Etikett: Saxnäs

Åk mer tunnelbana i norr

Av , , Bli först att kommentera 3

Åter i Umeå – återvände i går eftermiddag efter fem timmars rattande från fjällvärlden ner till kusten. Fram och tillbaka, plus några turer ut i fjällvärlden, resulterade i 72 mil. Det är väl som att köra ner till Stockholm, kanske ända ner till Norrköping (vad tusan man nu ska göra där?) Men avstånden häruppe är verkligen påtagliga, men just upp till Saxnäs är vägarna helt okej och det går att brassa på ganska rejält. Men däremellan finns miljarder gropiga, smala grusvägar som folk dagligen tvingas ta sig fram längs för att ta sig till jobbet som ligger fem-sex mil bort. Jag är miljövän, men jag förstår uppgivenheten och missnöjet då bilskatten ska gå upp, när dieselbilarna ska straffas, samtidigt som ingen jävel bryr sig om dessa gropiga grusvägar. När man sedan får höra en ”stockholmsjävel” säga i en intervju i TV att ”norrlänningarna gnäller för mycket. De får väl börja åka tunnelbana som alla vi andra”, vill man kräkas. Det är sådant som är grogrunden för ett allt djupare missnöje och förakt – och gissa vilket parti det gynnar? Just det, SD. Det har visat sig att man sällan blir radikal när man drabbas av orättfärdiga orättvisor – man drar istället ut åt höger.

dirt-road-2414961_960_720

 

Det blev inte mycket skrivet i Saxnäs, men jag fick tid under promenaderna mellan fjällen att tänka och fundera över hur jag ska skriva när jag väl kommit hem. Ibland är det bra att stanna upp och tänka ett extravarv, vända på stenarna för att hitta de där meningarna som förlöser berättelsen, som tvingar en att höja blicken för att söka efter de sammanhang som gör att man som författare kan knyta åt säcken och sätta punkt.

Vill bara säga: Oj, så vackert det är i Saxnäs. Vill också tacka för ett trevligt bemötande av Ricklundgårdens personal.

För övrigt är det alltid ledningen som bär ansvaret för den kultur som utvecklas i organisationen.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Tid för läkning

Av , , Bli först att kommentera 3

I morgon är tiden häruppe i Saxnäs över. Vädret har skiftat mellan sol och brinnande lövträd och snöblandat regn med kraftiga vindar. Men vi har varit ute varje dag och rört på fläsket.

saxnäsvyfatkent

I onsdags valde vi simhallen på Saxnäsgården där vi simmade lugnt och sen värmde oss i bastun. Jag har sett resan hit, stipendiet, som en rekreationsresa för att förbättra min hälsa som med åren blivit riktigt usel – inte minst vad gäller min galopperande diabetes med ständigt höga blodsockervärden. Det verkar som om insulinet inte vill bita längre. Ska till en diabetesspecialist nästa vecka för att få veta om det finns andra tillägg eller nyare sorter av insulin. Jo, jag är orolig att jag tillhör gruppen män med kroniska former av psykiatriska sjukdomar som får sina liv förkortade med 20 år.

skammen

Det finns alltså en grupp bland psykiskt sjuka som dör i förtid av somatiska sjukdomar som stroke, hjärtinfarkt. Orsaken är att man i den gruppen fått mindre somatiskt vård än andra grupper, vilket lett till högt blodtryck, höga blodfetter och i förlängningen diabetes. Många mediciner som ges till psykiskt sjuka leder ovillkorligen till snabb viktuppgång och då ökar blodtrycket. När jag 2004 fick diagnosen bipolär sjukdom, gjorde medicinerna att jag gick upp dryga 20 kg på sex månader – och ökningen bara fortsatte. Då fick jag min diabetes. Stroken slog till hösten 2015.

