Etikett: fascism

Ute i det fria

Av , , Bli först att kommentera 2

Ute och gick en sväng med min rollator i helgen. Blåste kallt, men det var skönt att få komma mig ut. Har väl snart passerat dag 40 av isoleringen och är vansinnigt trött på att vara ofri. Länge lär man bli sittande här.

Coronamannen smyger fram på Ersboda.

I Kina och Wuhan där coronaviruset slog till först, har nu den andra vågen slagit till. När man där, i Kina och öppnat städerna igen i tron att man vunnit slagit mot corona och Covid-19, så läser jag idag om 17 nya fall i Kina.

I flera Europeiska länder är man på väg på att så smått öppna sina samhällen, i tron att faran är över. Den är långt ifrån över och är ett hot mot mänskligheten. Därför måste jag finna mental kraft att stå ut med isoleringen i hopp om att därmed överleva, men samtidigt gå miste om att leva ett riskfyllt liv därute.

Tydligen har jag tyckas reta upp en del högerspöken som har näsa för det annorlunda, de sårbara och framför allt blir de skogstokiga om man råkar skriva ett enda ord om fascismen och om den politik som SD för. Nån debatt går nättrollen inte in för, utan använder sig av ett språkbruk som borde göra deras tunga svart, efter att de svärtat ner den person de ger sig tusan på att försöka krossa.

Nättrollen älskar konspirationsteorier

Min blogg handlar ju till 80-90 procent om psykisk ohälsa och de sjukdomar som kan kopplas till den. Ibland slinker det igenom någon politisk pamflett från min sida – och då hugger de. Trollen. Idag kallas jag för ”taltratt” som är en låtsasjournalist som i mitt fall är i maskopi med SVT Västerbottens nytt. Detta som hände för flera år sen, då de gjorde ett inslag om mitt spring på ett flertal apotek utan att hitta mina livsviktiga mediciner. Jag sa även nåt surt om avregleringen.

Värst är att jag en gång jobbat ihop med SVT:s journalisten som gjorde inslaget, nämligen 1994 då jag var reporter på Nordnytt. En arbetskollega. Vi skulle alltså ha satt oss ner för att tillsammans klämma åt de avreglerade apotekens usla service. Tror trollet att vi journalister jobbar på det sättet? På riktigt?

Nån (som inte är särskilt svårt att koppla ihop med de troll som bor i SD-skogarna) följer mig fortfarande av den anledningen, förmodligen att jag fortsatt att blogga en del om bristen på mediciner på de avreglerade apoteken.

De är festliga dessa Nättroll. De är uppslukade av mängder av konspirationsteorier som styr deras skeva världsbild. Är kanske Tomten en förklädd, vänstervriden journalist …

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Trollen och solskenet

Av , , 2 kommentarer 10

Tidigt i morse kunde se mitt ansikte i spegeln. Yes! Jag är vid liv. Trots allt elände är jag ytterst tacksam för det liv jag lever. Vi har ju bara ett liv; en chans, en kort stund som vi vandrar här på jorden. Om livet vore ett dygn så skulle vi bara finnas till några få sekunder. I universums tideräkning så är våra liv försumbara, icke ens mätbara. En stor del av mitt liv har jag valt att använda till att skriva romaner om andras liv, medan jag här på denna blogg brukar jag öppet, naket och sårbart berätta om mitt liv.

Skriv din livsberättelse.

Jag skriver då och då om nättrollen och deras unkna politiska världsbild och nedsättande syn på andra människor. Dessa troll är alltid anonyma; ett gäng fegisar som blir kaxiga och ”modiga” när de tar plats vid tangentbordet. Alla vill vara Någon, att känna sig betydelsefull. Trollen mår gott av att hata (gärna i grupp).

Jag har en mission när jag skriver texterna på denna blogg. Jag hoppas att min öppenhjärtighet kan hjälpa andra människor, särskilt de som lever i en liknande i en liknande situation. Ibland skriver jag med en viss övertydlighet för att speglingen ska bli enklare.

Van Gogh en av många som lidit av psykisk ohälsa.

De teman jag skriver om är psykisk ohälsa (ADHD, bipolär sjukdom, ångest/paniksyndrom, missbruksproblematik). Övriga teman jag skriver om är Parkinson sjukdom, stroke. Förutom det blir det en hel del om mitt litterära skrivande, om dess glädje och vedermödor. I det fallet brukar jag berätta om människor som var nalta eljest; människor som är/var annorlunda.

