Jag har varit i stan

Av , , Bli först att kommentera 3

 och handlat. Herreje- jag hann undan med blotta förskräckelsen. Hade just upptäckt där jag stod inne i affären att parkeringstiden gick ut och gått ut på gatan. Då stod hon framför min bil! Med hjälp av en illslug manöver, pilsnabba ben och en stenhård målsättning lyckades jag ta mig iväg obötad.

Det är en djungel i storstan. Kom inte och prata med mig om New York eller London. Det är nog hårt i Umeå. För övrigt anser jag att alla städer som är större än Arvika är för stora. 

Man ska leta reda på en affär som man TROR har det man behöver. Inne i centrum, förstås. Och så cirkla runt och hitta parkering. Runt, runt och cyklisterna kastar sig med dödsförakt framför huven, barnvagnar vinglar förbi i den knaggliga snön och så till slut trixar man in sig på en plats. Då ska man gå så herregud långt och köpa en sån där fånig liten parkeringslapp. Uråldrigt system. Så man kör ju sms- betalning på att sofistikerat och världsvant sätt. Fast vid det här laget har alla coola stadsbor fattat att här kör en Riktig Urlantis. En Skogens Qwinna som har generationer av tjärstubbsbrytande, flottarsvettiga, barnafödande-på-skitigt-jordgolv och handmjölkande förfäder bakom sig. Kort sagt: här kommer en rejäl helqwinna som dom inte ska försöka mopsa sig mot om en liten löjlig parkeringsavgift.

Man gångar stolt iväg mot affären och tycker sig vara så himla bra. Man har faktiskt helt förträngt att man egentligen är en värdelös Stockholmstönt som bara sett Vegagatans bakgård och Selma Janssons väskaffär (i hörnet Vegagatan-Odengatan) och så små glimtar av den stora världen på EPA tvärsemot.

Man skulle kunna tro att jag är lite van, men varenda gång jag ska ut i storstan är det som ett jättespännande äventyr, där faror måste undvikas med list och råstyrka.

Elda skräp!

Av , , 2 kommentarer 1

 Härlig vårkänning idag när jag eldade skräp. Som man ser på fotot har den rysansvärda golvmattan nu slutgitigt farit till matt himlen.

Jag och Case njöt i fulla drag av denna vårdag och sedan kömme pajken hennes Erika å skotte snön borti taket!

Sen började Peder och Erika att riva tapeterna i köket och vi planerade kylskåpsplacering och annat i köket. 

Men

Av , , Bli först att kommentera 1

 alltså! Kära ni! Se gärna på Melodifestivalen, prata gärna om den, köp skivan, ta sms-lån och slå vad om resultatet, spela den på svtPlay om och om igen. Föralldel, det är inte DET. Jag kan också slötitta på den ibland.

Men varför denna medieuppmärksamhet? I veckor innan, på förstasidan i DN, analyser och särskilda scheman där alla i familjen får plats att gissa, allt om förberedelserna, en intervju med Christer Björkman där man frågar ut honom om hur den egentliga uttagningen till tävlingen går till. Och så nu efteråt! Ännu mera. Program om förberedelserna igen, och så om vad personalen fick att äta innan och vad som hände sedan.

Kommer ni ihåg för längesedan? Doing the omoralisk schlagerfestival och Alternativfestivalen 1975… Även om man inte gillar den sortens musik, så vore det onekligen uppfriskande med lite annat stuk.

Det kan inte nog

Av , , Bli först att kommentera 2

 poängteras hur stor faran är med att titta på tv:n. Melodifestivalen kan dyka upp i rutan när man sitter och zappar. 

Själv har jag ingen tv. Eller- den står ute i lusthuset förmodligen ihopfrusen. Jag vet inte hur televisionsappater klarar 34 gradig kyla. Ute på tomten finns några vissna paraboler uppspikade här och där, men jag har inte satt mig in i hur man nuförtiden får in kanalerna i apparaten. Jag ser på datorn i så fall, svt play. (hjääälp! Nu drabbas jag av en fasa som hör 2010-talet till: att staten betalar anställda på Radiotjänst för att sitta och kolla på sociala medier om någon som uppgett att de inte har tv ändå faktiskt besitter en sådan tingest i sin ägo).

Förstås så snyltar jag hämningslöst på mina vänners och släktingars licensbetalande. Vi lever i en omoralisk tid.

Det är lite soft att komma hem till någon annan och bara sjunka ner i soffan och låta den andra ta allt ansvar för att läsa de extremt krångliga tablåerna och sedan sköta det tunga värvet att trycka på fjärrisen…

Apropo alla dessa kanaler så hade jag en manlig taxikund en gång. Han gillade tv och hatade alla sorters sportkanaler. Så råkade en stackars Viasatförsäljare ringa upp honom en gång. Det var ett enda surr om hur många kanaler han skulle få "inpå" det schangdobla priset. Han förklarade vänligt att han inte var intresserad av sportkanalerna, men försäljaren framhärdade. "Du behöver ju inte titta på dom kanalerna" sa han. Men min kund var så less på denna tv-sporten att han vrålade argt i telefonen:"Jag vill inte ha ett sånt abonnemang! Jag vill inte att dom där sportkanalerna ska finnas i min tv!"

Det är för många kanaler att välja på. Man blir alldeles utmattad av att läsa om dom och försöka välja. Jag är verkeligen urdålig på att se på tv. Jag kommer liksom inte igång riktigt, utan tappar tråden hela tiden. Men som min mamma brukade söja: "Detdär går i repris när du sitter på ålderdomshemmet".