På grund av min försämrade hälsa har jag blivit tvungen att tacka nej till ett jobb vid Socialpsykriatriskt kunskapscentrum – trots att jag behöver varenda krona jag kan tjäna in. Att verka som Kulturman är sannerligen inte lukrativt, men nu måste hälsan gå före allt. Jag har ju ett par-tre berättarföreställningar att ro i land och slutförandet av romanen. Måste frigöra tid till motion och viktnedgång – sen måste jag kanske inse att jag inte orkar dra in 6000-7000 kr i månaden för att kompensera bortfallet från sjukersättningen. I så fall blir jag pensionär och drar mig undan från den världsliga scenen.

sunset-1207326_960_720

Har märkt en förändrad attityd mot mig som person sedan jag öppet berättade om min psykiska ohälsa i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Medan jag bland ”vanligt folk”, de jag möter under mina föreläsningar, känner värme och förståelse och att flertalet känner sympati för den kamp jag utkämpat och i nutid utkämpar – märker jag hur dörrarna stängts till de rum där den ”politiska och kulturella eliten” håller till. Märkligt. Men jag hade det på känn redan innan utgivningen av boken. Det finns så många fördomar kring psykisk ohälsa som lever och frodas medan de gror i rädsla och okunskap.

För övrigt så består visdom mer av nyfikna frågor än av de svar man får.

 

 

 

Beslut i fjällmiljö

Av , , Bli först att kommentera 3

Det tog oss sex timmar, inklusive bensträckare och lunch i Vilhelmina, att nå fram till natursköna Saxnäs och Ricklundgården där vi ska bo i dagarna de sex. Det är andra gången jag fått ett naturastipendium av Norrländska litteratursällskapet – och det är andra gången jag bor i Annexateljén, med utsikt över Kultsjön och Marsfjällen. Första gången jag var här var i början av 2000-talet, då jag nyligen romandebuterat med ”Svin föder svin”. Det var vid påsktider och solen flödade. Då var min dotter 3-4 år. Nu återvänder jag som en gammal man – denna gång tillsammans med Lena.

Saxnäs

Saxnäs.

Det är tänkt (planerat) att jag ska skriva om morgnarna, medan Lena sover. Får se hur det går med den planen då jag kört fast i sista kapitlet på min kommande roman. Då brukar det vara bäst att lägga korrekturet åt sidan och istället ”skriva inne i huvudet”. Kanske kommer jag på en lösningen under en långpromenad eller vid åsynen av Marsfjället? Eller rent av vid dagens besök i Fatmomakke?

17717394

Har en hel del att tänka på, inte minst på vad det ska bli av mig. Har ju under snart två års tid provjobbat som ”min egen” och under den tiden plockat bort 25 procent av min sjukersättning, vilket lett till ett ekonomiskt tapp på ca 5000 kr/mån. Pengar som jag försökt få tillbaka genom föreläsningar, framträdanden och en del skrivjobb. Det hela har blivit ett nollsummespel där jag fått kämpa för att försöka dra in 7000-8000 kr/mån för täppa igen förlusten i sjukersättningen. Jag ska ju själv betala skatt, sociala avgifter och återbetala moms. Under sommarperioderna juni-augusti har jag haft noll uppdrag, alltså noll kronor i inkomster – eftersom det inte utövas kultur under sommaren. Märkligt, irriterande. Sedan tycks somliga arrangörer bli förvånade över att man vill ha en skälig ersättning – ”Va, ska du ha betalt. Ni kulturarbetare ställer väl upp gratis eftersom ni har så jävla roligt i ert kreativa skapande …”

Kentstol

Stressen kring detta har lett till en stroke och att jag håller på att förlora min insulinkänslighet. Så vad göra? Krypa in i kojan igen och bli en tyst pensionär vars skrivande får ses som en hobby? Detta ska jag fatta beslut om, kanske här i Saxnäs – samtidigt som jag ska klura ut slutet på min roman.

För övrigt: Vill du veta vad jag tänker, fråga.

Dags att rösta

Av , , Bli först att kommentera 2

Uppehåll, stråk av solljus. En bra dag att rösta på. Har bara drygt femhundra meter till vallokalen i Grisbackakyrkan. Jag är av den sorten som röstar just på valdagen, en högtidsdag för demokratin. Det är inte många gånger jag poströstat eller på annat sätt röstat i förtid, två kanske. När jag var barn fick vi ungar följa med in till Lycksele när pappa och mamma skulle rösta och redan under färden i bilen kändes högtidligheten, allvaret och pappa körde extra försiktigt så att vi inte skulle kana av vägen, så att partiet skulle gå miste om två givna röster. Mamma hade varit till frissan och bar en av sina fina klänningar, pappa iklädd mörk kostym, vitskjorta och en röd slips. På kavajslaget satt ett par tre av sossarnas första Maj-märken.