Jag skriver även ur ett politiskt perspektiv där jag ofta bekymrar mig över de fascistiska och nynazistiska idéer som öppet florerar i vårt samhälle och runt om i världen – och då hamnar naturligtvis Sverigedemokraternas åsikter i mitt blickfång.

Ofta när jag skriver kritiskt om SD vet jag att nättrollen kommer att dyka upp. Ofta kommer de i grupp, ibland är det ett ensamt nättroll, men alla skriver illa om min person. I sakfrågan har de inte mycket att säga.

Totalt görs det mer gott än ont i världen.

Men 90 procent av reaktionerna av mitt bloggande är positiva. Mitt skrivande om psykiska ohälsa gör att människor kan spegla sig i mina texter och därmed få hjälp att gå vidare och lindra sina plågor. Mina reflektioner kring  Parkinson och stroken ( som jag själv drabbats av), har jag en trogen läsekrets. Mitt bloggande om psykisk ohälsa tog fart när jag släppte min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord&visor förlag) Tack vare boken jag har hållit ett trettiotal föredrag runt om i länet.

Har förstått att min livsberättelse har engagerat många. Socialstyrelsen har rapporterat att mellan 30-40 av landets befolkning lider av psykisk ohälsa (det är ju nästa halva svenska befolkningen) så i min publik torde sitta många människor med psykisk ohälsa och resten lär vara anhöriga till dessa.

I ljuset spricker trollen.

Detta betyder ju inte att allt i mitt liv handlar om sjukdomar och elände. Min blogg är ju bara en del av mitt liv. Den tid jag lägger ner på min blogg ska förhoppningsvis sprida kunskap och därmed sticka hål i fördomarna. Men det dyker då och då upp anonyma (naturligtvis) troll som tycker att jag ska sluta gnälla, att sluta rota i det förgångna och som en av gnällspikarna tyckte: att istället för att skriva bloggar borde skaffa mig ett liv. Jaså? Jo, jag har ett liv, tyvärr inget perfekt liv, då jag  bitvis tvingas kämpa hårt för att hålla näsan över ytan. Vad är sedan trollens definition av vad ett liv är? Är det att knyta ihop svansen med andra trollsvansar? Gå i klunga och söka upp människor som de gemensamt kan hata. Att vara feg och inte våga skriva ut sitt namn. Jävlar vilket bra liv!

Därute i världen, utanför mitt fönster finns det en rörelse bestående av stollar som tror sig besitta all världens sanningar, och  i deras spår följer en svans av gnällspikar. Trollen drivs ofta av unkna politiska idéer som bygger på ett förakt mot det/de som är annorlunda. Det finns även ett förakt mot kunskap och bildning där särskilt journalister och författare bildar en farlig grupp. Det finns en unken syn på kulturen där  icke-föreställande konst ska bort, bibliotekens öppenhet ska begränsas och dessutom ska bara svenskar få låna böcker. Det skulle inte förvåna mig att de har en lista på vilka böcker som borde plockas bort från lånehyllorna. Kanske dags för ett bokbål? En aktivitet som roade Hitler.

Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.

Om man nu ska använda sig själv och sin egen livsberättelse för att hjälpa exempelvis människor som lever i psykisk ohälsa, så måste man känna tillit och ha ett visst mått av mod, eftersom ens livsberättelse kräver att man måste visa sin sårbarhet – vilket innebär risker för plötsliga knivhugg i ryggen. Gäller gnället mina åsikter, mitt kunnande brukar jag bara ruska på mig och gå vidare. Däremot gör det ont när trollen ger sig på min person och mitt intellekt. Men i stort är är jag ostoppbar. För är det några som saknar ett liv, så är det nättrollen. Snacka om tragiska figurer! Dessutom lär de spricka i solljuset.

Farliga nationalstater

Av , , Bli först att kommentera 2

Nog känns det väl ändå som om sommaren kommit – trots att det denna tidiga morgon syns mörka molnbankar i öster. Ännu kämpar solen emot och sprider ljus över AIK-land och särskilt över köksbordet där jag sitter och försöker uttyda vad som står på skärmen. Bråkar med min bärbara Lenovo, då jag aldrig kan bli kompis med pekarplattan (eller vad den nu heter) där man med fingertoppar ska styra pekaren på skärmen. Min finmotorik har aldrig varit ämnad för att klara av sånt finlir. Fel fönster öppnas eller så förstoras webbsidan plötsligt med 200 procent, eller så hoppar pekaren upp tre rader i texten så att jag tvingas skriva om ett par meningar. Jag har alltid försett mina bärbara datorer med en enkel, ordinär mus – men nu är batteriet slut i den.

