Idag har jag varit med om invigningen av Västerbottens hållbarhetsvecka 2015, SEE-veckan. Vill du veta mer om den, så finns det en bra länk här: www.seevasterbotten.se

 Men jag fick också uppleva något annat. Jag fick sätta på mig en helt annan sorts glasögon än jag har normalt. En ganska stor apparat klämdes fast på huvud och framför ögonen på mig – sen fick jag vara med om en otrolig resa!

Med hjälp av en fenomenal virtual-reality-teknik befann jag mig helt plötsligt mitt inne i ett flyktingläger, Zaatari-lägret i Jordanien. Ett av världens största läger och hem åt 80 000 syriska flyktingar. Jag fick med hjälp av skärmen följa med en 12-årig flicka, där hon visade mig runt i lägret och också berättade om hur hon och hennes familj bor och lever. Det var som om jag hade varit där, tillsammans med henne.

Tekniken tog mig faktiskt dit. Till hennes läger. Till skolsalen, där hon och andra satt och pluggade. Till tältet, där hon åt sin måltid med sina föräldrar och småsyskon. Och till tristessen. Till de 100-tals, 1000-tals vita tält som stod i rad vid rad vid rad. Grus och sand emellan. Sedan nya rader. Inte ett enda träd. Ingen skugga. Ingenting annat än detta.  

Nog har jag, precis som alla andra av er, sett bilderna från flyktingläger. Jag VET hur det ser ut. Jag har träffat många som bott så, jag har läst, pratat och informerat mig. Men aldrig så påtagligt som med hjälp av denna 3D-upplevelse.

”Vi har bott här i ett och ett halvt år nu” sade 12-åringen i filmen. ”Jag tycker det räcker”