Nog ska väl 1 maj- demonstrationerna vara röda

1 Maj, då ska man vara röd och sjunga Internationalen. Dock icke under ett pandemiår som detta – en tid när folksamlingar innebär en fara för livet. Demonstrationernas dag har blivit demonernas dag. Pyttesmå virus som vill dräpa oss alla.

Det var ett tag sedan jag gick i ett 1-maj tåg. När jag var 18-22 år gick jag i dåtidens VPK-tåg. För ett tiotal år sen knatade jag med i sossarnas tåg här i Umeå. Men det är allt. Jag kände mig aldrig hemma i vänsterns tåg. Tror att det beror på generna. Varenda kotte i släkten är sossar – eller var. När jag tågade ihop med vänsterfolket, var mina politiska åsikter svart-vita, antingen eller. Mina vänner var röda, mina flickvänner var röda.

Sen kom ett sakta uppvaknande. Jag insåg att det skulle vara omöjligt att vi skulle få med majoriteten i landet, i genomförandet av ett socialistiskt projekt. Jag hade också börjat reta mig på de inom vänstern som körde med dubbla agendor: På våra möten så var de onekligen rabiata kommunister, men utåt var de vänstervridna socialister. Det fanns somliga som inte såg något fel i att åka på de ”studieresor”, som arrangerades av Komsomol, ungdomens kommunistunion, med andra ord ungdomsförbundet till dåtidens Sovjetiska kommunistparti. De som tackade ja blev bjudna på allt: Resor, boende, mat och mängder med vodka. Inte undra på att Säpo började bevaka och granska oss medlemmar i KU.

Kampsånger i öst

Jag tackade nej till denna inbjudan. Det kändes som om att bli köpt; som om att sälja min själ och mina fria tankar till en diktatur. En av de som jag flitigt umgicks med under Lyckseletiden återvände från öst, bakis, och lyriskt över hur generösa folket i öst varit och över alla vackra flickor han mött under bjudresan. Jag var passiv medlem i VPK under utbildningen till sjuksköterska i Skellefteå 1980-82. Istället satsade jag och min dåvarande flickvän all vår kraft och vårt engagemang på att bygga upp Svenska Freds och det lyckades vi med, tillsammans med vänner och bekanta. Snart var vi ett hundratal medlemmar i Skellefteå med omnejd. Visst, merparten var röda, men nu arbetade vi med upplysningsarbete om och kring det dödshot vi i Europa levde under. Sovjet hade ställt upp sina robotar längs östblockets yttre gräns mot västmakterna och USA ställde upp sina atombombsrobotar på andra sidan gränsen och den största mängden i Turkiet. Ett enda tryck på den röda knappen, om än av misstag, skulle förgöra Europa och om en sådan attack spred sig så skulle människorna förvandlas till aska. Jorden skulle bli en planet som beboddes av kackerlackor och råttor. Jag satt i styrelsen, tycker mig minnas att jag till och med var ordförande en kortare period. Jag höll mitt livs första tal till folket. Mitt på torget i AIK-Land.

Kamp för freden

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, grundades den 2 april 1883 av en liberal riksdagsman, som 1908 fick Nobels fredspris. Då som nu var kampen riktad mot upprustning och krig och att vi på fredliga vägar ska lösa konflikter. Svenska Freds var med och stoppade den svenska militärens försök att skaffa kärnvapen under 1950–60-talen. I Skellefteå gick den mesta energin åt till att stå emot alla de vänstergrupper som försökte infiltrera föreningen och sabotera vårt arbete. När vi anordnade Fredsmarscher dök det upp maoister och R:are med egna plakat och skulle prompt gå med i våra demonstrationståg. Med sina paroller och plakat. De ville enbart djävlas och söndra – på sekters vis. ”Ner med allt! Upp med ingenting!”

Va, har Mao sagt att Pinochet är en bra karl?

Jag tröttnade på tokvänstern. I stort bestod den till största delen av en himla många smågrupper, som tillkommit alla de gånger de ynglat av sig. Alla dessa utbrytargrupper som tolkade världen genom sina små fönster (som var dåligt putsade) och där emellan bråkade de med andra utbrytargrupper. SKP var ursprungligen en utbrytargrupp – i deras fall från VPK och grundade i stort alla sina antagande utifrån vad maoisterna i Kina sa och gjorde. Deras största fiende var Sovjet och kunde gå över lik för att få visa sitt sovjethat. De kunde till och med sabotera våra fredsdemonstrationer. Min tidigare lite naiva syn på vänstern, om att vi det stora hela tillhörde samma lag var hur fel som helst. I stället för att gemensamt sparka borgarna i baken, så sparkade vänsterfolket varandra på smalbenen.

