Etikett: skogsarbetarstrejken

1 maj – numera demonernas dag

Av , , 2 kommentarer 6

Nog ska väl 1 maj- demonstrationerna vara röda

1 Maj, då ska man vara röd och sjunga Internationalen. Dock icke under ett pandemiår som detta – en tid när folksamlingar innebär en fara för livet. Demonstrationernas dag har blivit demonernas dag. Pyttesmå virus som vill dräpa oss alla.

Det var ett tag sedan jag gick i ett 1-maj tåg. När jag var 18-22 år gick jag i dåtidens VPK-tåg. För ett tiotal år sen knatade jag med i sossarnas tåg här i Umeå. Men det är allt. Jag kände mig aldrig hemma i vänsterns tåg. Tror att det beror på generna. Varenda kotte i släkten är sossar – eller var. När jag tågade ihop med vänsterfolket, var mina politiska åsikter svart-vita, antingen eller. Mina vänner var röda, mina flickvänner var röda.

Sen kom ett sakta uppvaknande. Jag insåg att det skulle vara omöjligt att vi skulle få med majoriteten i landet, i genomförandet av ett socialistiskt projekt. Jag hade också börjat reta mig på de inom vänstern som körde med dubbla agendor: På våra möten så var de onekligen rabiata kommunister, men utåt var de vänstervridna socialister. Det fanns somliga som inte såg något fel i att åka på de ”studieresor”, som arrangerades av Komsomol, ungdomens kommunistunion, med andra ord ungdomsförbundet till dåtidens Sovjetiska kommunistparti. De som tackade ja blev bjudna på allt: Resor, boende, mat och mängder med vodka. Inte undra på att Säpo började bevaka och granska oss medlemmar i KU.

Kampsånger i öst

Jag tackade nej till denna inbjudan. Det kändes som om att bli köpt; som om att sälja min själ och mina fria tankar till en diktatur. En av de som jag flitigt umgicks med under Lyckseletiden återvände från öst, bakis, och lyriskt över hur generösa folket i öst varit och över alla vackra flickor han mött under bjudresan. Jag var passiv medlem i VPK under utbildningen till sjuksköterska i Skellefteå 1980-82. Istället satsade jag och min dåvarande flickvän all vår kraft och vårt engagemang på att bygga upp Svenska Freds och det lyckades vi med, tillsammans med vänner och bekanta. Snart var vi ett hundratal medlemmar i Skellefteå med omnejd. Visst, merparten var röda, men nu arbetade vi med upplysningsarbete om och kring det dödshot vi i Europa levde under. Sovjet hade ställt upp sina robotar längs östblockets yttre gräns mot västmakterna och USA ställde upp sina atombombsrobotar på andra sidan gränsen och den största mängden i Turkiet. Ett enda tryck på den röda knappen, om än av misstag, skulle förgöra Europa och om en sådan attack spred sig så skulle människorna förvandlas till aska. Jorden skulle bli en planet som beboddes av kackerlackor och råttor. Jag satt i styrelsen, tycker mig minnas att jag till och med var ordförande en kortare period. Jag höll mitt livs första tal till folket. Mitt på torget i AIK-Land.

Kamp för freden

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, grundades den 2 april 1883 av en liberal riksdagsman, som 1908 fick Nobels fredspris. Då som nu var kampen riktad mot upprustning och krig och att vi på fredliga vägar ska lösa konflikter. Svenska Freds var med och stoppade den svenska militärens försök att skaffa kärnvapen under 1950–60-talen. I Skellefteå gick den mesta energin åt till att stå emot alla de vänstergrupper som försökte infiltrera föreningen och sabotera vårt arbete. När vi anordnade Fredsmarscher dök det upp maoister och R:are med egna plakat och skulle prompt gå med i våra demonstrationståg. Med sina paroller och plakat. De ville enbart djävlas och söndra – på sekters vis. ”Ner med allt! Upp med ingenting!”

Va, har Mao sagt att Pinochet är en bra karl?

