Naturlig närvaro

Studerade dottern i morse när hon låg på golvet i Alvins rum och lekte med bilar. Så totalt närvarande, helt inne i leken. Barn har en märklig förmåga att vara närvarande, att gå in i en ensamlek liksom på en gång och förlora sig från omvärlden.

Vi hade diskuterat just närvaro på coachmötet kvällen innan. I coachning är närvaron oerhört viktig och vi har som coacher olika metoder för att bli närvarande. Ta det lugnt och landa några minuter innan ett samtal, andas några djupa andetag, stänga ner störande distraktioner som e-post eller hemsidor, bestämma sig för att nu är fokus helt på klienten är några metoder.

Som klient är det en gåva att få prata med en person som verkligen lyssnar och inte är upptagen med att fundera ut vad svaret ska bli eller vad han eller hon ska laga till middag. Och det går att träna sig i att vara närvarande.

Men i morse slog det mig hur naturligt det kommer för barn. Jag var inte närvarande på något sätt när jag låg och tittade på Linas lek. Min hjärna gick på högvarv i försöken att analysera det som skulle hända på förmiddan, i kväll, i morgon, det som hände i går och så vidare. Och Lina liksom bara var. Och det såg så jäkla behagligt ut.

 

När förlorar vi egentligen vår naturliga förmåga att koppla på närvaron?