Etikett: Misshandel

Besatt av minnen

Av , , Bli först att kommentera 1

Solen lyser utanför mitt fönster. Det kan bli en fin dag; en dag som vi tänker ägna åt kultur. Det är ett tag sedan jag besökte Bildmuseet, men nu tycks det vara dags. Har vi tur så blir det även en promenad i det vackra vädret. Under gårdagen var jag en troglodyt, orkade inget, ville inget, var ljusskygg. Tröttheten efter framträdandet i Lycksele (och alla de andra de senaste veckorna) slog till och gjorde mig lam. Måste ladda batterierna.

Och nu över till nåt helt annat, nåt mer allvarligt.

Några rader om de människor som ständigt kliver över gränserna, som en dag kan klampa in i ditt liv med avsikten att göra dig illa. Se upp för dem! Det är inte alltid att misshandel är fysisk och sker med knytnävarna, den kan ibland vara  mer svårgripbar, diffus, märklig och skrämmande. Jag talar om den verbala misshandeln som går ut på att träffa dina allra känsligaste punkter och som gång på gång river upp de starka, stora känslorna och får dig att vackla till och rent av förlora fotfästet. Den verbale misshandlaren är en mycket manipulativ person, men så har hon/han också tränat på att göra illa människor hela sitt liv – förmodligen började träningslägret redan på skolgården.

woman

Precis som fysisk misshandel kommer den verbala misshandeln smygande. Det riktas anklagelser, misstankar mot dig, inte allt för sällan handlar det om svartsjuka då du får veta att du varit otrogen. Det kan räcka med att du har tittat på någon alltför länge. Du blir skuldbelagd för sådant du inte gjort. Går du till motattack möter du förnekelser och dina upplevelser förkastas. Du märker att det aldrig går att komma till ett avslut – trots misshandlarens ”tomma löften”. Den verbale misshandlaren (och även den fysiske) varken vill eller kan förstå sitt beteende, det är som att tala med en vägg. Ytterst handlar det om makt och kontroll. Istället får du höra att du inbillar dig, att du är överkänslig, rent av ”dum i huvudet”, att du är sinnessjuk. Kontrollbehovet växer då misshandlaren vill behålla offret i sina klor – för allt handlar ju om misshandlarens låga självkänsla, brist på empati, vilket leder till en oförmåga att reda ut alla sårande missförstånd och att sluta fred.

vägen

Vägen ut handlar om att försöka sätta gränser, att stålsätta sig och bestämma sig för ”hit men inte längre”, att vägra bli dömd som en dumskalle och bakas in i sådant om bara finns i förövarens skalle. Det handlar om att resa sig upp och gå, att vända våldet ryggen. Men det är lättare sagt än gjort, då såren efter en verbal misshandel inte syns utanpå. Börja med att berätta för en god vän (eller för ett ”proffs inom vården) vad som sker och har skett – för du behöver hjälp att slita dig loss. Det är inte allt för ovanligt att misshandlaren inför det faktum att bli övergiven, spelar upp storslagna scener med gråt och tandagnisslan, samtidigt som mängder med löften om bot och bättring erbjuds. Det är bara tomma ord. Tyvärr – sådana människor är svåra att rädda – och frågan är om du, som blivit utsatt för tortyr, ska vara den som kastar ut livbojen?

Oväntat besök i går kväll. Det brukar gå många år mellan våra träffar. Men vi vi känner båda de starka banden mellan oss. Han hade något att berätta och jag erbjöd genast min hjälp. Självklart. Vad ska man annars ha vänner till? I en stor livskris tvingas vi omtolka vår livsberättelse, för att vi ska kunna se livet i ett nytt ljus.

minnen

Jag har varit och är besatt av minnen. Kanske är det därför jag måste berätta historier, skriva långa romaner där det mesta bygger på minnen. Besattheten av minnen visar sig i alla de dagböcker jag skrivit (för att minnas), alla prydligt iordningställda fotoalbum, mitt samlade på brev och dokument. I bokhyllan ligger pappas alla papper och handlingar, till och med hans första arbetsbok och de små, blå böckerna där han förde in hur mycket korna mjölkat och ersättningen från mejeriet. När vi skulle dela upp efter farmors död, så ville de flesta av oss anhöriga ha byråer, gungstolar, porslin – medan jag ville ha hennes samling av brev och simpla vykort. I det skrivna söker jag minnen som får mig att förstå mina minnen. Klart är att de minnen som fäster sig starkast, är ofta förknippad med en stark känsla. Sedan ska det sägas att många minnen är konstruktioner som med tiden omformas och förskönas, eller förvärras. Vi minns oftare fel än vi tror.