Jag tröttnade på tokvänstern. I stort bestod den till största delen av en himla många smågrupper, som tillkommit alla de gånger de ynglat av sig. Alla dessa utbrytargrupper som tolkade världen genom sina små fönster (som var dåligt putsade) och där emellan bråkade de med andra utbrytargrupper. SKP var ursprungligen en utbrytargrupp – i deras fall från VPK och grundade i stort alla sina antagande utifrån vad maoisterna i Kina sa och gjorde. Deras största fiende var Sovjet och kunde gå över lik för att få visa sitt sovjethat. De kunde till och med sabotera våra fredsdemonstrationer. Min tidigare lite naiva syn på vänstern, om att vi det stora hela tillhörde samma lag var hur fel som helst. I stället för att gemensamt sparka borgarna i baken, så sparkade vänsterfolket varandra på smalbenen.

Många kändisar var SKP:are

Jan Myrdal var deras portalfigur i ett parti som i mångt och mycket bestod av välutbildade akademiker och kulturpersonligheter, vältaliga och retoriskt skolade ungdomar. Bland den tidens många kända medlemmar i SKP på riksplanet, kunde man finna Jan Guillou, Robert Aschberg, Tomas Bolme, Göran Rosenberg, Jan Stolpe. Vi i Svenska Freds gjorde ett gruvligt misstag som utmanade SKP:arna i en debatt om fredsarbetet i stort och smått. Vi blev slaktade av deras påståenden, som var omöjliga att känna till i förväg. De var rena rama siffermaskiner. 1982 hade Svenska Freds i Skellefteå förvandlats till spillror – och samma skeende pågick i SKP på riksplanet. Vänsterns öde är alla deras splittringar, som ofta har grundat sig på någon liten avvikelse i partiprogrammet. En felaktigt placerad parantes, ett kommatecken på fel ställe … Jag lämnade både vänstern (i alla dess former; Svenska Freds och Skellefteå) för att ett drygt år senare hamna i Oslo, på Aker sykehus som sykepleier. Men det är en helt annan historia.

Gråsosse eller rasist

Med åren har jag blivit en s.k gråsosse, ett öde som drabbat många ur den forna vänstern. Förvånande många ur den dåtida vänstern har helt bytt värdegrund och blivit mörkblåa. Har två gammal polare som var med i vänstersvängarna i slutet av 70-talet, som inte bara har blivit mörkblåa; de har dessutom blivit rabiata rasister som börjat tillbedja Åkesson som att vara den gud och räddare som på det yttersta ska befria oss från alla som är eljest och blivit födda med fel hudfärg. Men vad gäller dagens S-regering, skulle jag mycket väl kunna göra som Petrus och förneka partiet och regeringen tre gånger innan tuppen gal. Jag hoppas verkligen att Reformisterna får större inflytande i paritet. Jonas Sjöstedt gillar jag skarpt och saknar hans personlighet och kunnande i dagens politiska värld. Det är ett slöseri att den mannen ska sitta vid nån flod i Vietnam och skriva halvdana deckare.

Alla dessa (ovanstående beskrivna) upplevelser (plus de två åren jag bevakade Umeå kommunfullmäktige), omvandlade mig från att ha varit en politiskt intresserad man, som ville var med och bygga ett bättre land, till förvandlas till en uppgiven och trött cyniker. Vill ju inte vara det.

Minnesbild 1: Valåret 1970. Palme var ny partiledare. S backar 3 procent, men behåller makten med hjälp av VPK.  Pappa går längst fram i sossarnas 1 Maj-tåg, bärande i motvinden Skogsarbetarförbundets stora fana. Han ler stolt. Han föddes 1931 och började jobba i skogen som 13-åring. Min far var med på resan mot Folkhemmet – då välfärdsstaten skulle byggas, då orättvisorna skulle reformeras bort och Sverige skulle byggas på en värdegrund bestående av jämlikhet och rättvisa.

Minnesbild 2. Skogsarbetarstrejken 1975. Skogsarbetarna, bland annat min far och hans huggarkompisar, tvingas gå sist, ett par hundra meter bakom sossarnas tåg i Lycksele. De har inte ens Skogsarbetarförbundet på sin sida i strejken. Arbetarna kräver månadslön, och att de vansinniga ackorden ska bort. Pappas ögon är glansiga och vattniga. Han tittar ofta ner – som om han skäms. Sedan valet 1973 så styrs landet av en lotteririksdag, då blocken fick lika många mandat. Valet 1976: Sverige får en borgerlig regering. Veckorna efter det nederlaget tillbringar min far åtskilliga  timmar på vedbacken. Yxhuggen är hårda, snabba. Ekot från dem slår mellan bergen i Baklandet. Min far bar aldrig mer den stora fackföreningsfanan. Han var inte betrodd längre.

