Idag tog vi Rutans lilla röda ”Farmor Anka” och körde till Coop Forum för att proviantera. Sådana utfärder är rena maratonlopp för en stackars tant. Redan innan man har kommit fram till kassan är man sjöblöt i svett och man andas som en braxenpanka, nyss uppdragen på torra land. Ni fattar, va?

 

Rutan var sedan länge färdig med handlandet och satt redan på en av sofforna. Det hör till att vi pustar ut en stund där och då kan vi samtidigt kolla lite på folk som går in och ut ur köpcentrat.

 

Tja, som vi satt där kom en stilig herre med rollator. Han höll en rak kurs mot ”vår” soffa. Jag makade mig lite närmare Rutan för att göra plats för herrn.

 

–         Vill du sitta här?

–         Ja tack…

–         Hörru, visst är dom bra dom där rollatorerna…

–         Jo, vet du det du, du är ju ung du.

–         Mja, så värst ung är jag inte – +70, det är väl ansenligt…

 

Rutan såg omåttligt road ut åt vår konversation. Hon reste sig och meddelade mig att hon hade en tid att passa hos frissan och att hon ämnade hämta bilen.

 

Typiskt alltså…

 

Jag fortsatte i alla fall pratstunden med min nyvunne bekanting.

 

–         Jag är -90, sa han. Noga räknat är jag en ädel -23:a.

–         Och jag är en av de förhatliga 40-talisterna, dom där propparna som förstör för ungdomen.

–         Var har du rollatorn då?

–         Nja, den tog jag inte med, jag har ju min kompis som hjälper mig.

 

 

Så linkade jag iväg med min stora tungt lastade dramaten.

 

Rutan flinade åt mig och mina raggningsförsök. Just när vi körde ut på E:4 gick det upp ett ljus för mig.

 

–         Vad dum jag är… En ädel 23:a… Han menade såklart ädelt guld, 23 karat.

 

Tjingeling!