lodnon

Nationalismen sveper fram över Europa och av små nationalistiska stater har vi inte haft särskilt goda erfarenheter av. 1900-talets två världskrig torde väl räcka som exempel. Britternas utträde ur EU är ett uttryck för denna nationalism. ”Vi klarar oss bättre själva. Vi måste värna om vår egen kultur, ena oss mer kring vår egen religion. Vi måste vara på vår vakt vid gränserna då det släpps in på tok för många utbölingar som hotar ta våra jobb (vilka ofta är de jobb som ingen annan vill ha)”. Detta skulle kunna överföras, rakt av, till vilket europeiskt land som helst, så även Sverige. Det är rysligt trångsynt att påstå att våra värderingar, kulturyttringar, ritualer är bättre, rent av förmer, än andras. Ett slags nationellt högmod. Vad tror ni de Sverigedemokrater egentligen vill ha sagt när de på olika tillställningar dyker upp iklädda folkdräkter?

eufanor

EU var ju i grunden ett fredsprojekt för att ”sammanfoga” Europas nationalstater, bland annat med en gemensam lagstiftning inom vissa områden, inte minst vad gäller miljön. Med öppna gränser kan vi komma och gå mellan länderna i EU. Tyvärr har EU tenderat att med åren bli mindre visionärt, för att istället allt mer likna ett nyliberalt projekt. Där måste ske en förändring. Om fler stater följer britterna exempel torde EU vara en saga blott om si så där 20 år. I stället har vi återigen fått en massa nationalistiska småstater som viftar med sina flaggor och värnar om sina alldeles egna traditioner och värderingar, och gör man det så torde man ständigt uppleva ett hot utifrån som ska försvaras med bomber och granater. Allt främmande är ett hot mot den alldeles egna gemenskapen. Det krävs starka ledare. Per definition är man farligt nära fascismen.

Huvvaligen, jag ryser när jag tänker på det.

grönsak

Stod häromdagen stod jag vid en kiosk och läste löpsedlar och studerade vilka tidskrifter som fanns till försäljning. Många av tidningslöpen handlade förstås om kungahuset, om deras små trivialiteter, planer för sommaren, eller att någon i Familjen som skulle tala ut. I det fallet läser jag istället Kalle Anka. Sedan alla tidskrifter som har receptet på den idiotsäkra viktnedgången inför badsäsongen eller de blaskor som rider på tron om den Goda hälsan; något som blivit en slags surrogatreligion. Läser man mellan raderna så finns där stråk av framgångsteologi: Den som är sjuk eller tjock har sig själv att skylla, ty denne är svag i tron. Stundom finns där även ett inslag av fiberfascism. Blä …

För övrigt ska jag ut å cykla en sväng idag. Tror jag …

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Livet tar fart – framåt

Av , , Bli först att kommentera 3

Dagens Ungern: ”Journalister rapporterar om rädsla och omfattande självcensur. Samtidigt förs hatpropaganda mot romer, hemlösa och homosexuella fritt fram av politiker och opinionsbildare.” (Citat Aftonbladet). Känns det här igen? Föraktet för svaghet går igen från bland annat 30-talets Tyskland och nu in i vår tid. Tänker på det som hände Vasaplans säljare och skådespelare i gruppen ”Tro, hopp och mod” som mitt på dagen blev misshandlad av några män som menade att han inte skulle få finnas och att han borde försvinna från jordens yta. Fascisterna kan lukta sig till svaghet och det annorlunda.

I dag ska jag fotograferas av Mattias Hjalmarsson, präst och skicklig fotograf. Han har under en längre tid velat fota mig och eftersom jag behöver bra bilder till omslaget till min kommande bok, så svarade jag naturligtvis ja. Ser det som en ära att han vill ta dessa bilder. Bilder som blir ”kvar” och som jag kan hänga på väggen och kanske ge en eller flera av dem till min dotter. En bild av sina far. Fotografier är frusna minnen, ett ansikte som stannar kvar på en vägg, i ett album som hjälper eftervärlden att minnas (ungefär) vad som en gång hände. Inför fotograferingen måste jag raka mig, klippa näshåren och välja ut en fin hatt. Allt det övriga kan jag inte göra något åt. Hä vart in viller med Lundholms pojken.

fotograf

När jag skrev min kommande självbiografiska bok (som kommer i början av nästa år) så hade jag stor hjälp av mina fotoalbum. Jag har under livet varit flitig på att fota allt och alla  och att klistra in bilderna i sitt rätta sammanhang och till varje en skrivit korta kommentarer. Det är ju så att vi ofta ”tror” oss minnas var, när, hur saker och ting hände, men hur ofta har vi inte fel. Men med med fotoalbum och dagböcker (som jag nästan dagligen skrivit i sedan 18-års åldern) så kunde jag börja lägga minnespusslet och göra en tidslinje. Ändå går inte minnet med exakthet spika fast vid horisonten. Varje gång vi plockar fram ett minne så förändras det en liten aning, tillräckligt för att inte vara detsamma längre. Ofta tvingas vi att minnas på ett ungefär.

