gäller det främst att slå hål på myterna – som så många väljer att tro på. Jo, det handlar faktiskt om att välja vad man vill tro på: om man vill tro att tiggarna är en del av ”maffian”, trots att de bor i tältläger utan för stan. Och så vidare.

I rika och allt mer högervridna Norge, väljer man att lagstifta bort tiggeriet – att stifta lagar mot fattigdomen. Så att man slipper se eländet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Läsning och festivaler

Av , , Bli först att kommentera 2

Tål inte värmen så bra. Går mest omkring och flämtar, gömmer mig i skuggan medan jag tänker långsamt. Kvällsdoppen i havet har räddat mitt liv. Nä, solhetta är inte min grej. Ser därför fram emot det lågtryck som under dagen utlovas ska sänka temperaturen.

Har läst en del på sistone. Läser mer när jag tar paus i mitt eget skrivande, vilket brukar vara vid sommartid.

Har läst ut P O Enquists underbara roman ”Liknelseboken”. En roman om kärlek. En av kvinnorna i boken är så varm att hon kokar, och hon böjer sig därför fram och frågar mannen om han vill ”kännefter”. Så vackert sagt. Här finns också beskrivet en kärleksakt på ett kvistfritt furugolv som slår allt. Fantastiskt P O! Läs romanen!

För att underhålla min allmänbildning läste jag tegelstenen ”En kortfattad historik över nästan allting” av Bill Bryson. Universum är verkligen magiskt. Mikro- och makrokosmos – och där mitt emellan finns vi.

”Gustafs resa” av Karin Edvall. Hon har skrivit en dokumentär berättelse om sin farfars far, och hans resa från Småland och upp till Västerbotten och Holmsund. Spännande, intressant! Nästan som en detektivberättelse, när Karin lägger pusslet.

Några dagar kvar innan det bär av till Hjukensjön, en bit utanför Åmsele, för att besöka Esox Festivalen. Musik, kultur, god mat – för att inte tala om allt känt folk man får träffa. Särskilt ser jag fram emot att få möta bröderna Brändström som arrangerar festligheterna. Sedan bär det av till Bjurholm där jag ska framträda på en byafest. Jag ska stå på scen och ljuga – och det ska väl gå bra.

Nu ska jag gå ut på balkongen och spana efter lågtrycket.