Det är inte alla dagar man kokar pasta och steker köttbullar klockan sju på morgonen. Det är mest på helgerna! Isa skulle iväg på handbollsturnering och jag var trött som ett lik i morse efter knappt fyra timmars sömn. Inte var det någon idé att lägga sig efter att hon åkt heller. Anton har match klockan 12.00 och Petter har match klockan 16.00. Det innebär att hela dagen är uppstyrd efter mattider in absurdum. Och rakt på det ska jag jobba.
Jag förstår inte hur jag ska klämma in pepparkaksbaket idag, men det ligger i alla fall en klump deg i kylen. Den gjorde jag i natt. De får väl baka lite i etapper ungarna.

Vaknade av mig själv redan före sju i morse, trots att jag inte somnade förrän flera timmar efter midnatt. Jag vet inte varför jag sover så himla dåligt nu ett tag. Kanske har det med förkylningen att göra och det faktum att jag inte har simmat på en dryg vecka! Det känns av i kroppen, nu när man haft hurtighets-ilet uppe hela hösten och simmat fem-sex dagar i veckan.

Idag ska jag på Drak-marknad. Morsan och hennes Drakar, det vill säga byaföreningen där hon bor, har Julmarknad i Hjåggsjö gamla skola utanför Vännäs idag. Drakarna i det här fallet är kanske vad en av mina manliga bekanta associerade till. Ett gäng bitska medelålders damer.

Men hallå! Jag säger det med vördnad. Jag är himla glad över att mamma som just har gått i pension, nu har ett projekt att ta tag i med liv och lust. De har kul de där tanterna. Och de har skinn på näsan. Kreativa och målmedvetna. Ett bra driv. Det är liksom ingen risk att de sjunker ner jämsides med de medelålders farbröderna i TV-soffan.

För det är väl så det är? Att vi kvinnor har ett himla driv när småbarnsåren är över. Man har liksom farten uppe redan. Man ser framför sig allt man vill göra. Man vill prioritera sig själv. Välja själv. Och på andra sidan köksbordet sitter mannen man delar sitt liv med och längtar efter att få sjunka ner i TV-soffan. Långt från Drakar, tapeter och aerobics.

Så nu ska jag svepa in till stan med 16-åringen och hämta äldsta dottern. Sen åker vi till min gamla mormor några timmar, innan vi shoppar loss på Drakarnas julmarknad fram till tre. De hade faktiskt en hel del som jag ska pricka av min julklappslista med.

Vad maken gör? Han sover. Det var personalfest igår. Jag misstänker att han kravlar sig upp innan hockeyn vid tretiden i alla fall. Och sen får han tapetsera hela natten.

Vissa saker tycks ätas upp i vårt hus. Försvinna i något svart hål. Luciaskjortor hör dit. Vi har en kartong med en drös skjortor i olika storlekar. Det är så vedertaget att okänt folk ringer hit ibland och vill låna, för att någon sagt att "hos Lundqvists har de en massa lusseskjortor".
Det är bara det att det aldrig finns någon i rätt storlek. Igår gav jag upp och gick och köpte ännu en modell. Trots att jag VET att jag såg en lagom stor för någon vecka sen i tvättkorgen. Jag har ett vagt minne av att jag la den på ett bra ställe. För bra för mitt eget bästa tydligen.

I alla år har jag dessutom haft en stjärngosseuppsättning som jag vaktat med mitt liv för att inte toppen på struten skulle brytas av eller stjärnan bli naggad i kanten under frakten ut och in från kallvindan. Någon gång skulle jag väl få en söt liten stjärngosse i huset tänkte jag. Glöm det. De få luciatåg de under tvång har varit med i, har tomtedressen varit flitigt utnyttjad. Mina söner har konstant vägrat att ta på sig den där "dumstruten".

Så ifjol kastade jag skiten. Varför spara på en strut och en stjärna som ändå aldrig ska användas? Och gissa vem som ska kommer hem och berättar att han ska vara stjärngosse i år. Är det inte lagen om alltings j-vlighet?

Så nu ligger här en alldeles ny lysande dumstrut med tillhörande stjärna som ska användas EN gång förmodligen. Och se ska den bäras ut och in på vinden varje år. Jag kommer aldrig att kasta den igen!