NyBakgrundFB
Snart dags för turné tillsammans med Linda Marklund.

Det börjar dra ihop sig. Tur att jag håller på att tillfriskna. Det första redaktionsmötet är planerat och redan nu, bara en vecka efter att det senaste numret av Vasaplan börjats säljas på gator och torg, så ska jag, Ritu och Lars träffas för att dra upp riktlinjerna för decembernumret. Den 3 oktober träffas jag och Linda Marklund för en sista finslipning av våra berättelse, för veckan därpå påbörjas vår turné med ”Ved, rabarbersaft och andra passioner” med framträdanden i Åmsele och Lycksele. Innan det har jag blivit inbjuden att delta i ”Det litterära Västerbotten”, för att på plats i Kulturväven diskutera ett framtida kulturresurscentrum. Låter lite mycket, men jag mår bra när det händer saker kring mig, då jag tvingas vara på tårna. Särskilt efter det som hände mig i mitten av augusti. Framåt, alltid framåt!

För övrigt har jag fortfarande inte orkat köpa ett par nya kängor. Däremot köpte jag igår några fina och underfundiga presenter till en kär vän som lever sitt liv i Arvidsjaur och som snart fyller 50 år. Blir glad av att ge. Blir glad när andra blir glada. Så lättroad är jag.

 

Förakt för svaghet

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit ovanligt länge med mina mått mätt, men så var jag också utmattad efter gårdagen, inte minst känslomässigt. Vaknade med en tung känsla i min kropp, med en gnagande oro i bröstet. Det var obehagligt det som kom fram; att en av Vasaplans säljare och tillika skådespelare i teatergruppen ”Tro. hopp och mod” blivit överfallen, i fullt dagsljus, på busshållplatsen Vasaplan, av några män vars jackor bar märken med nazisymboler och hakkors. Ni  vet den här typen av människor som lagt monopol på sanningen. I själva verket bär de omkring på en mycket förenklat världsbild som består av svart eller vitt – och när de blandar de ”färgerna” så blir allt grått, precis allt blir grått. De valde att ge sig på en utsatt människa, en av de annorlunda, en helt underbar man som i många års tid kämpat sig upp ur sitt mörker och numera vågar stå stolt på en scen och spela olika roller, som dessutom fattat modet att med stolthet stå på gator och torg och sälja tidningen Vasaplan. Mörkermännen slog och sparkade, samtidigt som de hånade honom och kallade honom för att vara ett ”äckligt svin!” Där fanns åskådare. Ingen ingrep, ingen ringde polisen. Utan åskådare är ondskans mörkermän ingenting, de blir upplösta, försvinner. Men så länge vi tysta tittar på så blir vi publiken på den arena ondskan kan agera. Vad hade Hitler varit utan åskådare? En kortväxt stolle som stått i nån liten, mörk lokal och skrikit för döva öron.

näve

Den vanligaste brottsplatsen för hatbrott 2014 var utomhus på allmän plats, till exempel gator, torg eller parker (21 procent).

Förakt för svaghet. Ett synsätt som tycks sprida sig i vårt samhälle och inte minst hos de grupper som är ute för att slåss och hota. Jag tror att även att det inom dessa grupper finns många (medlöpare) som själva är rädd för att betraktas som svaga ifall de inte vågar hänga på i ”upptågen”. För i alla grupper finns en rädsla för att bli uteslutna, att bli socialt utstötta, ensamma. I varje fall är detta en gruppdynamik som är viktig för många män som tar till våld istället för att lösa konflikter verbalt. ”Där hjärnan tar slut tar nävarna vid” – och för somliga tar hjärnan slut mycket snabbt.

svag
I 58 procent av de identifierade hatbrottsanmälningarna 2014 var gärningspersonen obekant för den utsatta. (BRÅ)

I trettiotalets nazityskland var det ju inte enbart judarna som ansågs svaga och skulle utrotas. Det gällde även romerna, människor med felaktiga politiska åsikter – och psykiskt sjuka, folk med funktionsnedsättningar, socialt utsatta. Allt som störde skulle bort. De här idéerna har levt kvar. De finns i vårt samhälle idag, idéer som bubblar upp lite då och då, och märkligt nog har denna ”sanning” börjat tilltala allt fler. Bort med de som kostar, de som stör och är i vägen. Mörkermännen, som knappast är de vassaste knivarna, får diktera dagordningen. Medan många väljer att agerar åskådare. Är det så vi ska ha det? Vad händer då? Hur ser det samhället ut om 10-20 år? Var är lägren placerade? Vilka sitter inlåsta där?

