Etikett: hot

Rädslan är ondskans vän

Av Kent Lundholm, 29 september 2019 kl 12:44, 2 kommentarer

En människas och en grupps berättelser är viktigare än vi tror. Dessa berättelser för det kulturella- och det sociala arvet vidare till nästa generation. Berättelser som förr var livsviktiga för vår överlevnad. Läste härförleden om kulturforskare som menade att man förr i tiden, när gällde gamlingar med uselt minne (demens), så var fullt möjligt att gamlingar med demens (?) helt sonika togs av daga för skydda och bevara familjens/gruppens muntliga traditioner. Men nog låter det hårt.

Om den demente gamlingen satte sig vid lägerelden och berättade följande: ”Detta utspelade sig för ett månvarv sen (när det skulle vara tre månvarv) när Bosse Björnfäll (när det istället var Arge Orvar) bet ihjäl en älg …” (som egentligen var en mus), satt de stopp gubbens usla berättande med att hugga fast yxa i dennes skalle. Det är väl en himla tur att släkt och vänner inte är lika hårda nu för tin. Som författare skulle jag ligga risigt till.

Jag satt även och läste om ondskan till en bit in på småtimmarna. Om vad som är ondska? Och hur vi ska skilja på ondska och en ondskefull handling. Om man nu kan det? Enligt en definition vill onda människor dominera, de vill känna makt. De har ett begär som måste bli tillfredsställt och gör därför vad som krävs för att stilla begäret. Men först avhumaniseras offret genom att dela upp dem i VI och DOM; då blir offret ett redskap.

I krig skapar man skapar man hela arméer av hatande, onda soldater. Först skapar man en stark, speciell gruppkänsla. Sedan får de soldaterna att inse/tro att de endast kan överleva ifall de håller DOM ANDRA borta. Gruppen är nu hotad. ”Dom andra” kan när som helst komma och ta deras liv. Nu ingjuter man rädsla i soldaterna och beskriver vad ”dom andra” brukar göra med sina offer. I detta läge ger man soldaterna fria händer att slåss för sina liv. Nu har de fått makt. Med rädslan som drivmedel blir de onda eller utför onda handlingar. Hur man nu ville se på det … Är personligen döless på ursäkten: ”Jag lydde bara order!” Det senare definieras av vissa forskare och debattörer som ”Den dumma ondskan”. Vissa människor har inte förmågan att se att det är ondska som får dem att göra ondskefulla handlingar. Det senare har jag svårt att köpa.

Men det finns så väl beskrivet hur extremister/terrorister säger sig ska göra onda handlingar i tron att dessa handlingar är goda. När de i grund och botten blivit vilseledda av vältaliga imaner, manipulerande sektledare och tanklösa politiska ledare.

Det spelar ju ingen roll hur man försöker definiera ondskan. Ont är ont oavsett varför en människa gör det, då vi ALLA ansvarar för våra handlingar. Jag minns skolårens mobbare. Mobbaren börjar säga elaka, förnedrande omdömen om offret, för att på sätt i avhumanisera offret; mobbaren vill dela upp oss i Vi och Dom. Nu kommer slagen, sparkarna och de nedlåtande hånskratten. Det lyser om mobbaren. Denna har makt över sitt offer och han kan gå hur långt som helst. Han känner njutning. Efteråt har mobbarens självkänsla (självbelåtenhet) vuxit.

Mobbing uppfyller det som har med ondskefulla handlingar att göra. I vilket fall som helst går mobbing och sadism hand i hand. Och sug på den här syrliga karamellen: Är det inte ondskefullt att stå vid sidan se på, utan att ingripa? Vi finns ju exempel på vad som kan ske när de GODA vänder bort blicken när ens broder skadas och plågas: Nazityskland 1933-1945.

För övrigt tror jag inte att vi helt och hållet kan utrota ondskan. Dessutom lever vi i en tid då folk tycks tro att man kan säga vilka nedlåtande saker som helst till en medmänniska. Det håller på att bli riktigt farligt att vara annorlunda. Är man det minsta eljest (fel kläder, hudfärg, har fel åsikter, är för dum eller för smart) så smäller det.

