Etikett: överleva

Leva eller överleva

Av , , Bli först att kommentera 8

Så mycket tid har gått åt till att överleva, att det knappt att blivit nån tid över till att leva. Livet, det jag levt, har bestått av så många faror, så att merparten av de känslor jag känt mest bestått av rädslor. Rädslan har ställt sig i vägen för glädjen, nyfikenheten och ibland även för kärleken. Livet kan bli riktigt trasslig då man är rädd för att leva och rädd för att dö – på en och samma gång.

Klart att jag begriper att valet att välja livet är det bästa för mig. Men det är ta mej tusan inte så enkelt. Det funkar inte så att man vaknar en morgon, reser sig upp och utropar: Nä nu jävlar ska jag leva livet. Att bli en överlevare är något som är djupt rotat i min personlighet. Om det dessutom är så att man varit nära Döden några gånger, så åker garden upp. Slappna aldrig av, för då smäller det!

Från och med att jag med hjälp av KBT-terapi lyckades släcka ut de fobier som vuxit fram i mig, så verkade jag sänka garden så mycket att de kroppsliga sjukdomarna ersatte de psykiska. Slag i slag kom de och tvingade mig att återigen att försöka överleva den stroke jag drabbades av.

Stroken högg sig fast i lillhjärnan och jag var några millimeter från döden. Några millimeter till och proppen hade fastnat i hjärnstammen och jag hade dött på golvet i arbetsrummet. Jag kämpade i 45 minuter för att överleva – då jag kröp fyromfot eller ålade runt lägenheten för att finna mobilen. Ett par år senare började jag snubbla, falla och vingla som om jag vore drucken och 2019 fick jag diagnosen Parkinson.

Nu sitter jag isolerad sen 32 dagar och försöker överleva coronavirus och Covid-19. Livet? Ja, det finns väl nånstans därute. Här i min tvårummare håller sig livet undan. Här överlever jag.

Begreppet överlevare används ju även som ett epitet för de som överlevde Förintelsen under 2:a V-kriget. Medan miljoner dukade under av nazisternas utrotningsexperiment fanns det en grupp som lyckades överleva – mot alla odds. För många av dess överlevare, fann de vägen tillbaka genom att viga sina liv åt att vittna om nazismens ondska. Vet inte om dessa överlevare lyckades återfinna lyckan i att i nuet leva sina liv. Jag har en känsla av det måste ha varit svårt. Det fanns ju även många överlevare som aldrig berättade nåt om vad de upplevt. De bar på hemligheter.

De överlevare jag försöker beskriva har ofta tidigt i livet blivit bekanta med Döden och blivit så skrämda att Livet hamnat i skymundan.Man börjar tidigt att gå på tå för att undvika alla faror. Livet påminner om ett minfält med nergrävda hot. Överallt dessa faror som lurar runt hörnet. Inte ta några onödiga risker. Alltså, ge tusan i att dö. Vägra släppa taget, trots att naglarna lossnar. Lidandet blir ett naturligt tillstånd – man lider till och med i förväg; plågas av allt som ännu inte inträffat – men kan inträffa. Även om risken är 0,000000001 procent. Ja, ni hör så dumt. Men en överlevare väljer inte.

Några drömmar om nåt bättre har man inte tid att unna sig. Eller, så blir man rysligt effektiv, en arbetsnarkoman som skyndar sig sig fram genom tillvaron för att hinna med så mycket som möjligt ”innan det smäller”. Fastnar i olika projekt och när ett är klart så kliver man in i nästa. Så undslipper man ångesten – och naturligtvis att leva livet.

Det väl för fan bara att bestämma sig för att välja livet, att utmana alla de rädslor som begränsar en, spotta i händerna och njuta av Nuet och livet. Tänk om det vore så enkelt … Det är ju inte helt ovanligt att i överlevarnas mörka klangbotten finns en rad psykiska åkommor som begränsar ens vilja och valmöjligheter.

Så detta med att överleva och leva är komplicerat och inget som man förändrar från en dag till en annan. Överlevnadsstrategin växte i mitt fall fram redan i barndomen och har sen följt mig genom livet. Har det inte varit så att jag på egen hand försökt uppsöka Döden så bär jag på sjukdomar som när som helst kan slå mig till golvet. Vad som kom först vet jag inte riktigt – om det var den psykiska ohälsan eller mina somatiska sjukdomar. Än knepigare blir det om man lägger till genetiken – den genetiska ärftligheten. Det sociala och kulturella arvet. Det jag såg och hörde som barn kanske fick mig att omedvetet att spegla mig den strategi som en överlevare använder sig av. För att … överleva. 