Många kändisar var SKP:are

Jan Myrdal var deras portalfigur i ett parti som i mångt och mycket bestod av välutbildade akademiker och kulturpersonligheter, vältaliga och retoriskt skolade ungdomar. Bland den tidens många kända medlemmar i SKP på riksplanet, kunde man finna Jan Guillou, Robert Aschberg, Tomas Bolme, Göran Rosenberg, Jan Stolpe. Vi i Svenska Freds gjorde ett gruvligt misstag som utmanade SKP:arna i en debatt om fredsarbetet i stort och smått. Vi blev slaktade av deras påståenden, som var omöjliga att känna till i förväg. De var rena rama siffermaskiner. 1982 hade Svenska Freds i Skellefteå förvandlats till spillror – och samma skeende pågick i SKP på riksplanet. Vänsterns öde är alla deras splittringar, som ofta har grundat sig på någon liten avvikelse i partiprogrammet. En felaktigt placerad parantes, ett kommatecken på fel ställe … Jag lämnade både vänstern (i alla dess former; Svenska Freds och Skellefteå) för att ett drygt år senare hamna i Oslo, på Aker sykehus som sykepleier. Men det är en helt annan historia.

Gråsosse eller rasist

Med åren har jag blivit en s.k gråsosse, ett öde som drabbat många ur den forna vänstern. Förvånande många ur den dåtida vänstern har helt bytt värdegrund och blivit mörkblåa. Har två gammal polare som var med i vänstersvängarna i slutet av 70-talet, som inte bara har blivit mörkblåa; de har dessutom blivit rabiata rasister som börjat tillbedja Åkesson som att vara den gud och räddare som på det yttersta ska befria oss från alla som är eljest och blivit födda med fel hudfärg. Men vad gäller dagens S-regering, skulle jag mycket väl kunna göra som Petrus och förneka partiet och regeringen tre gånger innan tuppen gal. Jag hoppas verkligen att Reformisterna får större inflytande i paritet. Jonas Sjöstedt gillar jag skarpt och saknar hans personlighet och kunnande i dagens politiska värld. Det är ett slöseri att den mannen ska sitta vid nån flod i Vietnam och skriva halvdana deckare.

Alla dessa (ovanstående beskrivna) upplevelser (plus de två åren jag bevakade Umeå kommunfullmäktige), omvandlade mig från att ha varit en politiskt intresserad man, som ville var med och bygga ett bättre land, till förvandlas till en uppgiven och trött cyniker. Vill ju inte vara det.

Minnesbild 1: Valåret 1970. Palme var ny partiledare. S backar 3 procent, men behåller makten med hjälp av VPK.  Pappa går längst fram i sossarnas 1 Maj-tåg, bärande i motvinden Skogsarbetarförbundets stora fana. Han ler stolt. Han föddes 1931 och började jobba i skogen som 13-åring. Min far var med på resan mot Folkhemmet – då välfärdsstaten skulle byggas, då orättvisorna skulle reformeras bort och Sverige skulle byggas på en värdegrund bestående av jämlikhet och rättvisa.

Minnesbild 2. Skogsarbetarstrejken 1975. Skogsarbetarna, bland annat min far och hans huggarkompisar, tvingas gå sist, ett par hundra meter bakom sossarnas tåg i Lycksele. De har inte ens Skogsarbetarförbundet på sin sida i strejken. Arbetarna kräver månadslön, och att de vansinniga ackorden ska bort. Pappas ögon är glansiga och vattniga. Han tittar ofta ner – som om han skäms. Sedan valet 1973 så styrs landet av en lotteririksdag, då blocken fick lika många mandat. Valet 1976: Sverige får en borgerlig regering. Veckorna efter det nederlaget tillbringar min far åtskilliga  timmar på vedbacken. Yxhuggen är hårda, snabba. Ekot från dem slår mellan bergen i Baklandet. Min far bar aldrig mer den stora fackföreningsfanan. Han var inte betrodd längre.

Nu är jag klar med mitt årliga 1 maj-kåseri eller vad man nu ska kalla det. En nidskrift? Nja, mer en kommentar över vår samtid (med en hel del nostalgiska återblickar) eller är det rent av en plattityd, skriven av en cyniker?  / Lev väl! Hälsningar Kent