Hot mot författare

Av Kent Lundholm, 17 april 2016 kl 08:21, Bli först att kommentera

Sovit som en stock. Jag gör det härute på Anderstorp i AIK-land – här hos Lena. Handlar säkert om trygghet, om tillit men även om att det finns lite för många negativa vibbar i min lägenhet på Pig Hill. Ibland har jag undrat om inte huset där jag bor är byggt på ett vitterstråk. Ska försöka skriva om mina gubbar under förmiddagen, medan Lena sjunger med sin kör i en av stans kyrkor. Hon fyller dessutom år idag. Grattis!

I morgon börjar Skellefteå berättarfestival, då jag och Linda Marklund ska framföra vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” vid fyra tillfällen under tisdagen och onsdagen: Skelleftehamn, Ursviken, Byske och Kåge. Dessutom ska vi presentera oss under måndagens invigning och mingla på en fest under torsdagskvällen.

”Mer än var tredje författare eller konstnär har någon gång under sin karriär blivit utsatt för hot, våld, skadegörelse eller trakasserier kopplat till sin yrkesroll. Det visar en ny undersökning som Myndigheten för kulturanalys har genomfört.” (SVT)

Jo, så illa är det. Har själv råkat ut för de grå (bruna?) råttornas tyranni några gånger. För drygt tre år sen skrev jag en ilsken krönika i Folkbladet om Sverigedemokraternas otäcka människosyn. Dagen efter var backspeglarna söndersparkade på min röda Ford Mondeo, lacken var repad och i det punkterade framdäcket satt en kniv. Var gång jag riktat kritik mot de högerextrema krafterna dyker det upp anonyma påhopp och det skickas okommenterade länkar till filmer där djur slaktas. Så ser det alltså ut i dagens Sverige. Trollen får härja fritt.

”Ju synligare författare är i media desto mer verkar hoten mot dem öka. Författare som uppger att de har en samhällskritiskt ambition verkar också utsättas i högre utsträckning än konstnärer som har det. […]14 procent av de utsatta säger att de beslutat sig för att inte skriva eller göra vissa saker på grund av risken för att bli utsatt . Det påverkar i sin tur yttrandefriheten och den konstnärliga friheten i Sverige, vilket är allvarligt.” (SVT)

I och med att jag skrivit detta, så räknar jag iskallt med någon form av påhopp. Jag tillhör den grupp (media, journalist, författare, debattör) som de bruna krafterna menar ska avskaffas i ett framtida fascistiskt styrelseskick.Låter väl ljuvligt?

För övrigt är det rätt så grått därute. Det fattas sol, det fattas värme.

Förakt för svaghet

Av Kent Lundholm, 26 september 2015 kl 08:49, Bli först att kommentera

Sovit ovanligt länge med mina mått mätt, men så var jag också utmattad efter gårdagen, inte minst känslomässigt. Vaknade med en tung känsla i min kropp, med en gnagande oro i bröstet. Det var obehagligt det som kom fram; att en av Vasaplans säljare och tillika skådespelare i teatergruppen ”Tro. hopp och mod” blivit överfallen, i fullt dagsljus, på busshållplatsen Vasaplan, av några män vars jackor bar märken med nazisymboler och hakkors. Ni vet den här typen av människor som lagt monopol på sanningen. I själva verket bär de omkring på en mycket förenklat världsbild som består av svart eller vitt – och när de blandar de ”färgerna” så blir allt grått, precis allt blir grått. De valde att ge sig på en utsatt människa, en av de annorlunda, en helt underbar man som i många års tid kämpat sig upp ur sitt mörker och numera vågar stå stolt på en scen och spela olika roller, som dessutom fattat modet att med stolthet stå på gator och torg och sälja tidningen Vasaplan. Mörkermännen slog och sparkade, samtidigt som de hånade honom och kallade honom för att vara ett ”äckligt svin!” Där fanns åskådare. Ingen ingrep, ingen ringde polisen. Utan åskådare är ondskans mörkermän ingenting, de blir upplösta, försvinner. Men så länge vi tysta tittar på så blir vi publiken på den arena ondskan kan agera. Vad hade Hitler varit utan åskådare? En kortväxt stolle som stått i nån liten, mörk lokal och skrikit för döva öron.

Den vanligaste brottsplatsen för hatbrott 2014 var utomhus på allmän plats, till exempel gator, torg eller parker (21 procent).

