Den härliga Norrlandsoperan har varit så generös och skänkt oss pensionärer biljetter till en konsert. I kväll har jag avnjutit densamma.

Igår försökte jag och Rutan hjälpa Kulturen med att få ut dessa biljetter genom att ringa runt till olika organisationer. Idag delade vi ut biljetterna till pensionärer som anmält sitt intresse.

Varken Rutan eller jag är särskilt vana med sånt där arbete och när det hopar sig med människor och det ska räknas och rivas då kan det bli lite struligt inne i huvudet på en stackare.

Så blev det förstås. Det gick runt och jag blandade ihop och blev högröd i ansiktet och varm av stressen.

Då stod han där plötsligt! PUMAN.

Jag har en riktigt god vän som är verkligt snabb i tanken och har en förmåga att se världen i ett speciellt perspektiv. Hon liknar människor vid djur och hon träffar alltid påfallande rätt. Jag är t.ex. en igelkott, min lillebror en örn, en mörkögd skönhet jag känner är ett rådjur. Allt hon hittar på är på pricken karaktäristiskt, på kornet så att säga.

En gång när vi var på en sammankomst, någon sorts kulturell cirkel, och en ny medlem, en man, gjorde entré, viskade hon till mig:

-Vem är denne stilige mannen? Han rör sig som en PUMA.

Ja, minsann, hon hade rätt. Han rörde sig som en PUMA, gled fram genom rummet med en självklar pondus, högburet huvud och sirliga rörelser, alldeles ljudlöst…

Sen den dagen kallas han PUMAN. Dvs internt bland oss flamsiga pensionärstanter.

Nu stod han alltså framför mig och skulle ha en biljett till konserten. Det fanns två enstaka biljetter att välja mellan. Jag tittade på numreringen.

– Vill du ha ett eller sex?
– Hrmm… Tja, det är klart jag vill ha sex.
– Jaha, vill du ha sex så ska du få sex…

Tänk vad glapp i käften man kan vara. Ingen skam i kroppen här inte. PUMAN gled vidare.

Ja, ungdomar, så där är det med livet. Det går så fort undan att man hinner inte med. Ibland fastnar man i nån sorts fnittrig tonårsjargong – ja, det är väl då ens ungar skäms ögonen ur sig över den larviga morsan de blivit tilldelade.

Gonatt go vänner. I morgon ska jag skärpa till mig.

Var och uppvaktade en nyss fylld sextioåring häromdagen. Oj då, det där blev kanske fel… kan misstolkas. Sextioåringen hade jämn födelsedag någon gång i förra veckan men jag och Rutan har ju levt loppan på annan ort igen så vi kunde inte närvara i det partyt. Men skam den som ger sig. Vi missar inga fester.

Det blev en riktigt festlig eftermiddag med godis i olika former och vin. 60-åringen är en sann supporter till mig och mina bloggar. Vad det känns gott att höra att någon läser dem…

Visst, jag ska fortsätta, inte kan man döda en blogg bara för att någon spritt ut ett rykte om att det där med att blogga är både töntigt och ute! Nej, nya friska tag.

Men vad ska jag blogga om?

Ser att Anders S har en blogg om nattiviteten som ska upp… Aha, en till som gillar nattliv.

Läser med största intresse.

Ack nej, det kunde man väl ha räknat ut. Är det tryckfelsnisse som varit framme. Det handlade ju inte alls om partyn och nattliv, som jag trodde i hastigheten, utan nån drapa om att fertila flickor ska skaffa barn. Tja, hur ska han göra? Haha! Barnpeng till mammorna.

Är detta allvar?

Har gammelmormor nu varit ute och skuttat runt så länge att pendeln har slagit tillbaka till artonhundratalet?

Nej, nej, nej! Vilka fruktansvärda förslag. Herreje! Hur ska den stackars vilseförde gossen komma rätt?

Rätt tidsålder! Rätt perspektiv! Han är ju förlorad!

Tjingeling!

Selsknösen

Nu har det gått över en vecka…
Jösses vilken fin by, vilka bybor, vilka faciliteter. Här finns inga täckande ord för upplevelsen.

Ta tex ett tjugotal höns på gårdsplanen.
Fårskockar i närliggande hägn.
Resa med militärfordon rakt ut i naturen.
Utsiktstorn.
Eld och glöd.
Bosses badtunna!!!
Bastu.
Hela Vindelälven…

Därtill utsökta rätter i ståndsmässig miljö. sköna sängar, trevligt värdfolk. Goa människor.

Inte underligt att jag knappt hämtat mig.

Jag vill slå ett slag för byn Selet.
Här kan man äta surströmming…

Till Anders!
Funderar över sommaren i City.
Gick nedför Rådhusesplanaden i lördags mot torget. Satte mig i kvällssolen på en parkbänk. Såg ut över torget. Nästan folktomt.

Kebabvagnarna bogseras bort. Alltid något att fästa blicken på.

En ung dam kommer och intervjuar mig. Hon är från VK.

– Hur upplever Du skillnaden på liv och rörelse i stan om du jämför med förra året och nu?

?????

– Nja, jag har märkt att det hojtas en del på torget om kvällar och nätter. Men det är väl mest ungdomarna. BWO? Nej det är inget för mig. Men det var väl förresten likadant i fjol? Nej, jag märker ingen skillnad.

Nu är torget helt öde. Jag drar mig bortåt Renmarksesplanaden. Mellan husen hänger en banderoll. "Vi bjuder på beachbollsparty".

– Vem bjuder? undrar jag. Så man vet vem man ska tacka.

Tre olika uteserveringar ryms på det lilla torget. Folk äter och dricker? Fullbelagt och fullständiga rättigheter förmodar jag. Knökfullt. Jaha.

Kan inte låta bli att tänka på "förr i världen".

Vi hade karneval i stan, ibland redan i maj! Massor av människor var utklädda. Umeå Batacuda gick i täten och trummade. Dansare, jonglörer, färg och fest. Amatörteatergrupper och dito musikgrupper underhöll.

Då var det var rock-and-roll i Döbelns Park. Teater på Rådhustorget och på Renmarksplan. Inhemska artister. Ögonblicket, Profil och amatörerna Grotteatern. Max Blues Band, Jögge & Co., Hela – Hela och Honung Konung. Jag kan inte räkna upp dem alla.

Men vad finns nu? Var gick det snett?
Vart har återväxten tagit vägen?

Jo, igår var det allsång för pensionärer i Döbelns Park, ikväll dansas det nere vid älven och Kurt kokar skallen, gud – ske – lov!

Idag när jag var i Döbelns Park på allsång med Birgit Lindberg & Co träffade jag en som sa att det var länge sen jag skrivit i min blogg. Jo, det är sant. Vad har jag hållit på med då?

Jo jag har djävlats med att försöka redigera en bild från bröllopet. Jag hade ju tänkt visa KILTEN.
Timmar, dagar, nätter har jag hållit på med min dator. Ingen har jag haft att rådfråga, för jag har varit så ensam. Kilten och jag finns på Skrivbordet, i tre exemplar minst och i mitt fotoalbum. Hur jag än gör så finns de där onödiga personerna med i bild. Han som spelar gitarr, någons högtidsklädda ben till vä. Och en flik av brudens klänning till höger, därintill någon som talar med bruden och mellan benen på den kiltförsedde herrn skymtar man brudgummens mammas skor?

Ja, herregud. Hjälp mig nu så att allt ordnar sig.