Men det heter ju inte ålderdomshem längre, det vet jag också. Äldreboende. Undrar vad det heter när jag är gammal- ska vi tippa på ättestupa?

Tv-tittande leder till stillasittande, vilket leder till minskad tillväxt, total depression, impotens, passivisering, utanförskap och i slutänden till ett äldreboende på Carema.

 

Vid ett närmare

Av , , Bli först att kommentera 1

 studium av olika yrkesgruppers beteende har jag lagt märke till olika saker.

Brandmän har en trevlig vana att lämna sina yrkesbyxor nedragna och trädda över stövlarna. På brandstationen ser man långa rader av detta fenomen som känns betryggande. Det skulle kännas väldigt nervöst om de lämnade alla sina persedlar i en osorterad och möglig hög, som dom skulle försöka reda ut när larmet går.

Dom har träningsrum där det hänger skivor till skivstängerna. Gigantiskt stora! Förmodligen bara för att impa på besökande- ingen vetti männscha kan väl med vett och vilja vilja lyfta dem?

När man städar vanliga kontorsmänniskors rum ser man det förväntade: några foton på barn, någon liten barnteckning, ett par extraskor och så en väska ordentligt upphängd. En liten fredlig vimpel eller en sån där stressa-av-kula finns ibland.

Men då ska ni se på 17! Ju mer akademiskt utbildade folk är, ju mer saker har de, ju längre har det sparats på och ju mer saker förvaras på golvet!

Akademiker har vid en fullkomlig och objektiv undersökning visat sig ha en faiblesse för plastpåsar med grejer i på golvet. Det märker man när man moppar runt dom.

Nu ska jag berätta vad de övrigt använder sina fina tjänsterum till:

På golvet finns förutom ovan nämnda även liggande pärmar, 2-3 väskor öppnade med delvis utspritt innehåll och så ett par vandringskängor, ett par sandaler, ett par gummistövlar, ett par jättevarma vinterstövlar samt några vänsterhandskar från 1982.

Ovan golv finns: Mängder av foton på barn och gamla skolklasser, gosedjur, misslyckade krukväxter, trasiga telefoner, inramade foton på hundar, plastburkar som man kan samla barr i, avspärrningsband, numrerade plåtbrickor, föråldrade datorer, intorkade kaffemuggar, utspottade snusar, sällsamt vuxna trädgrenar, facklitteratur, urgammal facklitteratur, hundkoppel, och så pappar, postitlappar och åter papper!

 

Vasaloppet!

Av , , 1 kommentar 2

 Underbart! Vad duktiga folk är. Tänk att orka träna… Tänk om man skulle… Rullskidor på sommarn…Kämpa på mil efter mil…

Skulle man klara det?

Hur länge skulle jag orka stå på skidorna månntro?

Erika säger att man måste ha andningsteknik när man stakar.  Man skulle behöva en tränare och en vallare. Vallhund har jag ju. Så bra.

Nu har jag ju som uppvuxen i Stockholm inte stått på skidor så där väldigt mycket. På sådär väldigt länge.

Ärligt talat så handlar det om kanske bortåt 35 år sedan… några friluftsdagar. På blåa träskidor som var dåligt vallade och såna där osmorda stenhårda läderpjäxor som skulle snäppas fast i råttfällan. Nu har ju jag så jädra små fötter att bindningarna var ju för långa, så dom hoppade ur. 

Men jag minns att jag på 80-talet köpte ett par Tegsnässkidor som jag försökte hasa mig fram på i djupsnön i ett par vinterNokia gummistövlar.

Hela min skidkarriär rymdes på 8 rader.

Alltså- jag kan slå vad om att min mamma har sparat dom där skidorna och pjäxorna! Hon slänger ingenting. Och då menar jag ingenting. Mina gummistövlar från 1966 är i säkert förvar i morfars lagård. Som han byggt för  att ha kalkoner eller grisar i. Håhåjaja, på övervåningen finns fortfarande hans snickarverkstad kvar. Nästan orörd. Han dog 1962. 

I denna lagård finns Amerikabrev, mormors 7ksköterske (lärarvikarien har stavningsövning) uniform, en sån där smalrutig vit/ljusblå ni vet, grejer som museet där min mamma jobbade har använt till utställningar- och som sedan skulle slängas, gamla slädar och vagnar och selar, spinnrockar, sparkar, stolar, en helt otrolig spegel med guldram närmare 3 meter hög i en specialsnickrad sarkofag, matsalsbord från faster Judith (?), sänggavlar, blomkrukor, zinkbaljor, byggmaterial, ullkorgar, en gammal såmaskin (kanske från Arvikaverken), reservsklar, rävsaxar, timmermått, timmersvansar, kotavlor, myggfönster, bågsågar, fogsvansar, skolbänkar, hästhinder, mattrasor, tapetsnuttar, braskaminer, Amerikakoffertar och en hel del…gamla…torkade…målarpenslar från 70-talet. 1970-talet. Ja det är ett helt skafferi att botanisera i för den antikvitetsintresserade. 

Jag tror att hon inte kan ordet slänga. Det finns helt enkelt inte i hennes Wordfeud-lista. 

Men det kanske är bra att det finns folk som har kapacitet att ha kvar saker från förr. Det är nog spännande att kolla i om man har rätta inställningen.