Nu är jag klar med mitt årliga 1 maj-kåseri eller vad man nu ska kalla det. En nidskrift? Nja, mer en kommentar över vår samtid (med en hel del nostalgiska återblickar) eller är det rent av en plattityd, skriven av en cyniker?  / Lev väl! Hälsningar Kent

Brister i historieundervisningen

Av , , Bli först att kommentera 2

Seg morgon, men hopp om livet. Efter lunch ska jag träffa tjejen som ska hjälpa mig med Vasaplan som en slags biträdande chefredaktör. I övrigt inga stora planer för dagen. Jo, jag borde stryka några skjortor – eller så får jag odla mitt bohemiska rykte som ”författarjävel”, en sådan som möter världen med skrynkliga skjortor.

tanks

Nog måste de väl ändå ha fuskat med historieundervisningen i Ungern, Tjeckien och Slovakien som styvnackat säger nej till EU:s tvingande flyktingkvoter. Har de helt glömt Ungernrevolten 1956 då Sovjetmaktens tanks rullade in för att kväsa kravet på demokrati och då massor av ungrare fick fly till grannländerna. Pragvåren 1968; återigen handlade det om krav på demokratireformer men som återigen kvävdes av sovjetiska tanks. Folk flydde för sina liv över gränserna. Dessa forna öststater är nu medlemmar i EU, ett i grunden stort fredsprojekt, men då måste för tusan medlemsstaterna hålla ihop. Ungern, Tjeckien och Slovakien kan inte sitta och plocka russinen ur kakan och håva in stora bidrag från EU till bland annat jordbruket för att höja sitt välstånd och sen hålla upp den andra handen till ett stopptecken när det gäller att solidariskt fördela de asylsökande flyktingar som är på väg in i Europa och EU; människor som flyr från kriget. Nån jävla ordning får det vara i en union! Även i Finland, i varje fall vid dess norra gräns, har människor bildat en köttmur av styvnackat motstånd för att hindra asylsökande flyktingar att komma in i landet – för att de är förklädda IS-krigare … Även i det fallet verkar demonstranterna lida av en historisk demens – för det var väl just vid den norra gränsen som finländarna i tiotusental flydde till Sverige under andra världskriget.

skogshuggare

Under den stora skogsarbetarstrejken 1975 var min far djupt involverad i det fackliga arbetet. Kravet var att bli av med ackorden. Det krävdes att alla ställde upp för att lösa problemen och få till stånd en lösning. Men jag minns hur pappa gick omkring och svor då rapporterna om ”svartfötterna”, strejkbrytarna, droppade in. Han kände ju flera av dem. Forna arbetskamrater. Ofta var det maskinförarna som inte hade ”råd” att att ställa undan traktorer, skotare eller vad det nu var. Pappa som var hetlevrad skällde först ut dem, sen gullpratade han med dem – ibland hjälpte det, ibland inte. ”Vi måste ju för fan hålla ihop, annars kommer den här konflikten att vara i hundra år”, muttrade där han satt vid matbordet och mosade pären med smör. ”Vi måste hjälpas åt!”  De var 15 000 huggare som slogs mot ackorden. Resultatet var att de fick ner ackorden till 15 procent, resten blev månadslön. Inte en full seger, men på rätt väg.

För övrigt borde jag skaffa mig ett piano och återuppta det spelande jag lade ner för ett tjugotal år sedan. Varför jag slutade spela? Fråga mig inte varför … Men förmordligen handlade det om bristande tålamod och att jag blev uttråkad.

Jag skulle vilja spela piano som Roger Hodgson i Supertramp.