För övrigt har jag nyss druckit min första balja med svart, starkt kaffe. Känner mig rätt så utvilad och anar att orken är på väg tillbaka. Avslutningsvis: I ett förhållande måste man lära av varandra och samtidigt acceptera varandras olikheter. Man kan inte börja med att försöka bygga om varandra. Det handlar om att dansa samma dans.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Förakt för svaghet

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit ovanligt länge med mina mått mätt, men så var jag också utmattad efter gårdagen, inte minst känslomässigt. Vaknade med en tung känsla i min kropp, med en gnagande oro i bröstet. Det var obehagligt det som kom fram; att en av Vasaplans säljare och tillika skådespelare i teatergruppen ”Tro. hopp och mod” blivit överfallen, i fullt dagsljus, på busshållplatsen Vasaplan, av några män vars jackor bar märken med nazisymboler och hakkors. Ni  vet den här typen av människor som lagt monopol på sanningen. I själva verket bär de omkring på en mycket förenklat världsbild som består av svart eller vitt – och när de blandar de ”färgerna” så blir allt grått, precis allt blir grått. De valde att ge sig på en utsatt människa, en av de annorlunda, en helt underbar man som i många års tid kämpat sig upp ur sitt mörker och numera vågar stå stolt på en scen och spela olika roller, som dessutom fattat modet att med stolthet stå på gator och torg och sälja tidningen Vasaplan. Mörkermännen slog och sparkade, samtidigt som de hånade honom och kallade honom för att vara ett ”äckligt svin!” Där fanns åskådare. Ingen ingrep, ingen ringde polisen. Utan åskådare är ondskans mörkermän ingenting, de blir upplösta, försvinner. Men så länge vi tysta tittar på så blir vi publiken på den arena ondskan kan agera. Vad hade Hitler varit utan åskådare? En kortväxt stolle som stått i nån liten, mörk lokal och skrikit för döva öron.

näve

Den vanligaste brottsplatsen för hatbrott 2014 var utomhus på allmän plats, till exempel gator, torg eller parker (21 procent).

Förakt för svaghet. Ett synsätt som tycks sprida sig i vårt samhälle och inte minst hos de grupper som är ute för att slåss och hota. Jag tror att även att det inom dessa grupper finns många (medlöpare) som själva är rädd för att betraktas som svaga ifall de inte vågar hänga på i ”upptågen”. För i alla grupper finns en rädsla för att bli uteslutna, att bli socialt utstötta, ensamma. I varje fall är detta en gruppdynamik som är viktig för många män som tar till våld istället för att lösa konflikter verbalt. ”Där hjärnan tar slut tar nävarna vid” – och för somliga tar hjärnan slut mycket snabbt.

svag
I 58 procent av de identifierade hatbrottsanmälningarna 2014 var gärningspersonen obekant för den utsatta. (BRÅ)

I trettiotalets nazityskland var det ju inte enbart judarna som ansågs svaga och skulle utrotas. Det gällde även romerna, människor med felaktiga politiska åsikter – och psykiskt sjuka, folk med funktionsnedsättningar, socialt utsatta. Allt som störde skulle bort. De här idéerna har levt kvar. De finns i vårt samhälle idag, idéer som bubblar upp lite då och då, och märkligt nog har denna ”sanning” börjat tilltala allt fler. Bort med de som kostar, de som stör och är i vägen. Mörkermännen, som knappast är de vassaste knivarna, får diktera dagordningen. Medan många väljer att agerar åskådare. Är det så vi ska ha det? Vad händer då? Hur ser det samhället ut om 10-20 år? Var är lägren placerade? Vilka sitter inlåsta där?

Idag lördag uppträder teatergruppen ”Tro, hopp och mod” på Ersboda Folketshus 14.00-16.00, då i samband med att Leif Stenbergs film ”I väntan på ett liv”, som handlar just om den teatergruppen. En mycket bra film som gått på SVT. Gå dit och visa er solidaritet med dem alla. De behöver det.

