Alvint tyckte familjen behövde en bil till. Och han såg lösningen också.
– Om du får sex tjugolappar av mig då kan du köpa en ny bil, sa han glädjestrålande.
Härligt med generösa barn. Sex tjugolappar är mycket när man är snart sex.
Lyckojakten
Vill spinna vidare på bloggkollegan Lisbet Olofssons inlägg tidigare idag. Varför vi jagar den stora lyckan och glömmer de små lyckotillfällena?
Jag tänker på en historia jag hörde om katten som såg en kattunge jaga sin svans och till slut funderade varför den gjorde så.
– Jag har hört att lyckan finns i min svans så nu försöker jag få tag på den, svarade kattungen.
– Jag har också hört att lyckan finns i min svans svarade den vuxna katten. Och jag gjorde som du tidigare, jagade lyckan. Men nu har jag slutat med det och då har jag upptäckt att den hänger efter mig var jag än går.
Vi tror att lyckan finns i en ny platt-teve, en ny bil, en utlandsresa, en lottovinst. Hela tiden nån annan stans och sen. Och när det händer flammar bara lyckan upp för en stund för att sen försvinna och ersättas av tomhet. Och vi jagar vidare.
För mig är ett grundrecept till lycka just att vara tacksam för det som är här och nu. Och jag påminner mig om det varje kväll då jag skriver in tre saker som jag är tacksam över i en bok. Att jag kan gå. Att jag kan se. Att jag får sova i en varm säng. Mina vänner. Min familj. Självklara saker kan tyckas men det är definitivt inte så för alla.
Och enda sättet att bli lycklig tror jag är att just lära sig vara nöjd i nuet. För är vi inte det så blir vi inte lyckligare när Lottovinsten kommer heller.
Bestämd liten herre
Hade en dispyt med Alvin härom morgonen då ena socken var borta när han skulle klä sig. Vi hade lite ont om tid så jag stressade på honom lite.
– Jag vet! Jag kan ha två olika! kom han på.
– Nej det ska du inte.
– Det ska jag visst. Det går inte att hindra mig.
Jag försökte inte ens…
Jävla Parkinson
Hade jag fått tag i den där Parkinson i morse så hade det inte blivit roligt. För honom. Hans lag om att ett jobb tar den tid som finns avsatt oavsett om det är mycket eller lite tid har som sagt en otäck förmåga att förverkliga sig själv.
Jag hade gooott om tiiid i morse. Lina har feber så hon skulle vara hemma och bara följa med mig en stund så vi skulle inte lämna Alvin på dagis förrän nio.
Luuugnt. Äta frukost och klä sig och duscha. Se till att åtminstone Alvin åt och fick på sig kläder. Kolla lite på Facebook, bloggen, svansa runt lite.
Oj då vad klockan går. Men fortfarande ganska gott om tid.
Borsta tänderna, raka sig.
– Klä er då, nu ska vi snart åka.
Var är blocket, pennan, kameran.
– Men KLÄ er!
Bilnycklarna. Vart är bilnycklarna. Jäklar vad klockan går.
– MEN FAN OCKSÅ. KLÄ ER. VI MÅSTE ÅKA! NU!
– Han svor! En krona i svärburken!
Parkinson ska vara glad att han ligger under jord sen 1993. Annars hade han definitivt önskat att han redan legat där om jag hade fått tag på honom i morse.
Men hans lag fortsätter att verka helt klart.
Snooza sig genom livet
Det var ju det här med att skjuta upp. Hörde en liknelse under ämnet i helgen som träffade som en stenhård höger i solar plexus.
Vi trycker på snooze-knappen. Brukar ni trycka på snooze-knappen?
Man har en arbetsuppgift framför sig som man vet att det kommer att kännas så bra BARA MAN GÖR DEN. Och ofta att man kommer att tjäna pengar på att göra den.
Ringa och boka en intervju.
Ta tag i och skriva den där artikeln.
Eller städa skrivbordet, eller bädda sängen eller ställa in cyklarna som har snöat över ute.
