Solen lyser utanför mitt fönster. Det kan bli en fin dag; en dag som vi tänker ägna åt kultur. Det är ett tag sedan jag besökte Bildmuseet, men nu tycks det vara dags. Har vi tur så blir det även en promenad i det vackra vädret. Under gårdagen var jag en troglodyt, orkade inget, ville inget, var ljusskygg. Tröttheten efter framträdandet i Lycksele (och alla de andra de senaste veckorna) slog till och gjorde mig lam. Måste ladda batterierna.
Och nu över till nåt helt annat, nåt mer allvarligt.
Några rader om de människor som ständigt kliver över gränserna, som en dag kan klampa in i ditt liv med avsikten att göra dig illa. Se upp för dem! Det är inte alltid att misshandel är fysisk och sker med knytnävarna, den kan ibland vara mer svårgripbar, diffus, märklig och skrämmande. Jag talar om den verbala misshandeln som går ut på att träffa dina allra känsligaste punkter och som gång på gång river upp de starka, stora känslorna och får dig att vackla till och rent av förlora fotfästet. Den verbale misshandlaren är en mycket manipulativ person, men så har hon/han också tränat på att göra illa människor hela sitt liv – förmodligen började träningslägret redan på skolgården.
Precis som fysisk misshandel kommer den verbala misshandeln smygande. Det riktas anklagelser, misstankar mot dig, inte allt för sällan handlar det om svartsjuka då du får veta att du varit otrogen. Det kan räcka med att du har tittat på någon alltför länge. Du blir skuldbelagd för sådant du inte gjort. Går du till motattack möter du förnekelser och dina upplevelser förkastas. Du märker att det aldrig går att komma till ett avslut – trots misshandlarens ”tomma löften”. Den verbale misshandlaren (och även den fysiske) varken vill eller kan förstå sitt beteende, det är som att tala med en vägg. Ytterst handlar det om makt och kontroll. Istället får du höra att du inbillar dig, att du är överkänslig, rent av ”dum i huvudet”, att du är sinnessjuk. Kontrollbehovet växer då misshandlaren vill behålla offret i sina klor – för allt handlar ju om misshandlarens låga självkänsla, brist på empati, vilket leder till en oförmåga att reda ut alla sårande missförstånd och att sluta fred.
Vägen ut handlar om att försöka sätta gränser, att stålsätta sig och bestämma sig för ”hit men inte längre”, att vägra bli dömd som en dumskalle och bakas in i sådant om bara finns i förövarens skalle. Det handlar om att resa sig upp och gå, att vända våldet ryggen. Men det är lättare sagt än gjort, då såren efter en verbal misshandel inte syns utanpå. Börja med att berätta för en god vän (eller för ett ”proffs inom vården) vad som sker och har skett – för du behöver hjälp att slita dig loss. Det är inte allt för ovanligt att misshandlaren inför det faktum att bli övergiven, spelar upp storslagna scener med gråt och tandagnisslan, samtidigt som mängder med löften om bot och bättring erbjuds. Det är bara tomma ord. Tyvärr – sådana människor är svåra att rädda – och frågan är om du, som blivit utsatt för tortyr, ska vara den som kastar ut livbojen?
Oväntat besök i går kväll. Det brukar gå många år mellan våra träffar. Men vi vi känner båda de starka banden mellan oss. Han hade något att berätta och jag erbjöd genast min hjälp. Självklart. Vad ska man annars ha vänner till? I en stor livskris tvingas vi omtolka vår livsberättelse, för att vi ska kunna se livet i ett nytt ljus.
Jag har varit och är besatt av minnen. Kanske är det därför jag måste berätta historier, skriva långa romaner där det mesta bygger på minnen. Besattheten av minnen visar sig i alla de dagböcker jag skrivit (för att minnas), alla prydligt iordningställda fotoalbum, mitt samlade på brev och dokument. I bokhyllan ligger pappas alla papper och handlingar, till och med hans första arbetsbok och de små, blå böckerna där han förde in hur mycket korna mjölkat och ersättningen från mejeriet. När vi skulle dela upp efter farmors död, så ville de flesta av oss anhöriga ha byråer, gungstolar, porslin – medan jag ville ha hennes samling av brev och simpla vykort. I det skrivna söker jag minnen som får mig att förstå mina minnen. Klart är att de minnen som fäster sig starkast, är ofta förknippad med en stark känsla. Sedan ska det sägas att många minnen är konstruktioner som med tiden omformas och förskönas, eller förvärras. Vi minns oftare fel än vi tror.
För övrigt har jag nyss druckit min första balja med svart, starkt kaffe. Känner mig rätt så utvilad och anar att orken är på väg tillbaka. Avslutningsvis: I ett förhållande måste man lära av varandra och samtidigt acceptera varandras olikheter. Man kan inte börja med att försöka bygga om varandra. Det handlar om att dansa samma dans.
Senaste kommentarerna