Förakt för svaghet förkommer ju även mellan människor i rätt så normala relationer. Det räcker med att någon av parterna reser sig på tå och tittar ner på den andre och upprepar ord, meningar som man vet kommer att såra och på så sätt kan man förminska motparten  – för att själv känna sig en aning större, för mer och på så sätt anpassa sanningen till sin. Varför gör man så mot någon man säger sig ”älska?” Av feghet? Eller för att på så sätt kunna gå fri och slippa ta itu med sina egna problem. Jo, det är också ett sätt att praktisera förakt för svaghet.

Humle och Dumle vem av er minns dem? Dessa skafferitroll finns ännu, jag lovar. Fast numera är de inlåsta i kaptenens skafferi, dömda att sitta där och munhuggas i all evighet. Detta är deras förbannelse vare sig de vill eller inte … Nej, de blir aldrig fria från varandra. Som tur är råder ingen brist på mat i skafferiet.

Misshandel av säljare

Av , , 2 kommentarer 2

Tog bussen ner på stan och Bakfickan för att hämta några exemplar av det rykande färska numret av tidningen Vasaplan. Som vanligt i en vacker, tilltalande layout, vilket är Erik Olofssons förtjänst som redigerar våra tidningar. Innehållet har en stor spännvidd och det finns en rad intressanta reportage att ta del av. Nu har vi i redaktionen gjort vårt. Vi har producerat en bra tidning som vi nu skänker till de organisationer som samarbetar med oss och från dessa kommer sedan de säljare ni möter ute på stadens gator och torg. Redaktionen börjar sedan om på noll – eftersom vi inte går med vinst.

20150925_105144

Men det har kommit smolk i bägaren. I måndags överfölls och misshandlades en av skådespelarna i teatergruppen ”Tro, hopp och mod”. Det skedde på Vasaplan där han lugnt satt och väntade på bussen hem. Den misshandlade är även av våra säljare. Först kom en främmande man fram till honom och skrek okvädinsord om att han inte hade samma värde som andra människor. ”Du har inte här att göra. Ge dig av ditt äckliga svin!” På hans bombarjacka satt fyra märken med hakkors. Sedan påbörjades den fysiska misshandeln. Detta inför ett antal åskådare som inte ingrep. Knytnävsslag, sparkar samtidigt som det skreks: ”Djävla svin!”. Återigen – ingen som ingrep. Ingen som larmade polisen. Efter misshandeln blev det besök på akuten. Glasögonen var krossade. En polisanmälan gjordes.

2602580-jpg
Några ur teatergruppen ”Tro, hopp och mod.”

Vi är alla skärrade av det som skett. Tidigare har vi från en avhoppad sverigedemokrat blivit offentligt anklagade för att stödja kriminell verksamhet och så nu detta. Vi vet att i fascismens och nazismens ideologi finns ett djupt förakt för de svaga, för det annorlunda och att de som förespråkar dessa ideologier allt som ofta sparkar neråt. Detta med människors lika värde måste vi vårda ömt och försvara  – inte minst mot de mörkerkrafter som dansar runt i den bruna sörjan. Vad får vi annars för samhälle? Ska stollarna få styra och diktera hur vårt framtida samhälle ska se ut? Vill vi det? Med då krävs det ta mej tusan mer civilkurage – som vi borde fått se vid händelsen när skådespelaren och säljaren misshandlades inför en ”publik”.

Gänget i ”Tro, hopp och mod” låter sig inte skrämmas utan uppträder i morgon på Ersboda Folkets hus, då i samband med att Leif Stenbergs film ”I väntan på ett liv” visas (kl. 14.00 – 16.00). Visa er solidaritet med skådespelarna genom att gå dit – och applådera deras mod!

För övrigt plågas jag av en plågsam huvudvärk.

Lika eller olika

Av , , 1 kommentar 1

När radion i köket är påslagen är den alltid inställd på P 1. Det är den lärande, nyfikna, intressanta och (i mina öron) den intelligenta kanalen. Ta mej tusan så lär jag mig alltid något nytt var gång lyssnar på den kanalen. Ofta lyssnar jag medan jag diskar, äter eller fikar eller har några andra göromål inne i köket. Jo, jag lyssnar också när jag åker buss, lokalt eller längs Västerbottens vägar. Numera orkar jag inte med att lyssna på musikkanalerna, särskilt jobbigt är allt tramsigt mellansnack – om rakt ingenting. Vet inte, men när de anställer programledare till dessa kanaler är då kriteriet att man ska kunna prata rasande fort – utan substans och innehåll?

