Jag lät två av mina klädintresserade barnbarn designa varsin tröja… Den första var enklast och den är klar nu. Hittade efter noggrant sökande och provande (typ nio olika sorters garner från olika ställen) ett alpakkagarn som inte kliiiiar. De har ritat själva och valt färger:

Tja, ibland sitter jag och raderar ut foton i mobilen som inte är relevanta. Typ vinterdäck som hör till nån bil jag sålde för flera år sen och så. Foton som jag undrar VARFÖR jag tog och sparade på? Typ

andra förstår jag absolut att jag sparat:

Ändå har vi ju inte haft mobilkamera så länge, tänk hur det blir sen, om några tiotal år när iCloud är överjättefullt!

…på altanen i Nästräsk is da shit! Vi sitter stilla och lyssnar på åskbraken och tittar på den lilla sjön där olika mönster uppstår på vattenytan. Göran sätter på musik från spellistan och Tammy Wynette, Ester Ofarim, Ellie Gouldin, Eva Cassidy, Bette Midler, The Tokens, Dana Winner, Sara McLean, Ronan Keating, Jennifer Rush, Ed Shearan och Andrea Boticelli strömmar ut mot ovädret och sjön.

Alla fåglar och alla djur är stilla när åskan går. Blixtarna syns ändå inte nå häruppe i norr… Hundarna ligger pall i sina små hus.

Jag ringer min pappa Ricko, 91, för att fråga om en (för mig) nyupptäckt författare och reporter som heter Loretta Napoleoni. Jomen… såatt det är klart att han är blixtsnabb. Som vanligt kan inte Google slå honom inom hans områden. Innan jag hunnit avsluta meningen så vet han precis vem jag menar, vad hen har gjort och skrivit m.m.

Genom livets alla skeden har han följt mig och alltid varit fena på att ge mig exakt de böcker jag behövt just då.

Vi pratar om andlighet och hur mänskliga värden gärna glöms bort i dessa Corona-BNPfixerade, sparkravsfixerade, vinstmaximerade och allmänt materialistiska tider vi lever och verkar i.

Ja, jag säger ”verkar i” för att jag skulle så gärna vilja göra något åt alla de som har det svårt. Vi har det extremt bra här. I Nästräsk, i Arvidsjaur, i Norrbotten, i Sverige. Jag har råd att ha bil, och vi bor här i fritidshuset c:a 95 % av årets dagar, en gammal kronostuga med en effektiv värmekamin. Vi har råd att köpa mat, ha Internet, ha vatten och avlopp. Och i året-runt-huset i Nybyn, Älvsbyn, har vi tvättmaskin och alla moderniteter och 14 km till tätort. Coronaviruset har hittills inte påverkat oss något mycket, förutom att vi har måstat besöka min pappa genom att sitta på altanen.

Ingen i min närhet har drabbats av pandemin, och OM detta skulle ske så finns vården där redo där att hjälpa oss, som den alltid gjort förut för mig och min familj.

Med olyckor, hästavkastningar och koslagsmål, med fiskedrag i tummen och missfall, med blodförgiftningar och förlossningar, med hjärtstillestånd och vaskulit, med härdsmälta i hjärnan och bruten rygg, med krossad fotled i en lagård uppe i Rödåsel en tidig söndagmorgon. Jag glömmer det aldrig, från kokvigans spark vid 8- tiden till operationsbordet på under tre timmar. Full av kodynga, i lagårdskläder, inte en rynkad näsa på,akuten, bara full service och fullt stöd. Tre månader senare kunde jag jobba heltid, hade detta hänt för 100 år sen…

All vårdpersonal har alltid varit mina hjältar lååångt före Corona.

Det slår mig därute på altanen att såhär har det åskat och blixtrat i alla tider, människor och djur har krupit in under skydd och böjt sina huvuden.

Tiden rullar på. Vad gör jag och alla vi andra för de som har det svårare än oss? Jag är med i Svenska Freds, och är månadsgivare till BRIS, och ger till Barncancerfonden och Cancerfonden när jag har råd. Hoppas ni andra också gör det ni kan. Inte för att ”stilla ert samvete”, utan för att det är viktigt att vi alla gör det vi kan på något sätt, för att vi faktiskt tillhör en civiliserad tillvaro och det skulle bli outhärdligt om vi inte…

