Längst innerst in i…

Jag svor, jag förbannade, jag sprang omkring och var irriterad, jag letade och höll på att bli fullständigt vansinnig. Då gav jag upp och skrev ett blogginlägg där jag i skrift gav uttryck åt ungefär det som beskrivits ovan. Det här var för flera månader sen.

 

Idag hittade jag mitt väggfäste till telefonen. I en osannolikt rörig låda med sladdar på kontoret som jag bara inte har kunnat slänga bort för ”tänk om jag behöver (nån av) dem nån dag”. Idag städade jag i alla fall. Och lyfte ut 90 procent av härvan och hängde bort det i en påse i garaget. De kan vara bra att ha nån gång. Men de behöver banne mig inte ligga i en låda som knappt går att få igen och som jag (helt uppenbart) ändå inte hittar någonting som jag ska ha i alla fall!

 

Och där låg det. Lik förbenat. Väggfästet.

 

Så nu sitter den där, snyggt på väggen. Telefonen. Ett uttryck för mitt nya ordningsamma jag kanske? (Och här skulle det kunna finnas utrymme för ungefär en halv sida med drypande sarkasm om att har det inte hänt på 51 år hittills så lär det inte hända nu heller. Men en sak är säker och det är att jag ger aldrig upp. Så svaret blir istället):

Ja.