Förakt för svaghet. Ett synsätt som tycks sprida sig i vårt samhälle och inte minst hos de grupper som är ute för att slåss och hota. Jag tror att även att det inom dessa grupper finns många (medlöpare) som själva är rädd för att betraktas som svaga ifall de inte vågar hänga på i ”upptågen”. För i alla grupper finns en rädsla för att bli uteslutna, att bli socialt utstötta, ensamma. I varje fall är detta en gruppdynamik som är viktig för många män som tar till våld istället för att lösa konflikter verbalt. ”Där hjärnan tar slut tar nävarna vid” – och för somliga tar hjärnan slut mycket snabbt.

svag
I 58 procent av de identifierade hatbrottsanmälningarna 2014 var gärningspersonen obekant för den utsatta. (BRÅ)

I trettiotalets nazityskland var det ju inte enbart judarna som ansågs svaga och skulle utrotas. Det gällde även romerna, människor med felaktiga politiska åsikter – och psykiskt sjuka, folk med funktionsnedsättningar, socialt utsatta. Allt som störde skulle bort. De här idéerna har levt kvar. De finns i vårt samhälle idag, idéer som bubblar upp lite då och då, och märkligt nog har denna ”sanning” börjat tilltala allt fler. Bort med de som kostar, de som stör och är i vägen. Mörkermännen, som knappast är de vassaste knivarna, får diktera dagordningen. Medan många väljer att agerar åskådare. Är det så vi ska ha det? Vad händer då? Hur ser det samhället ut om 10-20 år? Var är lägren placerade? Vilka sitter inlåsta där?

Idag lördag uppträder teatergruppen ”Tro, hopp och mod” på Ersboda Folketshus 14.00-16.00, då i samband med att Leif Stenbergs film ”I väntan på ett liv”, som handlar just om den teatergruppen. En mycket bra film som gått på SVT. Gå dit och visa er solidaritet med dem alla. De behöver det.

Förakt för svaghet förkommer ju även mellan människor i rätt så normala relationer. Det räcker med att någon av parterna reser sig på tå och tittar ner på den andre och upprepar ord, meningar som man vet kommer att såra och på så sätt kan man förminska motparten – för att själv känna sig en aning större, för mer och på så sätt anpassa sanningen till sin. Varför gör man så mot någon man säger sig ”älska?” Av feghet? Eller för att på så sätt kunna gå fri och slippa ta itu med sina egna problem. Jo, det är också ett sätt att praktisera förakt för svaghet.

Humle och Dumle vem av er minns dem? Dessa skafferitroll finns ännu, jag lovar. Fast numera är de inlåsta i kaptenens skafferi, dömda att sitta där och munhuggas i all evighet. Detta är deras förbannelse vare sig de vill eller inte … Nej, de blir aldrig fria från varandra. Som tur är råder ingen brist på mat i skafferiet.

Misshandel av säljare

Av Kent Lundholm, 25 september 2015 kl 13:18, 2 kommentarer

Tog bussen ner på stan och Bakfickan för att hämta några exemplar av det rykande färska numret av tidningen Vasaplan. Som vanligt i en vacker, tilltalande layout, vilket är Erik Olofssons förtjänst som redigerar våra tidningar. Innehållet har en stor spännvidd och det finns en rad intressanta reportage att ta del av. Nu har vi i redaktionen gjort vårt. Vi har producerat en bra tidning som vi nu skänker till de organisationer som samarbetar med oss och från dessa kommer sedan de säljare ni möter ute på stadens gator och torg. Redaktionen börjar sedan om på noll – eftersom vi inte går med vinst.

Men det har kommit smolk i bägaren. I måndags överfölls och misshandlades en av skådespelarna i teatergruppen ”Tro, hopp och mod”. Det skedde på Vasaplan där han lugnt satt och väntade på bussen hem. Den misshandlade är även av våra säljare. Först kom en främmande man fram till honom och skrek okvädinsord om att han inte hade samma värde som andra människor. ”Du har inte här att göra. Ge dig av ditt äckliga svin!” På hans bombarjacka satt fyra märken med hakkors. Sedan påbörjades den fysiska misshandeln. Detta inför ett antal åskådare som inte ingrep. Knytnävsslag, sparkar samtidigt som det skreks: ”Djävla svin!”. Återigen – ingen som ingrep. Ingen som larmade polisen. Efter misshandeln blev det besök på akuten. Glasögonen var krossade. En polisanmälan gjordes.

Några ur teatergruppen ”Tro, hopp och mod.”