(Arkivbild). Jag tänker att jag kanske skulle börja prata som ni-vet-vem…
”Det här blåsiga och kalla vädret vi har haft, det innebär stora, ja enormt stora nackdelar för vår ekonomi här i kommunen. Väldigt kallt väder under väldigt lång tid. Ekonomin har dykt med väldigt många tiotals procent, det har jag hört från mina fantastiskt kunniga kollegor. De är mycket insatta och de jobbar dessutom på vår egen nyhetskanal, en jättepålitlig kanal, Rävnews. De andra vänstervridna medierna, är inte alls lika pålitliga. Helt opålitliga och säkert sponsrade av illasinnade kommunistkrafter. Illasinnade. Andra lojala, väldigt lojala kollegor har gjort ett jättejobb med att få solen att bryta fram mellan molnen, ett jättejobb. Detta har inte hjälpt än, inte än, men snart, ja inom en timme så kommer solen.
Solen skulle egentligen aldrig varit bakom molnen. (Vi kanske kunde försöka tvätta bort molnen med desinfektion? Det skulle absolut funka, det har jag hört från en meterolog. En jättedunderbra metereolog).
Den skulle aldrig varit skymd i den här väldigt framgångsrika kommunen. Alla molnen beror på Piteborna. Pitebon har alltid varit vår fiende, en mycket stor fiende som bara har militär kapprustning i tankarna. Därför måste vi hänga med, hänga väldigt mycket med så vi kan bli framgångsrika igen.
Alla vet att Piteå har tillverkat jättestora moln i sitt pappersbruk. Gigantiska moln som jag ville stoppa med att bygga en mur. En skyhög mur. Så nu måste vi alla, alla fantastiska medborgare, fara ner mot sossePiteå och göra ett väldigt framgångsrikt jobb. Ett folk! En mur! Mer sol! Gud välsigne er!”

bytte plats vad gäller viktighet och synlighet i vårat samhälle? Tanken slog mig när jag kollade på tv4nyheterna och det talades om att nu när många sportevenemang är inställda så finns det mängder av gamla repriser att titta på på t.e.x. C-more.

Som varande komplett ointresserad av sport på tv/radio hela mitt liv förutom snooker eftersom Kim Hartman är en sådan glädjespridande och samtidigt rogivande kommentator, så har jag alltid fascinerats av den betydelse vissa sporter har i vårt samhälle. Jag säger ”vissa” eftersom det av urminnes hävd bara väljs ut vissa.
Skytte, som är en stor sport, visas nästan aldrig. I skytte liksom hästsport tävlar män och kvinnor med lika villkor samtidigt, i alla fall i många grenar – jag vet ju inte hur det är i andra ändor av världen, men det jag erfarit funkar så.

Herrfotboll och herrhockey är den heliga graalen som inte får rubbas.

Ingen fara, jag ids inte brottas med det där, ni som gillar det får ju gärna sitta och dregla över målen i VM 1994, men tänk om hantverk bleve lika stort?

Om vi tävlade 365 dagar om året i knyppling, kypertvävning, knivsmide, tvåändsstickning, nanotovning, rotslöjd, motorsågsskulptering, svarvning, snabbstickning (Hazel Tindall, Shetland, kan sticka 262 maskor på tre minuter!), spetsvirkning, fritt broderi, quiltsömnad, betonggjutning, drejning, krokning, bandvävning, dekormåleri, författande, dymlande… Och en stor del av det direktsändes, och det fanns en uppsjö av kanaler och program som kanske skulle heta typ ”TalldymlingsSM”, ”Internationella kvaltävlingar till grov- och snabbknyppling”, ”Påsksnurren, NM i trä-och metallsvarvning”.

Våra stora familjehelger skulle bli fulla av hantverksevenemang som passade alltefter väder och årstid. Jag tänker att Grevinnan och betjänten gärna kunde utgå. På den sändningstiden kunde gott årets Gesällprisutdelande visas. Med ett sådant hysteriskt hantverkare folk så skulle detta program vara nästan till påska.

Herrfotbollsmatcher i Allsvenskan skulle hänsynslöst skuffas undan till nattrepriseringar till förmån för EM deckarförfattande, där vi i direktsändning skulle få se ivriga tävlande vid sina datorer, uppbunkrade med kaffe, chips, kex och camembert, och stränga kontrollanter patrullerande runt i Zürich, London, Lissabon, Akureyri, Liège och i ett iskallt Nikkaloukta. Familjer skulle sitta klistrade och segervråla varje gång en välformulerad mening hade frambragts eller en spännande upplösning presenterats.

Det skulle ploppa upp gymnasielinjer förstås. Vi skulle kanske få höra vårdnadshavare till 9:e klassare förmana ”De fossila bränslena är ändå snart slut, skippa Fordons och välj hellre Rotslöjdslinjen även om du måste flytta till Jokkmokk. Framtiden ligger i rötterna!”, eller ”Men nu måste du välja inriktning, Fia, Broderilinjen i ylle eller silke de närmaste tre åren”.
Utbildningsministern skulle tala till de testosteronstinna 15-åringa grabbarna och med allvarlig stämma förkunna att ”Det där med herrfotboll är bara en övergående fluga och absolut ingenting att satsa på, gå ni Knypplingslinjen med hyllremseinriktning eller Takspånhyvlingens Grunder istället om ni vill komma er upp här i marknadsekonomivärlden!”.

Vid pandeminedstängning skulle vi få höra att C-more sänder repriser dygnet runt av ikonmålerimästerskapen i Innsbruck 1973, Hazel Tindalls 12-punkts träningsprogram i tvåfärgssnabbstickning, kyrktornsknoppssvarvning i Mora 1987, fortsättningskurs i sittdynetovning i Tornedalsteknik, OS i kalligrafi 2016 och annat ytterst intressant material.

