Etikett: hopp

Skriva sig fri

Av , , Bli först att kommentera 6

Stundom drabbas jag av förtvivlan och rädsla. Skräcken är stor inför den dagen då jag ska förlora kontrollen över min kropp, vilket så smått redan börjat ske. Jag är en av 20 000 som i Sverige fått den neurologiska sjukdomen Parkinson. Vi lider brist på dopamin. Av nån anledning slutar hjärnan att tillverka denna signalsubstans som är nödvändig för att vi ska kunna röra våra kroppar och för att vi ska kunna känna lust. Allt detta pågår, dag som natt, i min kemiska fabrik – i min hjärna.

Våra rötter finns i det förflutna.

Försöker nog att skriva mig fri! Bloggen har ju ersatt de dagböcker jag förr dagligen skrev i. Började nån gång i 17-års åldern. Genom att nu öppet beskriva mitt liv, upplever jag en stark känsla att jag verkligen talar till någon. Till Dig! Men det har också sina risker.

De nervceller som producerar dopamin dör helt enkelt. Inledningsvis kan läkarna förse oss med mediciner som ökar dopaminnivåerna i hjärnan. De goda åren. Sen slutar medicinerna att fungera.Vi blir allt stelare, får en sämre motorik, balans, sömn. Talet blir svagt, sluddrig, själva tänkandet går långsammare. Till slut blir vi till stenstatyer.

Det är vid denna insikt jag vaknar på småtimmarna i rädsla och skräck. Känner panik över att bo i en kropp som inte går att kontrollera. Med de kunskaperna är det fan inte lätt att acceptera sitt öde. Jag lovar er … Jag försöker, men Parkinson i kombination med alla andra mina tillkortakommanden gör det svårt att ens lägga en moteld; att förmå mig till flitigt motionerande, äta proteinfattig kost, vara social. Det är dålig kombination att vara troglodyt och sjuk i Parkinson. Man blir lätt en ”jobbig person”, en belastning för min familj och mina vänner.

Är friheten att välja ett personligt ansvar?

Den STORA ensamheten. Den kommer när vi inser att vi är en del av ett väldigt kretslopp och att allt som blir kvar av oss är en pöl med flytande kolatomer och del giftiga tungmetaller. Var och i vad söker man då tröst? Mycket kan vi dela, men inte döden, det får vi allt brottas med på egen hand. Tomheten … inför livets stora gåtor.

När jag då och då skriver dessa dystra bloggar (i nåt slags försök att förstå, acceptera och att även lära er lite om Parkinson) brukar det ofta komma anonyma kommentar med ilskna kommentarer. Tydligen är det störande för somliga att möta en sårbar människa. ”Sluta gnäll!” ”Ut i friska luften med dig!” ”Skaffa dig ett liv, karljävel!”

Det förhåller ju sig även så att smärtan vi känner i vår ensamhet varnar oss för fara. ”Du har kommit för långt ifrån flocken!” Tiden är knapp. Försöker verkligen göra mina val. Just nu har jag valt att hinna skriva klar romanen ”Älskade Ester”.

Är rädsla brist på trygghet?

Stoikerna i det antika Grekland uppmanar mig att glädjas åt mina begränsningar och att dagligen tänka på min död. Jävligt uppmuntrande. Men de menar att jag därmed kommer att bli alltmer tacksam över det liv jag faktiskt ännu har.

Ps! I kväll ska medlemmarna i Bokpratarna åter träffas (utomhus) efter ett långt coronauppehåll. Hopp – det finnes hopp! Finnes hopp finns även framtidstro.

