Jag lovar!

Snart nyår. Och det är nu det ska ske. Nu ska kilona bort, musklerna fram, pengarna tjänas, huset städas och hållas rent, bilen ska skina. Aldrig mer ska vi köra för fort, äta dåligt eller försumma familjen.

Det är tid för nyårslöften.

Men titta på baksidan av de fagra löftena. Nästan alla har ett bäst före datum. Det brukar sällan ligga längre bort än två till tre veckor in i januari.

Jag kommer inte att ge några nyårslöften i år. Men det betyder inte på något sätt att jag inte strävar efter ett (ännu) bättre liv. Bara att jag gör det på ett annat sätt.

Det är absolut inget fel på ambitionen i ett nyårslöfte. Att vi längtar efter något bättre. Men att bygga en förväntan på ett löfte som ges en gång per år säger sig ganska självt att det har stora förutsättningar att misslyckas. Och sen då. När vi liksom satt allt på ett kort och misslyckats så är uppförsbacken gigantisk innan vi orkar lova oss själva och våra närmaste något igen.

Oftast blir det till nästa nyår.

Om vi istället tar det i mindre steg, sätter mål som vi faktiskt är beredda att genomföra och tar tag i dem igen, och igen, och igen om vi inte lyckas första gången – så kanske till exempel träningen till slut blivit en vana. 

Men nyårslöften, ofta högtidligt uttalade under alkoholens inverkan, gör oss oftast bara besvikna.