Vilken lycka!

När det börjar mörkna häruppe

så kan många bli lite deppade och genast hänge sig åt sanslöst tv- tittande

och ätande av onyttiga saker. Självklart så går det åt pepparn om en gör så redan i oktober, och det blir lätt att en drabbas av molokenhet, depp, tunnelseende, vitaminbrist, muskelförtvining, hopplöshet och en dysterhet som sprider sig som svampsporer under marken till andra lättemottagliga människor. Vresiga fräsanden far förbi familjemedlemmar.

Såhär gör jag för att mota vinterdepressionen. (Jag vill påpeka att jag startar i uppförsbacke eftersom jag idiotiskt nog inte idkar några vintersporter; ingen skoterkörning, ingen skidåkning vare sig neråt eller på platten, inga romantiska långskridskoturer, inget sladdande med gammbilar på isen, ja inte ens ägnar jag mig åt att leta upp björniden att peta med pinne i, som är en kul hobby i norra Sverige. Har jag hört ifrån en tant). Ut i alla väder alla dagar, även om det är -34, tag med en glad vän och använd erforderlig utrustning.

Ät äpplen, ha en bra bil, se till att bo i en bostad som har elektricitet – det underlättar så mycket.

Men se till att ha en eldstad av något slag, för som Sixten Lundby sa ”Ett hus som man inte kan göra upp en brasa i är inget hem”. Bra färgpennor så jag kan rita brev till barnbarnen, en kikare för att kolla på hackspettar eller grannarnas containrar och som extratillbehör en pangpangare. Det är sambons. Inte ens jagar gör jag, vad skulle jag hit upp för?

Tricket för att hålla mig vid gott mod är att jag lurar mig själv. Redan i början av december räknar jag ner till årets kortaste dag, och direkt på morgonen dagen efter rusar jag till köksfönstret och utbrister hurtigt till mig själv: ” Det är redan lite ljusare!”

Efter en jädrans massa såna morgnar så syns tillslut en vag aning av ljus vid halvsextiden på morgonen, då utbrister jag entusiastiskt till sambon som snarkar efter nattens rävvakande och är måttligt munter:”Dags att så frön!”

Zinniafröna kommer upp efter två dagar och sedan är det bara att stå och vara löjligt glad över att de små rangliga stänglarna sträcker sig mot det som alldeles snart kan benämnas VÅR!

Ja, lämpligt att ge mina läsare några bilder från fritidsstugan i Nästräsk, Arvidsjaurs kommun, alldeles bredvid flygplatsen som militären har här. Den kallas RFN, Vidsels flygplats. Den hyrs ut till andra militärer som vill träna sina maskiner här, såsom helikoptrar, stridsflygplan, Herculesplan och andra grejer. Därför är det ett skyddsobjekt och vi får bara köra igenom (inte stanna) och inte fota. Securitas far runt dygnet runt året runt med pistolbeväpnade vakter i vita bilar i och utanför hela området, även förbi denna lilla stuga som ligger strax utanför. Det känns tryggt, men allra bäst är att vi tack vare detta har brandkår endast fyra km bort!

Den lilla grunda sjön Nästräsket skymtar bakom husknuten.

Igår var vi ute och kollade spår efter rävar, harar, älgar, renar och – som det senare visade sig – hundspår.

För några dagar sedan var det supermåne:

Så himla fint det är att bo på landsbygden i norra Sverige! Efter alla dessa år är jag lika glad och fascinerad av detta, den rena luften, avsaknaden av ständigt ljud från trafik, fläktar, prat och allt som hör tätorten till. Konstigt nog så stör faktiskt inte ens de ohyggligt snabba stridsflygen som vrålar förbi, men det kan bero på att de militära flygfäna inte är särskilt ofta uppe. Kanske ska di andra militärerna även tränas i att stå på landbacken och sköta om sina maskiner i mörker och kyla (förra vintern var det minst -30 grader i flera dagar)? Sånt som vi garvade nordbor ser som nåt helt naturligt stor del av året. Nå, ändå svär vi och bannes, men inför andra mindre härdade människor låtsas vi att det är en barnlek att färdas här i norr.

När vi då bor i den här stugan, vilket är ungefär 98 % av årets dygn, så lever vi nära naturen. Från tv-rumsfönstret upplever vi alla årstider och väderlekar. Svanar och fiskgjusar och andra flyttfåglar kommer, sjöfåglarna vallar omkring sina barnkullar i sjön, kråkfåglar och hackspettar och småfåglar gnager på rävåteln, och när det blåser hårt så skallrar de gamla fönstrena samtidigt som det knastrar i kaminen.

Sen far vi till närmsta grannen och enda fastboende här 800 meter bort och hämtar dricksvatten. Ibland skäller hundarna för att de har fått syn på renar eller rävar eller åtminstone hypotetiska sådana, och nästan varje dag tar vi med dom ut, och då spanar vi efter vilt eller olika årstidstecken.

Till sist foton på två av barnbarnen en härlig vinterdag nere i Vindelns kommun!