Bland damm och diamanter
Läser Katarina Sjögrens fantastiska blogginlägg om en kommentar på FB där någon som kommenterat var nöjd med att inlägget inte var positivt och klämkäckt.
Det verkar inte vara helt ovanligt; att man är less på det positiva och klämkäcka, och på något sätt antar att detta är en "hitte-på"-inställning, skriver Katarina.
Att det på något sätt skulle vara fejk.
Men tänk om det inte är hitte-på? Katarina försöker ju liksom jag fokusera på det som är positivt.
Tänk om det inte är fejk? Tänkt om det helt enkelt handlar om inställning? Om förmågan att se det stora i det lilla, att vara tacksam för det man har och fokusera på det? skriver hon.
Jag älskar Katarinas blogg. Och jag älskar namnet på den. Damm och diamanter. För det är precis så livet är. Det är damm och diamanter. Alla människors liv är ett paket. Oavsett hur framgångsrika de är, hur mycket pengar de har. Hur kända eller snygga de än är så är livet ett paket. Med sånt som är bra och sånt som är fullständigt åt helvete. Damm och diamanter.
Så är det för mig också. Men jag väljer liksom Katarina att fokusera på det som är positivt. Och jag tror liksom henne att vi mår bättre om vi delar med oss av just såna saker.
Jag är sur ibland. Förbannad, grinig, livrädd, orolig och ledsen. Jag säger dumma saker till Sofia, skriker åt mina barn, gör inte allt jag sagt att jag ska göra, misslyckas med saker. Det är en del av livet. Men jag säger precis som Katarina:
Jag är positiv, ofta. Och tycker om att dela med mig av det, för handen på hjärtat – vad blir du mer glad av? Någon som berättar om hur bra något var, eller av någon som berättar om hur pissigt något var?
Damm och diamanter. De finns ju där båda. Alltid och för alla. Vad vi väljer att fokusera på är däremot helt och hållet vårt eget val.
Senaste kommentarerna