Så, äntligen stod jag där på tiljan. Kungliga Dramatens Stora Scen. Har jag inte hela livet gått och drömt om detta?

Lite spännande var det men jag var trygg med alla mina kamrater i Generationskören. Snabbt rev vi av våra nummer, folket jublade, succén given och ett extranummer improviserades fram innan vi vreds ut i kulisserna igen. Vridscen alltså… fint ska de va!

Senare när Rutan och jag hade anlänt ut i förorten till min niéce, där vi blivit lovade härbärge, så kom Rutan fram med senaste nytt från Ume.

Uppbragt berättade hon om Vännäs-kravaller. Rasism, stort polispådrag. Den undersköna niécen lyssanade uppmärksamt. Jag å min sida är ju mer av det tillbakalutande folkslaget.

– Jaha, nu behöver man ju inte säga Sjöbo – det går lika bra med Vännäs…

Rutan kom med mer fakta i saken. En ung tjej hade blivit slagen på käften varpå man hade gått man ur huse och tagit saken i egna händer.

Niécen summerade händelsen lakoniskt.

– Jaha, Vännäsborna förbehåller sig rätten att klå upp sina egna kvinnor.

Ja, hemska saker, så förhåller det sig kanske. Där fick hon till det, niécen. Klarsynt så in i bängen.

I Storstan fanns idel vänliga människor. Dagarna flöt fram, tunnelbanan förde mig smidigt hit och dit, jag fick god mat hos vännerna och kan nu i efterhand se tillbaka på några dagars välsignat gemyt.

Tidigt om morgonen när tåget bankat hela natten, stannade det till i VÄNNÄS.

HU OCH BRR!