Efter gårdagens formidabla succé med vurpollonet är jag tillbaka på mer ”normala” nivåer på antalet besök på bloggen. Från etta på mest lästa-listan till inte ens med. Och tankarna har nuddat vid om man ska bli ett slags One hit wonder, en sån som slår igenom med buller och brak med en låt och sen aldrig hörs av mer.

Men i ödmjukhetens namn ska jag erkänna att det var nog till 90 procent rubriken som drog till sig intresset.

Något mindre ödmjukt konstaterar jag däremot att det aldrig varit avsikten att dra till mig uppmärksamheten genom smaskiga rubriker. (Även om det var skitkul). Avsikten är att leverera något som är genuint som jag kan stå för och nå så många som möjligt med det.

Samt krydda detta med ett och annat som sticker ut i bland. Som ett vurpollon till exempel.

 

(Och jag hade tänkt döpa det här inlägget till ollonsuccé bara för att få se effekterna. Men det är ju liksom inte på riktigt.)

 

Så jag fortsätter på den inslagna vägen. Och kriver det jag känner för.

 

 

Har hört nånstans att människan motsvarar ett element på 100 watt.

Om man har feber, blir det mer då? Typ 102?

 

Om nu jorden snurrar i sån jädrans hastighet som den gör, varför blåser det inte hela tiden?

(Är det därför det alltid är motvind när man cyklar?)

 

Och om korgen till luftballongen man åker i skulle lossna och man åker i skulle lossna och man susar mot marken i 200 kilometer i timmen, kan man bara hoppa upp när man är en meter från marken och liksom klara sig?

 

Jag bara undrar liksom.

 

Blir stående och bara tittar ut genom fönstret. Snön ligger nästan metertjock på baksidan och granarna i skogen bakom liksom slokar av tyngden av det vita på grenarna.

Men i luften gnistrar det med jämna mellanrum till. Mikroskopiska snöflingor flyger omkring och när de träffas av solljuset tänds helt plötsligt en liten stjärna.

Och det är så andlöst vackert att jag blir alldeles gråtfärdig.

En värld som kan skapa något så oändligt fint måste i grunden vara god.

Vissa artiklar får fullständigt odödliga benämningar. Som den här. Vurpollon. Hahaha.

 

Kallt som h-vete ute. Fast där är det väl å andra sidan inte kallt. Men skulle han ha velat ställa till ett riktigt helvete potentaten en trappa ner så skulle han ha ordnat med svinkyla istället.

Men mitt i allt detta djupfrysta när det känns som man ska dö så fort man lämnar stug- eller bilvärmen så är det ju samtidigt så djävulskt vackert! Med den kritvita snön som tynger träden och solen som lyser bakom tunna moln är det så andlöst så Carl Larsson skulle ha rodnat rödare än den rödaste tomte han någonsin målat om han fått se motiven som utspelar sig ute just nu.

 

Men den otroligt vackra världen ses för tillfället bäst genom en bilruta eller genom fönstret till vardagsrummet där braskaminen dånar så stearinljusen kroknar.

 

Snart är det midsommar. Hej och hå.

Jag har en kille på jobbet som jag brukar skälla ut efter noter. Han får verkligen höra vad han går för och jag skräder inte orden det minsta. Vad han heter?

Lars-Göran Halvdansson.

Visst är det märkligt hur vi behandlar oss själva. Vi sparkar och slår och skäller och gormar på oss själva och är så elaka så vi skulle bli inburade om vi behandlade nån annan på det sättet.

Vad är skillnaden? Kanske att vi inte märker konsekvenserna direkt av våra handlingar när vi slår på oss själva. Men tro mig. Konsekvenserna finns där.

Så varför inte börja behandla oss själva som våra bästa vänner istället. Då skulle säkert tongångarna bli annorlunda. 

 

 

 

 

 

 

 

En förmiddag med coachen och ledarutvecklaren Janne Paulsson var ungefär allt jag behövde just nu. Janne utbildade om Förändringens fyra rum, de olika stadier som människor på något sätt hela tiden befinner sig i och de olika stadier som vi måste igenom om vi vill ha förändring. Och det var så otroligt skönt att få en så bildlik förklaring på varför förändring hela tiden ska innebära en massa förvirring och rädslor. När man vill ha förändring men drar sig för att göra den för man är rädd för – att bli rädd (?) – typ.

En fantastiskt givande förmiddag i alla fall med en grymt kompetent Janne Paulsson. Och som vanligt supertrevligt att träffa människor och dessutom göra nya bekantskaper.

Städade kontoret hemma igår och tog rätt på en ryggsäck som av någon anledning hamnat där. Tyvärr var ryggsäcken inte urstädad utan jag hittade en plastburk i den med en kvarglömd macka. Och jag kan bara säga att jag har aldrig sett en macka i det tillståndet förut. Yaaaacchhh!