Var på en intressant lunchföreläsning på Norrlandsoperan med Janne Paulsson tidigare idag. Janne är en mycket duktig föreläsare som med gott om exempel från vardagen verkligen fångade intresset. Och ämnet, Leda med lätthet, gav en hel del tankar och fördjupade insikter. Bland annat blev man påmind igen om att pengar är en väldigt dålig motivator för att få människor att göra någonting. Det som driver människor är istället bland annat viljan att bli bättre på någonting och att det man gör är meningsfullt.

Janne Paulsson pratade om det coachande förhållningssättet som bland annat handlar om att motivera och tro på människors förmåga istället för att hjälpa.

”Att man istället för att ligga och oroa sig på natten för hur ska jag kunna hjälpa dem att klara av det här till att istället tänka vad spännande det ska bli att se hur de löser det här.”

Fritt citerat.

Föreläsningen var en så kallad SHIFT lunch, en efterföljare till de tidigare så populära Effekt-luncherna i Umeå. Nästa SHIFT lunch är den 31 januari.

Jag blir alltid så peppad och motiverad och glad när jag går på de här träffarna. Förutom att man alltid lär sig något får man ny energi.

Och jag tänkte att för mig är det här verkligen ett sätt att investera livet istället för att spendera det. Det här är som träning. Men istället för kondition är det självkänslan, självförtroendet och förmågan att bibehålla en bra attityd som tränas.

 

–        Hur många dagar är det på en vecka? undrade Alvin precis innan han skulle somna i går.

–        Sju.

–        Hur många dagar är det på hundra veckor?

–        Sjuhundra.

 

*

 

        – Oj. Det var mycket.

 

Idag fyller han sex år, vår lilla funderare.

Ja men okej då, jag ger mig. Det är otroligt vackert och mysigt och härligt och fint en sån här vinterdag. Var till Stantorsbacken idag igen. Bara Lina följde med då Alvin inte ville. Nu var det lite uppkört så det gick bra att gå, vindstilla och sol som skymtade strax över horisonten.

Fantastiskt.

Kul hade vi bägge två. Och jag har inte ont nånstans! ( I alla fall inte mer än vanligt)

 

 

Obligatoriska fikat fanns med

 

 

Brantbacken. Jo jag vågade den också med gammkroppen.

Känns som det är sista dan idag innan allvaret börjar på – allvar. Har gått som på halvfart hittills även om jag jobbat. Men i morgon finns inga ursäkter kvar.

Vet inte om det är inbillning men det känns som det börjar märkas att det blivit ljusare. Redan nu när jag tittar ut genom fönstret ser man att dagen håller på att komma.

Skönt. Allt går så mycket lättare då. Idag blir det pulkabacken en stund och ta hand omen del plikter.

Ha en bra dag alla!

Gick ner på OK och lämnade igen en film i går kväll och mötte ett par unga grabbar i dörren. Utanför stod bilen på tomgång, ingen satt i och på taket stod en ölburk. Och jag tänkte: Det här kan bara hända i Robertsfors. Så otroligt skönt! Det är naivt men ändå så otroligt härligt. Här kan inget ont hända liksom. Det är klart att ölburken och bilen står kvar när jag kommer tillbaka.

Jag gillar det tänket.

 

En del surdegar är inte som surdegar utan mer som stinkande ruttnande avskrädeshögar som man går omvägar kring och betalar tusentals kronor i coach och psykoterapeutarvoden bara för att man ska kunna peta undan dom i en vrå i hjärnan som är tillräckligt undangömd för att man inte omedelbart ska skjuta sig själv eller åtminstone känna en viss längtan att skjuta nån annan.

Jag har städat garaget.

Eller jag har åtminstone fått undan så mycket skräp i garaget och packat ihop resten mot en vägg så att jag får in bilen.

Jag kände att jag blev tvungen. När nya bilen är täckt av flera centimeter is på sina håll måste den bara tinas upp.

Men nu står den inne. Tvättstugan är full med skrot som ska köras bort, de inre delarna av garaget är just så pass åtkomliga men den står inne. Och det var målet.

Bra känns det.

Såg första avsnittet (väl?) av The voice igår och blev glatt överraskad. Inte för att jag ens såg hela men flera av deltagarna sopar banan så det bara smäller om det med vilken som helst av deltagarna i Idol.

Sen är det så skönt att se ”coacher” som engagerar sig i deltagarna istället för jurymedlemmar som bara vill vinna billiga poäng för egen räkning genom att vara så roliga eller sarkastiska (läs elaka) som det bara går.

Ser fram mot nästa avsnitt.

Han är klarsynt våran snart sexårige son. Den normalt morgonpigga mycket kvällströtta energiska lillgrabben har lyckats vända dygnet han med. Somnar inte förrän elva (efter ett par timmar i sängen) och var naturligtvis svintrött när jag väckte honom och syrran hans i morse.

Första dan på dagis och fritids. De behövde inte vara där så tidigt då jag hade första mötet ganska sent.

Men trötta var dom. Mängda.

Jag försökte jaga på dom så gott det gick men alldeles för lite hände. När jag för ungefär sextonde gången sa att de var tvungna att snabba sig säger Alvin:

– Då måste du nog byta kanal. Annars fastnar jag i det här.

Och nu säger vi tjugohundra. Jag med. Så jävla mycket rebell var man alltså. Att man inte ens kunde stå upp för det.

Hus och herrgårdsvagn har man också. Ett öde värre än döden när man var nitton. Hellre åt jag ett kilo daggmask än blev en Svensson.

Idag är man där.

Och trivs så oerhört mycket bättre än jag någonsin trodde att jag skulle kunna göra när jag var ung.

Men han finns ju därinne, rebellen. Fast han säger tjugohundra.