En grå morgon. Ett stilla, tunt snöfall. Teven står på. Jag lyssnar på en diskussion om hur man ska förhindra att terrorister kapar och stjäl lastbilar. Rent tekniskt torde väl detta inte vara något större problem med tanke på all teknik som tillverkarna ”stoppat in” i dagens nya fordon. Men det måste väl finnas risker med att chauffören sitter på lösningen hur man får upp dörren och startar lastbilen – då torde vi istället få se hur man under hot och våld tvingar chauffören att öppna lastbilen. Terroristerna kanske tar med sig chauffören och bjuder på en färd rätt in i evigheten.
Hur viktigt är det inte för oss människor att tillhöra en grupp, att vara en del i ett sammanhang – allt för att kunna utvecklas och känna trygghet. Vi är flockdjur och har varit det sedan begynnelsen. Då, förr i tin, var en homogen grupp nödvändig för att inte svälta ihjäl eller bli uppäten av vargar, björnar, sabeltandade tigrar – och för att skydda sig mot andra, fientliga grupper av människor. Nu är det andra hot, men behovet att bli insläppt i en grupp är lika livsviktiga. Ensamheten blir lätt ett gift och övergivna människor dör tidigare än de som lever i en gemenskap.
Vi tycks sluta oss i allt mindre grupper. Det är ute med globala grupper och farligt att samarbeta med andra länder – exempelvis genom EU. Vi backar i utvecklingen och återvänder till tanken om den slutna nationalstaten med stängda gränser för att rädda våra sanna ideal, traditioner och vår ”unika” ras. Gamla ”sanningar” dammas av i tron att de är nya, alternativa fakta som vi så väl behöver. Då blir det en hel del människor som inte tillåts att bli delaktiga i den gruppen, i det sammanhanget.
Påsk. I morgon är det den låååånga fredagen: En påminnelse om hur Jesus dog på korset – för vår skull.
För övrigt bor längtan granne med sorgen. Vi bär alla på en längtan att bli sedda, bli förstådda.
Senaste kommentarerna