Kärlek och hoppet åter

Av , , Bli först att kommentera 6

Ibland kör man bara av banan. Rakt ut i skogen och in i ett träd. Ett riktigt jävla smack med ansiktet rakt in i barken. Tron på den egna förmågan och det egna värdet försvinner så snabbt som om det aldrig skulle funnits. Och det gör så fruktansvärt ont.

Jag brukar tänka att det kommer något gott ur varje motgång. Men ibland är det otroligt svårt att tänka den tanken.
 
Men när man påminns om att man har en vän i en av de mest fantastiska människor som finns på denna jord, och att man har en fru som älskar en oavsett vad, så är den plötsligt där igen. Kärleken. Och hoppet.
 
Riktigt nära relationer är så nära meningen med livet det går att komma för mig. Tack för att ni finns. Jag älskar er.
 
 

 

Bli först att kommentera

Höstdubbla känslor

Av , , Bli först att kommentera 3

Solen glimtade fram i korta korta stunder i morse och plötsligt lyste de annars ljusgröna bladen på sälgen i skogskanten som av guld.

Varför är det så jävla vackert på hösten? Det är precis som om vår Herre ska visa fram sin skapelse i sin absolut största prakt innan allt faller av och fryses in. Som ett slags cliffhanger i slutet på en film där man bara dör av längtan att få se mer.Tills skylten som man bara vet kommer dyker upp.

To be continued…

Ni får vackert hålla er till nästa år.

Såg att 76 procent ville ha sommaren i retur istället för vinter i en röstning här på vk.se.
Men även om vi vore 100 procent så får vi inte det.
 
Det känns bara lika vemodigt varje höst. Då det går mot snö och is, skottning och rutskrapning, kalla säten och en jädrans massa kläder som ska på så fort man ska ut genom dörren. 
 
Men som en klok vän sa till mig, har man valt att bo här i norr så är det bara att acceptera.
 
Och lever man i nuet så är hösten med alla sina färger just nu fullständigt förtrollande. Så det är bara att njuta på. Tills skylten kommer.
Bli först att kommentera

Pappahjärtat

Av , , 1 kommentar 2

Dubbelsängen brukar bli trång framåt natten när två barn hittat dit. Dottern Lina, sex år, brukar ligga klistrad mot min rygg. Framåt morgontimmarnha brukar jag därför smyga över till hennes säng för att få sova ostört en stund.

Jag klarar mig olika länge. Förr hon brukar så småningom komma efter.

I morse kom hon när jag låg och läste. Kröp ner och låg alldeles tyst. Jag tittade på henne en stund och frågade sen hur det är att vara Lina.

– Det är jättebra! sa hon med eftertryck. Jag tycker om att vara jag. När jag tänker tillbaka så ville jag förut vara som nån annan men nu vill jag bara vara jag.

Gissa om det värmde ett pappahjärta som inget hellre vill än att ens barn ska tycka om sig själva precis som de är.

 

 

1 kommentar