Igår lyssnade jag på ett intressant program – på P 1. Det handlade om relationer och vilken typ av partner man ska välja för att förhållandet ska hålla under en längre tid. Ska man satsa på en som är så lika en själv som möjligt, eller se till att få en partner som är ens motsats? Ska man dansa i takt för att få sätt bli mer inkännande och trygg, eller köra fridans och ge sig in ett äventyr – med fler konflikter? Det är ju skillnad på den kärlek som är flyktig, intensiv och den mer långsamma som vi bygger en långvarig relation med. Personligen har jag prövat båda varianterna, men har svårt att säga vilken av dem som är bäst. Kan man verkligen sätta betyg på sådant? Ska man gå omkring med fantombilder av den partner som borde vara bäst? Ger det sig inte självt? Fast strul blir det när två som är ”lika” slår påsarna ihop och den andra ständigt går omkring och drömmer om det där kittlande äventyret – även om det är kort och flyktigt. Riktigt trixigt blir det om man använder sig av denna idealbild för att försöka ”bygga om” sin partner. Det leder nog snarare till att förhållandet sakta monteras ner.

Hemma i Baklandet fanns ett märkligt par som tillsammans gav ett intryck av lycka. Det verkade verkligen som om de var gjorda för varandra, men var för sig hände något märkligt. Hon blev tyst och blyg, verkade knappt kunna få ur sig ett ord, medan han blev uppblåst, kaxig och otrevlig. Det värsta var att han gick omkring och pratade skit om henne, det var som om han helt saknade farstu. Han spred sina nedlåtande kommentarer om henne och utsatte folk och fä för de mest intima saker ur deras liv. En av kvinnorna i Baklandet blev en gång rasande då han på ett nedlåtande sätt beskrev sin kvinnas svagheter, men då ryckte han bara på axlarna och log snett: ”Men även jag måste ju få prata av mig”, svarade han. Nästa dag när de dök upp tillsammans, så gick de hand i hand och kysste varandra ömt.

Många år senare, efter makens död, berättade kvinnan vad hon varit med om. Han hade kontrollerat henne in i minsta detalj och när hon inte gjorde som han sa, så fick han plötsliga, stora utbrott då han skulle visa att han minsann hade rätt. Han hade nämligen alltid rätt och därför föraktade han dem som hade en avvikande åsikt. Och det var rätt så många. Hon drabbades ständigt av hans misstänksamhet och svartsjuka, han var vansinnigt långsint och förmådde sig inte att förlåta någon. Inte ens för den minsta lilla skitsak.

Även om orden knappt var uppfunna på den tiden, så hade hon blivit utsatt för verbal och psykisk misshandel. Hon drabbades av en person som ständigt trampade över gränserna, som klampade in i hennes innersta för att utdela dödligt sårande knivhugg. Hon berättade om hans förklenande ord om hennes person, om alla dessa anklagelser som kom när hon minst anande det. Hon blev med tiden mindre och mindre. Han förminskade henne. Några gånger hade hon försökt tala honom till rätta, men då förnekade allt. Precis allt. Några gånger hade han lovat att sluta plåga henne, men det gick bara ett tag så smög han in sina attacker igen. Än var han glad, än rasande. Hon kunde aldrig slappna av. Han lyckades alltid skapa tvivel i henne, vilket var hans sätt att behålla kontrollen. Han fick henne att tvivla på vad som hänt, eftersom allt hade ju blivit till en lång mardröm. Så när hon försökte försvara sig sa han bara: ”Du är dum i huvudet! Dum och tokig!” Hon blev befriad då han en natt dog av stor hjärtinfarkt. Förmodligen i rena ilskan. Men frågan var om hon någonsin kom ifrån honom, för hon fortsatte att se så där osäker och rädd ut. Vingklippt. Men hon träffade en karl på äldre dar. Då log hon ibland – men nog syntes det att hon ständigt var på sin vakt.

Kanske blev detta en sedelärande blogg – för de intresserade. Idag ska jag till P. och fika. Gott ha trevliga, snälla människor i sin närhet. Igår var jag på vernissage på Bokcafé Pilgatan. Det var Ingela Nilsson som hade sin första utställning. Spännande tavlor hon hade gjort. Konst får ett annat djup då man sedan tidigare känner till konstnären. Det går väga in fler aspekter – inte enbart ens egna tolkningar och det tekniska utförandet.

1 kommentar
Etiketter: , , , ,