Det rådde absolut inga tvivel om vad Nisse Lundholm och hans hulda hustru Gunhild skulle rösta på. Jag och syrrorna fick vänta utanför vallokalen medan mor och far röstade. Minns hur pappa fräste ilsket och slog ifrån sig med armen, när någon representant från något av de borgerliga partierna vill överlämna sina valsedlar till honom. Om han hade levat i dag och någon från tokhögern erbjudit honom sina valsedlar, hade det väl blivit handgemäng. Pappa var av den generationen som på nära håll fick se nazismen växa fram i Tyskland, men även här i Sverige då det med Hitlers framgångar blev fritt fram att säga vilka stolligheter som helst. Idag, 2017, är vi där igen. SD säger att de ska ta över kyrkan. De ska nämligen stoppa islamiseringen av Svenska kyrkan. Jaha, när såg ni senaste en minaret vid någon av våra kyrkor och några jättelika köer av muslimer som försöker tränga sig in under söndagsgudstjänsten? Nej, det sverigedemokraterna försöker göra är att utnyttja det låga valdeltagandet i kyrkovalet för att kunna omvandla dagens öppna folkkyrka till en intolerant elitkyrka. Gott folk  – Gå och rösta!

Packar lite, för i morgonen, i gryningen, drar vi mot Marsfjället och Saxnäs. En bilfärd på 4-5 timmar. Sedan rekreation, promenader, bastubad, läsa böcker och kanske, kanske ska jag skriva lite på slutet av min kommande roman. Vi får se.

minnen

För övrigt är tron ett gåtfullt, mystiskt, spännande rum där vi finner modet att tro på det som inte syns eller hörs och där vi kan släppa rädslan över att inte veta allt.

Längtar till Marsfjället

Av , , Bli först att kommentera 3

Uppe sen femsnåret och har skrivit flitigt på min kommande roman. Målet är att jag ska hinna sätta punkt på söndag och printa ut de 300 sidorna, så att jag kan sitta i Marsfjällets skugga och korrekturläsa. Det kommer att bli en hel del strykningar då formatet är på tok för stort och långt. Rättar alla grammatiska fel jag kan upptäcka, men med den delen av korrekturläsningen måste jag få hjälp av de som kan hitta dolda dyslexifel. I stort är jag nöjd med denna femte roman som utspelar sig i Baklandet, någonstans i skogarna kring Lycksele, och tanken är att jag med den ska avsluta serien om Baklandet. Måste kliva ur den trakten och berätta historier som skett utanför. Har två idéer som jag ska fundera på. Dessutom skulle jag vid ”sidan om” skriva klart ”handboken” om Dubbel-diagnoser och ett par pjäser jag ännu inte fått till. Men vem vet … Lever ju i vetskapen om att mitt liv är utmätt, att det är ändligt och kan ta slut precis när som helst.

PhotoGrid_1437139929547
Jag och mor vid Vormseleforsen juli 2015.

Min gamla mor har svårt att repa sig efter knäoperationen. Först fick hon en propp i lungan och inflammationer i det opererade knäet. Svåra smärtor som tvingar henne att gå på höga doser morfin, som gör henne trött och som leder till mindre träning. Inaktiviteten i kombination med morfinet har gjort henne förstoppad. Hon försökte vara hemma en vecka, men då med hjälp av syrran (även jag var där ett par dar) och vi såg ju att hon inte klarade av att duscha, att fixa mat – så nu har hon blivit inlagd på rehab.avdelningen på Lycksele lasarett för att ställa in smärtlindringen, få sjukgymnastik och inte behöva kännas sig orolig i sin ensamhet. Mor är 83 år – då tar det dubbelt så lång tid att repa sig efter en operation. Men jag är övertygad om att hon fixar detta och får leva de sista ljuva åren utan plågsamma smärtor.

För övrigt bär det av till Saxnäs kommande måndag. En trivsam vecka i Marsfjällets skugga, boende i Annexet på Richlundgården. Ska vandra mig stark.