Idag lördag uppträder teatergruppen ”Tro, hopp och mod” på Ersboda Folketshus 14.00-16.00, då i samband med att Leif Stenbergs film ”I väntan på ett liv”, som handlar just om den teatergruppen. En mycket bra film som gått på SVT. Gå dit och visa er solidaritet med dem alla. De behöver det.

Förakt för svaghet förkommer ju även mellan människor i rätt så normala relationer. Det räcker med att någon av parterna reser sig på tå och tittar ner på den andre och upprepar ord, meningar som man vet kommer att såra och på så sätt kan man förminska motparten  – för att själv känna sig en aning större, för mer och på så sätt anpassa sanningen till sin. Varför gör man så mot någon man säger sig ”älska?” Av feghet? Eller för att på så sätt kunna gå fri och slippa ta itu med sina egna problem. Jo, det är också ett sätt att praktisera förakt för svaghet.

Humle och Dumle vem av er minns dem? Dessa skafferitroll finns ännu, jag lovar. Fast numera är de inlåsta i kaptenens skafferi, dömda att sitta där och munhuggas i all evighet. Detta är deras förbannelse vare sig de vill eller inte … Nej, de blir aldrig fria från varandra. Som tur är råder ingen brist på mat i skafferiet.

Misshandel av säljare

Av , , 2 kommentarer 2

Tog bussen ner på stan och Bakfickan för att hämta några exemplar av det rykande färska numret av tidningen Vasaplan. Som vanligt i en vacker, tilltalande layout, vilket är Erik Olofssons förtjänst som redigerar våra tidningar. Innehållet har en stor spännvidd och det finns en rad intressanta reportage att ta del av. Nu har vi i redaktionen gjort vårt. Vi har producerat en bra tidning som vi nu skänker till de organisationer som samarbetar med oss och från dessa kommer sedan de säljare ni möter ute på stadens gator och torg. Redaktionen börjar sedan om på noll – eftersom vi inte går med vinst.

20150925_105144

Men det har kommit smolk i bägaren. I måndags överfölls och misshandlades en av skådespelarna i teatergruppen ”Tro, hopp och mod”. Det skedde på Vasaplan där han lugnt satt och väntade på bussen hem. Den misshandlade är även av våra säljare. Först kom en främmande man fram till honom och skrek okvädinsord om att han inte hade samma värde som andra människor. ”Du har inte här att göra. Ge dig av ditt äckliga svin!” På hans bombarjacka satt fyra märken med hakkors. Sedan påbörjades den fysiska misshandeln. Detta inför ett antal åskådare som inte ingrep. Knytnävsslag, sparkar samtidigt som det skreks: ”Djävla svin!”. Återigen – ingen som ingrep. Ingen som larmade polisen. Efter misshandeln blev det besök på akuten. Glasögonen var krossade. En polisanmälan gjordes.

2602580-jpg
Några ur teatergruppen ”Tro, hopp och mod.”

Vi är alla skärrade av det som skett. Tidigare har vi från en avhoppad sverigedemokrat blivit offentligt anklagade för att stödja kriminell verksamhet och så nu detta. Vi vet att i fascismens och nazismens ideologi finns ett djupt förakt för de svaga, för det annorlunda och att de som förespråkar dessa ideologier allt som ofta sparkar neråt. Detta med människors lika värde måste vi vårda ömt och försvara  – inte minst mot de mörkerkrafter som dansar runt i den bruna sörjan. Vad får vi annars för samhälle? Ska stollarna få styra och diktera hur vårt framtida samhälle ska se ut? Vill vi det? Med då krävs det ta mej tusan mer civilkurage – som vi borde fått se vid händelsen när skådespelaren och säljaren misshandlades inför en ”publik”.

Gänget i ”Tro, hopp och mod” låter sig inte skrämmas utan uppträder i morgon på Ersboda Folkets hus, då i samband med att Leif Stenbergs film ”I väntan på ett liv” visas (kl. 14.00 – 16.00). Visa er solidaritet med skådespelarna genom att gå dit – och applådera deras mod!

För övrigt plågas jag av en plågsam huvudvärk.