 

 

© Kent Lundholm 2020

Åkte på en propp

Av , , 4 kommentarer 5

Senaste jag bloggade var förra lördagen, tidigt på morgonen, och jag vill minnas att jag var på ett strålande humör eftersom jag skulle vara vittne när Ante och Ingela skulle gifta sig. Vid tvåsnåret satt jag nyduschad, endast iklädd ett par kortkalsonger och ögnade igenom kärleksdikterna jag skulle läsa upp efter vigselakten: ”Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.” Tranströmer. Precis innan hade jag talat med vännen i Arvidsjaur och vi hade pratat om hur fort livet kan byta riktning, ibland fort och fel, och hur vi därför skulle försöka vara noga med att ta tillvara varje unik minut – som om den vore den sista. Jag satt alltså där vid datorn och kände mig rätt så lycklig – inte minst därför att jag nu lämnat oförrätterna och sveket bakom mig. Jag kände mig stark och lätt – inte minst efter att under hela sommaren ha vandrat i solen och slitit ut två par skor på grusvägarna längs älven.

Det kändes märkligt bra. Förföriskt bra. Och det är ju efter en sådan dramaturgisk uppbyggnad som det går illa för hjälten i berättelsen.

14.15 small det. Det var som att ha fått ett slag från en kulhammare i nacken. En fruktansvärd smärta och gammal sjuksköterska som jag är förstod jag genast allvaret. Sekunden senare rasade jag samman på golvet och kunde omöjligt resa mig. Nu dör jag, for tanken genom huvudet. Och jag som har så mycket ogjort, så mycket som jag har oskrivit. Jag ropade, jag råmade men ingen i huset verkade höra mig. Jag ålade fram – jävlar vad jag kämpade – och fann till slut mobilen och kunde med stor möda sända en nödsignal – och omvärlden hörde mig. Två ambulanser parkerade nere på gården. De kom för att hämta mig.

20150817_164702
Halva jag på strokecentrum.

Jag överlevde. Igen. Jag hade fått en propp i lillhjärnan; ni vet den plats som sköter om balansen. Första dygnet var det hela havet stormar, men sedan har det gått makalöst fort och åt rätt håll. Mitt största problem är tröttheten; det är som om hjärnan släcker lyset och då är det bara att lägga sig. Men en kvarts vila sedan är jag på benen igen. Således befinner jag mig sedan ett par timmar i mitt älskade hem och kan åter sitta här och skriva. Tänk om proppen satt sig i mitt språkcentra; vem vore jag då?

Livet självt går inte förstå sig på. Det enda vi vet är att det är ändligt och att vi alla ska dö en dag. Men när? Och hur? Klart är: bara den som lever får se.

IMG_20150821_071105
Framåt, alltid framåt!

Om att sakna en vän

Av , , Bli först att kommentera 0

En dag vid havet. En dag vid Kyrkögern. Förmiddag sol, värme i luften, men mot eftermiddagen kom lågtrycket från Finland indragande. Genast sjönk temperaturen och himlen beslöjades med tunna, gråvita cirrusmoln. Men vi satt på verandan, jag och min vän Kirisi, och delade på minnen. Vi kunde konstatera att tiden gått fort, att mycket vatten runnit under broarna och att vi djupt saknade samma person. Han som dog i december 2010. Han som fattas oss.

Själv undrade jag var det senaste året tagit vägen? Nyss var det ju förra sommaren, den där riktigt varma sommaren 2014 då jag badade var och varannan dag, medan jag skyndade fram genom tillvaron som om jag haft eld i baken.

Jag berättade för Kirsi om min resa, om vad som hände hösten 2010 och om min väg tillbaka till livet. Om att överleva, om att återfödas, och att sedan bli rejält vingklippt – för att sedan resa mig på nytt. Hon tyckte det var starkt gjort, hon tyckte rent av att jag var en modig man. Sedan körde vi E 4 söderut, mot Pig hill där jag lever mitt liv.

20150729_163333
Jag och Kirsi efter en svettig promenad i havsmiljö.

För övrigt har jag inte bränt mig på flinten. Numera bär jag alltid min vita hatt. I varje fall utomhus.