 

© Kent Lundholm 2020-06-11

 

Våga hoppas

Av , , Bli först att kommentera 4

Igår handlade jag kläder igen. Det brukar bli så var femte år, si så där. När de gamla kläder blivit utslitna. Sen är det bra för självkänslan att klä upp sig emellanåt. Sen har jag haft tur. Vid båda inköpstillfällen har det varit ”tokrea”. I går på Dressman köpte jag tuffa jeans för en hundring (kostat 550 kr), en kavaj för 100 kr (kostat 1300 kr) skjortor, tröjor kalsonger för en tredjedel av priset. Det kändes riktigt bra.

jump-2731641__340

Det kändes hoppfull och är det något vi ska vara rädda om, så är det hoppet. Dessutom: Vi kan omöjligt leva utan hopp, för utan hopp finns ingen framtid. Vi lever i en tid då det ibland kan kännas som om hoppet är restnoterat. Det är då som vi börjar tänka: Vad kan väl JAG (som enskild person) göra för att livet för mig själv och mina medmänniskor – rent av för hela världen ska bli till det bättre?

Klimatfrågan är vår tids stora ödesfråga. Vi  känner nog lite till mans av en viss skam, för att det fått gå så långt att mänsklighetens undergång skymtar där framme. Vi har hört forskare varna oss för en klimatkris i säkert under 20-30 års tid, men vi har stoppat huvudet i sanden. Men klimatet är ju inte det enda som skapar en känsla av hopplöshet. Det kris inom bostadsmarknaden, i skolan, med gängvåldet, ekonomin, sjukvården. Det är lätt att förlora framtidstron. Det är mörka tider. Lika bra att vända döv örat till och blunda.

hand-3257945_960_720

Jag har som sjuksyrra sett patienter från en minut till en annan, totalt förlora hoppet. Det har varit i samband med att de fått veta att de lider av en obotlig sjukdom, att slutet är nära och ingen läkare eller behandling i världen kan rädda dem. Plötsligt blir vi medvetna om vår egen dödlighet. Vid ett besked om att döden är nära förestående, så förlamas man av chocken och rädslan hugger tänderna i en. Alla livsplaner tas ifrån en.

Men det är ju då man verkligen behöver hoppet. Med det så kan man uppbåda de sista krafterna för att kämpa emot, att stärka viljan att leva, att ge sig in i kampen mellan liv och död. Jag är övertygad om att människor som lyckas bevara sitt hopp, lever längre än de som släpper taget och ger upp. När jag verkade som sjuksyrra, kunde jag se det med egna ögon. I ena sängen låg en kvinna gett upp, som förlorat hoppet, i sängen bredvid låg en kvinna som jävlar i det inte skulle låta döden ta henne så lätt. Gissa vem som rundade hörnet först?

once-upon-a-time-719174_960_720

Nu behöver det ju inte vara ett besked om en obotlig sjukdom som tar ifrån oss hoppet. Depressioner och djup sorg är inga muntra och hoppfulla tillstånd. Då kan livet bli meningslöst. Man tappar orden. Det ordlösa livet tar i sin tur bort hoppet. Det  sådana gånger vi måste söka efter ett nytt språk. Varför inte börja måla, fotografera, spela trumpet eller tramporgel. I allt kreativt finns ett språk att lyssna på och det i sin tur ger dig tillbaka de ord du kan använda. Inte minst för att kunna berätta för andra hur livet ser ut i depressionens mörka rum. Då kommer samtalet igång, då återvänder hoppet.

Varför tror ni flyktingarna riskerar livet i små gummibåtar på väldiga, stormande hav? Det är hoppet. Deras drömmar om ett bättre liv har gett dem hopp – och då kan inga stormande hav stoppa dem. Hoppet är nämligen trotsigt av sin natur. Det får oss att kämpa.

colin-gt-5

Greta och världens ungdomar ger mig hopp – medan andra tycks drabbas av skam och ilska. Dagligen hör man folk som menar att Greta Thunberg har en dold politisk agenda, är styrd av en PR-byrå, att hennes godhet är sprungen ur henne egoism och längtan att få synas i TV och bli en rik kändis. Sådana påstående är rädsla som omvandlats till ilska – hos människor som förlorat sitt hopp. Belackarna vill krossa hennes hopp – så att ungen håller käft! Allt medan klimatkrisen kommer oss allt närmare. Inte lär det vara de ilskna utan hopp, som ska rädda mänskligheten.

För övrigt krävs det mod för att våga visa sig sårbar.