Vi är alla skärrade av det som skett. Tidigare har vi från en avhoppad sverigedemokrat blivit offentligt anklagade för att stödja kriminell verksamhet och så nu detta. Vi vet att i fascismens och nazismens ideologi finns ett djupt förakt för de svaga, för det annorlunda och att de som förespråkar dessa ideologier allt som ofta sparkar neråt. Detta med människors lika värde måste vi vårda ömt och försvara – inte minst mot de mörkerkrafter som dansar runt i den bruna sörjan. Vad får vi annars för samhälle? Ska stollarna få styra och diktera hur vårt framtida samhälle ska se ut? Vill vi det? Med då krävs det ta mej tusan mer civilkurage – som vi borde fått se vid händelsen när skådespelaren och säljaren misshandlades inför en ”publik”.

Gänget i ”Tro, hopp och mod” låter sig inte skrämmas utan uppträder i morgon på Ersboda Folkets hus, då i samband med att Leif Stenbergs film ”I väntan på ett liv” visas (kl. 14.00 – 16.00). Visa er solidaritet med skådespelarna genom att gå dit – och applådera deras mod!

För övrigt plågas jag av en plågsam huvudvärk.

En farlig tid

Av Kent Lundholm, 17 september 2015 kl 08:15, 1 kommentar

De senaste kvällarna har det inte varit mycket till stjärnhimmel. Molnen har skymt sikten. Sedan är det ju på det viset att när man valt att bo i stan, med allt skräpljus som lägger sig mellan himlavalvet och mina spanande ögon, så syns inte stjärnorna, planeterna och månen lika bra. Men som barn roade jag mig ofta med att blicka upp mot stjärnhimlen. Fanns inte så mycket annat att göra i Baklandet. Numera tittar jag sällan uppåt, eftersom det bara är ett sätt att titta bakåt – i tiden. Stjärnornas ljus är bara något som redan varit. Fast sedan är det också som en av mina vänner så riktigt påpekade, ”men stjärnorna är ju trots allt så vackra”. Det är sant.

Här på jorden lever vi i en farlig tid. Utfiskade hav, isbjörnar som svälter ihjäl, humlor som försvinner, naturkatastrofer – samtidigt som vi människor dräper varandra i ett rasande tempo. De som ännu kan flyr för sina liv, söker till tryggare platser, helt enkelt för att överleva. Det är en tid då vi inte får vända bort blicken, då vi inte får krypa in i stugvärmen och stänga dörren om oss. Det är en tid då vi måste stå ut med rädslan och visa vårt mod. För detta har ju hänt förr. Historien tycks upprepa sig och man frågar sig: ”Att vi aldrig lär oss?” När världen faller i bitar, då allt det beständiga tycks upplösa sig inför våra ögon, så kryper rädslan på oss. Kanske är det därför som det blir lättare att ta till sig den enklaste förklaringarna, där svart är svart och vitt är vitt.

Vi ser det hända – igen. Det sker en uppdelning av ”vi och dom” – där VI har en högre status än DOM. Den här uppdelningen har pågått en längre tid, lite i smyg, men nu sker det inför öppen ridå. Precis som för drygt 70 år sedan så delar vi in oss efter ras, etnicitet, där vi som ser ut som ”riktiga svenskar” är lite bättre än ”dom andra”. Det sprids myter, fördomar och lögner om de människor som är ”annorlunda”, en slags avhumanisering. Det får fortgå och fortgå, och till slut blir myterna ”sanningar”. Det är inte majoriteten som rör sig i denna bruna sörja, men det är åskådarna, de likgiltiga (kanske du och jag?) som blir farliga i den här situationen. Vi lämnar spelfältet öppet åt stollarna. Till slut kommer även ”åskådarna” att bli hotade. Det är så det brukar fungera. Genom att sprida rädsla så får man folk att knipa käften.Det är en obehaglig och farlig tid vi lever i. Det är nu vi ska påminna oss om vår moraliska plikt att ingripa när andra människor far illa, när vi bevittnar förtryck. Vi måste försöka att behålla vår självrespekt. Det är dags att vi kliver fram och blir hjältar.

För övrigt kan jag se hur hösten parkerat utanför mitt fönster.

Etikett: hot

Rädslan är ondskans vän

Hot mot författare

Förakt för svaghet

Misshandel av säljare

En farlig tid

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv