Etikett: fest

Minnenas mummel

Av , , 1 kommentar 3

Sovit intensivt, känns det som. Vet att jag drömt, men inte om vad. Inget obehagligt, tror jag, Bara en diffus känsla av att ha åkt karusell. En lätt yrsel. För övrigt är det den stora partydagen. Polaren Ante med några av sina arbetskamrater har bjudit in ett hundratal för att umgås, dansa och för de som vill och måste dricka en och annan öl. Det är kul med stora fester som var vanligt förekommande under åttiotalet, både då jag bodde i Skellefteå och när jag flyttat hit till Umeå. Under mina uppspeedade (hypomana) perioder var jag den som såg till att vi samlades till stora fester, ofta under något tema som exempelvis Vilda Västern. Just den senare blev en succé bland de manliga gästerna, medan tjejerna var måttligt förtjusta … men det är klart när vuxna karlar blir mer intresserade av att skjuta med knallpulverpistoler och att kasta lasso, än att dansa och konversera, så tröttnade de och gick helt sonika hem. Kvällens fest blir nog inte lika vild, men så är vi också ett gäng sextioåringar som lekt romen av sig.

minnet

Vi samlar våra minnen inne i hjärnan, minnen som flyter omkring, som gömmer sig ibland, men som emellanåt flyter upp till medvetandet. En del göms i glömskan. Utifrån vad vi minns eller tror oss minnas, skapar vi berättelser. Öar av barndomsminnen. Minnenas mummel. Vi drar bort, vi lägger till allt medan tiden nöter och mal ner det som är kvar. Hur mycket blir egentligen kvar i slutänden? Kanske bara en massa egendomliga skärvor av kantstötta minnen.

palten

Just nu tycks minnet lyfta fram en massa märkliga maträtter som förekom i min barndom. Kokt märgpipa där den fettdrypande märgen antingen sögs ut ur benet eller lirkades fram med ”virknålar” av trä som pappa gjort i vedboden. Oppstekt gröt, blöta med smör, njurpalt för att inte tala om alla äckliga blodrätter och rökt älghjärta. Eller grisfötter och rökt ål. Däremot hamnade inte kokt älgmule på vårt bord, som enligt hundföraren i jaktlaget var en gåva från Gud. Sedan minns jag ju allt gott som morsan lagade: köttsoppa med klimp, köttbullar och makaroner, palt och ugnspannkaka. Och kanelbullar.

frost

Så här års blir ljuset allt blekare. Träden står nakna och hukar i sorg och långt där borta drar berget en grå luva över hjässan. Det blir tyst. De fåglar som stannar över vintern kurar i buskagen och kniper käft. Det finns liksom inget att säga, vare sig under de allt kortare dagarna eller de stilla, kalla nätterna. Men hur trist det än verkar vara så här års, så omges vi denna kalla, nakna årstid; av det som finns utanför oss och det hjälper oss att förstå vad och vilka vi är. En människa i ett vakuum existerar inte. Vi måste spegla oss i ”något utanför oss själva” och i de människor vi möter för att kunna bilda grupper som vi sedan får tillhöra och växa i. Ensamma går vi fort under.

För övrigt kan döden bara existera där det också finns liv. Med detta uppmuntrande konstaterande, önskar jag Eder alla en trevlig lördag. På återseende. /Kent

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

Frusna minnen

Av , , Bli först att kommentera 3

Glömde bort att kliva upp och beskåda den blodröda månen. Förresten är jag färgblind (eller defekt färgseende som det heter), så frågan är vad jag egentligen hade sett om jag klivit upp vid fyrasnåret att kikat på månen. Sedan är det inte så lätt att se olika slags himlafenomen när man bor i en stad. Allt skräpljus från stadens liv lägger sig mellan himlen och betraktaren. Annat var det i Baklandet då jag som grabb satt på farstubron, omgiven av ett totalt mörker och glodde rakt in i evigheten. Sedan jag blev stadsbo har jag missa många himlafenomen: kometer, märkliga månar, meteorregn, solförmörkelser. Vi stadsbor blir avskärmade för alt det spännande som sker ovanför våra huvuden. Fast i julas, när jag besökte syrran på Näset (där man är omgiven av mörker) fick jag och dottern se ett riktigt häftigt norrsken; ett knastrande, sprakande, grönt norrsken.

Bläddrade i några gamla fotoalbum, skrattade och fällde en och annan tår. Foton är frusna minnen Vi samlar på foton för bevara händelser, människor som de såg ut just då och var bild berättar en liten historia. Som bilderna från 1985, då jag och mina vänner ansåg oss vara odödliga och utifrån den ”insikten” menade att livet skulle vara en ständigt pågående fest. Som när vi hyrde en kåk vid Nydalasjön och bjöd in en väldiga massa människor till en fest under temat: ”Vilda Västern”.

PhotoGrid_1443385732697

Det blev en synnerligen grabbig fest och merparten av flickorna gick hem före tolvslaget. Medan de ville dansa, så var vi ”cowboysare” fullt upptagna av pistoldueller, jakter efter en stackare som klätt ut sig till indian, för att inte tala om alla våra besök i baren för dricka eldvatten. Men det var då det. Fotografierna finns kvar. Samtliga på bilden har passerat de femtio, med råge, och i dag är det ingen av oss som skulle orka med en ny cowboyfest. Nu handlar det mer om att mötas över en kopp kaffe och möjligtvis ett parti schack.

20150925_161155
Fisketur nånstans utanför Arvidsjaur.

Under slutet av 80-talet och i början av 90-talet tillbringade jag om mina polare Johansson och Sjöström en hel del tid i vackra Arvidsjaur. Anledningen att vi så ofta besökte den platsen var att vi var så kallade ”stafett-sjuksköterskor”. Vi åkte dit korta perioder och tokjobbadde, dag och natt, och fick rysligt bra betalt för det. Jag tycke att det passade mig bra, då jag fick loss så pass mycket pengar att jag kunde ta ledigt och skriva på mina böcker. Fast om sanningen ska fram så slösade jag (vi) bort pengarna i en rasande fart, på resor och dyra stereoanläggningar (och många krogbesök) att vi var tvugna att återvända till vårdcentralen i Arvidsjaur gång på gång. Jag höll mest till på akuten och åkte runt i geografin antingen i ambulansen eller helikoptern.

Men ibland var vi lediga och då ville vi ladda batterierna – genom att fiska. Vi inhandlade svindyra spön, mängder med drag av alla de slag och köpte fiskekort som gällde för hela Norrland. Sedan frågade vi ortsborna, lite försynt, var vi skulle åka för att få en och annan fisk. De var så vänliga och skickade oss till sjöar och vattendrag där man kunde få hur mycket fisk som helst. Vi fick inte ens napp. Vi kunde se ädelfisken retfullt hoppa över våra revar. Men ingen fångst. ”Fick nån fisk”, frågade tipsarna dagen efter och log lite snett. ”Jo för tusan”, svarade vi. ”Tio var! Riktiga bjässar.” Sen fick vi fler tips. Ett av dem var en tjärn, eller pöl, där det flöt omkring skräp. Men här skulle storgäddorna hålla till. Jag fick en stor, brun stövel! Det var väl nu  det gick upp för oss att vi inte längre kunde lita på de idiotsäkra fisketipsen vi fått. Jag fick EN fisk under de där åren i Arvidsjaur (se bilden ovan), en halvdöd abborre vars fjäll var stenhårda. Den gick inte ens att rensa och bena upp. Minns inte vad jag gjorde med min dyra, fina fiskeutrustning, kanske gav jag bort den eller lämnade den vid nån sjöstrand däruppe. Efter fiskeäventyren i Arvidsjaur har jag inte fiskat många gånger, tappade liksom sugen.

För övrigt har jag mått riktigt bra under den gångna helgen och har fått en hel del gjort – sådant som blivit liggande under de dagar då golven gungat och väggarna lutat inåt. Borde åka och köpa mig ett par vandringskängor, men har en tid att passa uppe på Nus. Ett återbesök.Det har blivit några sådana sedan jag fick min stroke för en dryg månad sedan.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Förhandling eller krig

Av , , Bli först att kommentera 0

En cykeltur ner på stan för att på NK spela ett parti schack mot Karlsson. Ett märkligt parti som inte ville ta slut, så när det efter nån timmes spelande dök en del andra kompisar så lät vi partiet bero. Vi tröttnade helt sonika på att försöka hitta öppningar i den andres försvar. Positionerna var allt för låsta. Det inföll sig en känsla av att vi skulle kunna spela partiet i all evighet, utan att någon av oss skulle ge sig. Köpte mig en stor kanelbulle och satt sedan och blickade ut genom fönstret mot gågatan, medan jag lyssnade på hur de andra delade minnen och skratt.

Suttit och skrivit hela eftermiddagen. Petat och ändrat en del i min kommande boks sista kapitel. Verkligheten kom ifatt mig och ändrade historien en aning. Vet inte om jag är nöjd, men ska skicka över ändringarna till förlaget. Om alla pusselbitar faller på plats så kan jag på kort tid ge ut två böcker, samtidigt som tre andra projekt ligger i startgroparna. Det är lite märkligt, eftersom allt baseras på texter som legat i ”växthuset” under en lång rad av år. Det är det här med ketchupeffekten. Allt eller inget. Det gäller att hålla i hatten och stå stadigt på fötterna.

Ibland kör det ihop sig mellan oss människor, i smått och stort. Ser vi oss omkring i världen tycks det finnas konflikter i varje hörn. Enda chansen att förhindra att en konflikt övergår ett fullskaligt ”krig”, är att parterna sätter sig vid förhandlingsbordet. Men då måste båda parterna vara beredda på att ge och ta. Det är liksom hela grejen med en förhandling.Det går inte slå sig ner med en lista med hundra punkter och inte vara beredd att stryka en enda av dem – och sedan inte lyssna på motpartens krav och argument. Men då är man kanske inte ute efter en förlikning. Då finns kanske helt andra motiv?

Vad vet jag?

Till veckan blir det full fart på jobbet med Vasaplan. Har delat ut jobb till drygt 20 journalister och fotografer, plus att jag måste få kläm på hur det går för våra annonssäljare. Det blir en hel del kärlek med det jobbet, men så är också nästa nummers tema. ”Allt för kärleken”.

I övrigt blev jag härom dagen inbjuden till en stor vårfest. Drygt hundra gäster. Livemusik, dans, käk. Ska bli kul att få träffa gamla kompisar – men även en del helt nya människor. Behöver få spegla mig i lite glädje och vänlighet. Det är jag värd.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,