Men jag ska bara dricka kaffe först.
Ringa till en kompis först.
Läsa lite i boken som är så jädrans bra.
Kolla lite Facebook… bara.
Snooooozzze.
Vi trycker på snooze-knappen. Ska bara sova lite till. Vila lite till. Ha det lite bra lite till innan jag gör det där lite jobbiga.
Skönt för stunden. Dyrt som bara den i längden. På alla sätt. För det var ju den frågan igen: Investerar du livet eller spenderar du det?
En snooze på rätt ställe kan vara en bra investering. Men alltför ofta blir det bara ett sätt att belöna sig i stunden – för att tvingas betala senare.
Nån som vill byta?
Finnes: Magnetiskt skrivbord
Ordinärt skrivbord med inbyggd väl dold mycket kraftig magnet. Drar med lätthet till sig allt inom en radie på tolv meter men fungerar allra bäst på papper, nycklar, damm, kaffekoppar och äppelskrottar.
Magneten laddas under dagen och fungerar också utmärkt på vävnaden i mänskligt skallben.
Eventuellt ägarbyte sker helt på egen risk.
Nystädat. Igen.
Dyrt som f-n
Blir dyrt att ha dottern hemma och sjuk. Och då tänker jag inte på att jag förlorar pengar på grund av uteblivet arbete. Utan på att svärburken fylls på.
– Pappaaaaa, säger dottern och håller upp ännu ett finger i luften
Men jag tycker ändå att jag sköter mig rätt bra. Hade jag inte skärpt till mig skulle burken varit full för länge sen.
Lagen om alltings…
uppskjutande.
En arbetsuppgift kommer att ta exakt den tid som är avsatt för ändamålet.
Han hette Cyril Northcote Parkinson, den brittiske historiker som fått ge namn åt Parkinsons lag. Ursprungligen demonstrerade han konsekvensen av sin lag för att visa hur statliga institutioner ständigt ökade personalstyrkan oavsett vilket arbetsresultat som åstadkoms.
Lagen beskrivs i en bok som kom ut 1957 men fungerar otäckt väl även år 2011 i ett hemmabaserat kontor i Robertsfors. Jag fick en efterlysning på en text jag skrev för tre veckor sen som jag lovat att de skulle få korrekturläsa. Deadline ligger fortfarande långt borta så det är ingen fara men normalt sett brukar jag skicka texten direkt den är klar.
Men nog hinner jag… Det är ju så långt bort. Och så blir texten liggande och man upptäcker att ojsan, har det redan gått tre veckor.
Nog för att jag har annat att göra både till den tidningen och andra men lagen har en otäck förmåga att förverkliga sig själv. Saker som normalt sett går ganska snabbt kan ta en oherrans tid bara för att man har tid.
Jag har upptäckt också hur brutalt effektiv och produktiv det går att vara med kniven på strupen och deadline nära. Frågan är hur länge man överelever i det tempot.
Men för att vara riktigt supersvensk för ett tag så är väl lagom bäst då.
Tuffingar och gamla män
Hemma med sjuk dotter idag. Men det är skillnad att ha feber som barn och som vuxen (läs vuxen man). Har jag själv 38 graders feber är jag mer eller mindre medvetslös. Hallucinerar och yrar. Funderar på om testamentet är färdigskrivet och undertecknat.
Typ.
Jag brukar åtminstone högst motvilligt lämna sängen eller soffan.
Dottern däremot är mest frustrerad över att hon har tråkigt. Nyss körde vi hinderbana i köket och hallen.
Livet är hårt för en gammal man.
Delar av hinderbanan. Inte nog med att dotterna har feber. Hon tjuvstartade dessutom!
Racerväder
Snart kan vi skymta vi ljuset tunneln. Och det är inte tåget! Det är faktiskt bara lite drygt två veckor kvar till vintersolståndet. Och sen vänder det och blir ljusare för varje dag. Känns som att vintern borde gå fort i år. För här har den inte ens börjat än.
Fast å andra sidan går ju allt fort nu för tiden.
Senaste kommentarerna