Siddharta Gautama, Buddha

Sitter och läser igenom gamla blogginlägg och slås av rikedomen som faktiskt finns i dem. Om jag nån gång skulle drabbas av tankenatt livet är torftigt och att det aldrig händer nåt så är det bara att gå tillbaka och läsa. Här finns allt från smärta över plockade ögonbryn, ekonomisk kollaps på grund av nytillkomna svärburkar, bilkrascher, refuseringar, glimrande oneliners från barn, kärlek, en hel del kul – och en massa annat. Undrar vad jag ska göra med det en vacker dag?

 

 

Idag blir det Star Wars-kalas. Sonen är helfrälst i allt vad som har med Star Wars att göra och sex-årskalaset med kompisarna går naturligtvis i den andan. Så huset kommer att invaderas av ett gäng unga. Min uppgift är att sköta fiskdammen. Det ser jag fram emot. Barnen brukar kunna få de mest oväntade fångster…

Såg favvoprogrammet The voice i går. Och jag slås över hur otroligt många duktiga sångare/sångerskor det finns. Fantastiskt. Men så ser man de otroligt talangfulla unga människor helt rasa samman för att de inte går vidare i The voice. Självklart blir de fruktansvärt besvikna. Men konkurrensen är mördande och bara de som sticker ut lite extra går vidare. Men många av de som åker ut skulle kunna göra lysande karriärer bara de fortsatte för de är helt enkelt jäkligt bra!

Jag skulle ha velat vara där och krama om dem, tala om för den hur duktiga de är och säga att fortsätt bara, prova en annan väg. Du äger.

Svinkallt ute idag. Blåser och yr snö och jag sitter inne och fryser trots att jag eldar i braskaminen bara för att jag ser ut genom fönstret och ser hur jädrans kallt det ser ut. Och vet att det är. Jag har minsann gått mellan bilen och huset två gånger idag.

 

*går och lägger i mer ved*

 

Satt nyss och funderade på varför jag aldrig tar mig iväg och fiskar på isen.

 

Kanske inte så konstigt med tanke på det jag skrivit här ovan.

 

*blåser på händerna*

 

Jag vill ha sommar. NU!

 

Maud Deckmar 

 

Ibland landar citat så oerhört kraftfullt i en själv. Jag har blivit intervjuad på morgonen om drömmar och om varför det är så viktigt att hitta sitt varför. Och att än en gång få formulera en process som för mig tagit ett halvt liv men som till slut lett fram till att jag hittat min mening med livet var för mig oerhört kraftfullt.

Jag fick massor med energi och tilltro till att jag är på rätt väg. Och det kom i exakt rätt ögonblick.

 

Jag skickade i september mitt manus till sju olika förlag. Den ligger fortfarande för bedömning hos två. Men det som hänt efter att jag skickat iväg manuset är två saker. Dels att jag börjat se och höra bevis överallt att min historia bara måste berättas och att den kan göra så mycket gott. Det har blivit än mer kristallklart att jag har något att berätta.

 

Det andra som hände var att jag började tvivla på om boken verkligen berättade den historien på bästa sätt.

 

Så det jag gjort är att jag gått igenom boken igen (snart färdigt) finputsat, lagt till lite, dragit ifrån lite. Gjort den mycket bättre men framförallt förankrat känslan i mig att det här är förbannat bra. Förankrat känslan att jag har något som jag bara måste berätta.

 

Och citatet från Maud Deckmar sammanfattar väldigt mycket själva essensen i hela boken. 

 

Jag har sett liv förändras då man har börjat tro på sin egen förmåga. 

 

Jag har sett mitt liv förändras på ett fullständigt häpnadsväckande sätt för att jag börjat tro på en förmåga jag aldrig någonsin i hela världen trott att den skulle finnas där. 

 

Det jag vet idag är att alla människor har såna förmågor. 

 

Därför har jag en historia jag bara måste berätta.

Alvin hade svårt att somna i går. Rytmen från ledigheten sitter fortfarande i. Men han är sån att han kan ligga och titta hur länge som helst och helt plötsligt blundar han och sover några sekunder senare.

I går ville han att jag skulle ligga bredvid honom en stund och jag såg ju hur han bara låg och tittade. Till slut blev jag lite less och sa:

– Ta och knäpp igen ögonen nu så att du kanske somnar.

Varvid Alvin svarade förnärmat:

–        Mina ögon är faktiskt såna som inte går att knäppa igen. Mina ögon fastnar på olika saker. Nu har de fastnat i din bok, sa han och stirrade in i boken jag höll på att läsa.

En stund senare sov han i alla fall.

Såg på teve i går att rökning bland unga ökar. Och ibland undrar jag hur jäkla dum man egentligen får vara. Man kastar sig gladeligen in i ett svårt beroende som förstör hälsan, dödar, förpestar omgivningen  och kostar fruktansvärt mycket pengar.

Varenda gång jag ser en ung människa med en cigarett i näven så funderar jag hur i hela världen de kan vara så dumma. De borde väl ha lärt sig?! Det är ju 2012!

Dessutom dödar tydligen passiv rökning enligt denna artikel 600 000 personer på jorden. Varje år! Och 165 000 av dem är barn!

Men jag var själv lika infernaliskt korkad när jag var ung. Jag hostade, blev yr i huvet, låg på golvet på toaletter och mådde fruktansvärt illa mer än en gång. Men jag skulle lära mig röka. Och jag lyckades. Jag lyckades övermanna varenda en av min kropps protester mot giftet jag verkligen gjorde allt för att tvinga i den. Så till den milda grad att jag själv blev beroende. Och började röka.

Men jag lyckades sluta i tid. Jag kände att jag var så pass beroende att jag insåg att slutar jag inte nu kommer jag aldrig att klara av det.

Och jag vet precis varför jag började. För att jag tyckte det var coolt och tufft. Och det ville jag vara.

Jag trodde väl att ungdomar av idag skulle vara betydligt smartare än så. Men tydligen gäller inte det på området rökning.

Jag vet att ungdomar mår bra av att göra sina egna misstag och lära av dem. Men vi kan väl göra ett undantag för nåt så inihelvetes jävla korkat och onödigt som att LÄRA SIG RÖKA!

 

Funderar över dagens fullständigt enorma informationsutbud. Där Facebook å ena sidan kan ses som ett slags klotterplank för kallprat men där det å andra sidan finns mycket faktauppslag, insikter och idéer att hämta. Som länken till Katarina Sjögrens intressanta blogg om just insikter. Men det finns Twitter, tidningar på nätet, Wikipedia, en miljard tevekanaler, mobilappar, föreläsningar, mer böcker än någonsin tidigare. Informationssamhället är verkligen här och världen är verkligen en helt annan.

Men hur ser vi på det här om 50 år? Om 100 år? Hur tog vi hand om det? Hur använde vi all denna kunskap som frigjorts och som hade större möjligheter än någonsin att förfinas, utvecklas och tas om hand tack vare att den var tillgänglig för så många?

Blev det så bra som det skulle kunnat bli?

Eller för att spinna vidare på Katarinas blogg. Hur många insikter tog vi hand om och gjorde handling av? 

 

Men informationssamhället är verkligen en gyllene period för insiktsjunkies.