1 maj i Baklandet

Av , , 1 kommentar 0

Det här med 1 maj var verkligen något stort i Baklandet. Då tömdes husen och i stort sätt alla åkte på ett givet klockslag in till Lycksele för att antingen delta i sossarnas demonstrationståg eller att stå längs gatorna och visa sin respekt och sympati. Pappa som var fackligt aktiv gick långt fram i tåget och allt som ofta var han utsedd att bära någon av de större fanorna. Vilket han gjorde med stolthet. Redan tidigt om morgonen fick pappa något religiöst över ansiktet, då han rakade och gjorde sig fin. Även mamma tyckte att detta var en högtidsdag. Vi ungar följde med av bara farten, då det inte gick att lämna oss kvar i Baklandet. Jo, jag kan säga att jag blivit oppstillt med demonstrationståg.

Fast 1975 var det annorlunda. Då var pappa och hans kamrater involverade i den stora skogsarbetarstrejken och slogs för att få månadslön. Men eftersom LO inte godkände strejken, så fick det konsekvenser under 1 maj. De strejkande skogsarbetarna fick inte gå med sina banderoller i sossarnas tåg, utan tvangs marschera drygt 500 meter bakom stora tåget. På behörigt avstånd. De fick heller inte stå på samma samlingsplats där det hölls tal. Utan vid sidan om. Den gången fick pappa något tomt i blicken och han hade svårt att sträcka på sig – som om han bar en skuld på sina axlar. Nästa år demonstrerade han som vanligt, men då och åren efter, gick han alltid i mitten av tåget. Han slutade att ”strida” i fronten och att bära fanor.

Själv brukar jag oftast stå vid sidan om och titta på – både på sossarnas och vänsterns tåg. Det finns ett igenkännande i att göra så. Just denna dag är Umeå rätt så grått och regnet hänger i luften. Kallt är det också. Men nog ska jag ta mig ner på stan och kika på alla röda fanor och på dem som tågar fram längs gatorna.

Det är ju arbetarnas dag. Pappas dag.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

40 år sen skogsarbetarstrejken

Av , , 1 kommentar 0

Idag är det 40 år sedan pappa kom hem och knöt näven och muttrade sammanbitet: ”Nu ska dom jävlarna få att dom tiger!” Skogsarbetarstrejken var ett faktum, och nu skulle de inte ge sig förrän de slapp ackorden och fick månadslön. Pappa som satt med i strejkkommittén visste vad han talade om, eftersom han började i timmerskogen som tolvåring och sett hur folk skadade sig i hetsen, medan skogsbolagen gjorde enorma vinster. Han brukade säga att som tolvåring velat börja i skogen, men sanningen var att det inte fanns några val – inte efter sju år i skola och fattigt där hemma. Men nu jäklar skulle han strejka så att det stod härliga till. Snart var de 15 000 som strejkade. Upp till kamp!

Det var en tryckt stämning i bygderna, eftersom det fanns de som inte berördes av strejken, men väl borde vara solidariska med kollektivet och ge fan i att gå till jobbet. Sedan fanns det några enstaka svartfötter. Jo, de överlevde, men de skulle för all framtid vara stämplade som svikare och ynkryggar.

Den 3 juni 1975 hade pappa och hans huggarkompisar fått igenom sitt viktigaste krav, fast månadslön, och strejken avslutades. Lik förbaskat slet de flesta ut ryggar och axlar, innan de ersattes av de maskiner som gav kalhygget ett ansikte; ett blödande sår i skogen som kallades föryngringsyta.

SM i fågelholk är i full gång. Jo, man tävlar i sånt. Personligen känner mig som en sådan, som en holk, när jag försöker förstå tjusningen med detta. Fast finns det VM i magplask och schackboxningen, så varför inte? Själv fungerar jag att slå mig på Cheese rolling, en stor sport i Gloucester i England som borde passa här på Pig Hill. Det här med schackboxning verkar intressant. Man varvar riktigt boxning, med att luta sig över brädet för att utveckla en damgambit. Sedan vinner på antingen knockout eller schackmatt.En sport som kräver både muskler och hjärna. Fast vad händer efter alltför många nerslagningar, blir inte schacket lidande då?

Dagarnas mummel. Solen går upp och ner. Knappt jag märkt av den senaste veckan.Det fattas tid.

 

1 kommentar
Etiketter: , ,