Jag måste verkligen ha fått ett totalt hjärnsläpp idag. Jag hade totalt förbisett det faktum att Hammarby-Leksand visas på TV ikväll. Det innebär att det inte lär bli något tapetserande ikväll heller. Och det inte bara för att maken är på julbord ikväll. Njae, det blir lite min egen förskyllan också.
Dessutom har jag en del lönearbete som jag måste göra klart under kvällen. Samt en hockey till. Och egentligen kanske jag skulle ha tittat på en ungdomshockey ikväll också, men se där gick gränsen idag.
Och jag är fortfarande halvt medvetslös av trötthet.

Lika ”hög” som jag var efter Uggla-konserten igår, lika trött blev jag idag när adrenalinet gick ur kroppen.

Jösses, man är inte i slag längre. Jag undrar om det är åldern eller förkylningen?
Magnus Uggla var i alla fall riktigt, riktigt bra. Och alldeles särskilt kul var det att han körde både Raggarna och min absoluta favorit Hallå från första skivan. Fatta, det är 32 år sedan. Det är kul med en konsert där man kan alla texter ändå. Och jag var långt ifrån äldst på konserten.

Som en bättre tonåring hittade jag också folk från Nordmaling att åka hem med, så jag tiggde skjuts och slapp springa till busstation och vänta på bussen. Fast det är lite småsvårt att sova efter sånna där adrenalinspelningar. Man är liksom "hög" på upplevelsen. Nu hade jag en kalkylerad sovmorgon som försvann i intet när det låg en lapp på min dator när jag kom hem.
"Mamma, det ringer en tant till dig klockan sju i morgon bitti. Visst är du uppe då?"

Och eftersom det samtalet innebar jobb var det bara att pallra sig upp. Trevligt jobb som tur var. Men oj, vad trött jag var här vid lunch. Jag gick faktiskt upp och sov middag en timme, för ögonen gick i kors. Jag undrar fortfarande om det är förkylning, vin eller hoppande och dansande. Eller om det rent av är en kombination. Multiplicerad med åldern

Jag kom att tänka på när vi var på Ugglakonsert med våra kompisar Maria och Peter. Deras son Adam som då var i mellanstadieålder var också med och ville absolut ha en Uggla-tröja. Så mamma skickade pengar och han ställde sig snällt i kön.
En stund senare kom Adam lycklig tillbaka med den utvalda tröjan. Mamma Maria skrek rakt ut. På tröjan stod det "Kung i baren".
Adam skickade tillbaka för mamma tänkte inte se sin 11-åring i en Kung i baren-tröja. Basta.

Några år senare skulle vi och se Magnus Uggla igen och naturligtvis kom diskussionen om Kung i Baren-tröjan upp igen. Jag frågade Adam på skämt vad han skulle köpa för tröja den här gången. Han svarade blixtsnabbt.
– I år blir det en "Morsan e Okej".

Magnus Uggla är faktiskt underskattad i det här landet. Han har kvaliteéer som alldeles för få vet om. Snabb i tanke och skrift och jäkligt rolig. När han startade sin blogg började jag slaviskt följa den. Numera finn den på aftonbladet.se

När nya skivan Pärlor åt svinen kom ut gick jag med dottern på stan.
Sofia: Mamma, vet du, på Magnus Ugglas nya CD har han skrivit tack till en massa folk.
Jag: Jo jag vet det.
Sofia: Och vet du Dennis då (hennes lägenhetskompis) Han står med där! Det står Tack till Dennis! Han har strukit över det med en sån där överstrykningspenna, så att det ska synas ordentligt!
Jag: Jaså? Då tycker jag du ska ta med dig pennan in på Dennis rum. Sen letar du rätt på Monica Lundqvist och stryker över det med så att det syns. Hälsa Dennis förresten.
Sofia: Mamma! Seriöst?? Du skämtar?? Du står väl inte på Ugglas skivomslag??
Jag: Det är väl klart, det gör alla av värde.

Jodå, dottern rusade hem och kollade och kunde konstatera att mamma hade rätt även den här gången. Såklart jag har den CD:n också. Och jag känner mig mycket delaktig i hans karriär!

Det är ändå något speciellt med de gamla vinylskivorna.

Idag ska jag inkassera årets morsdagspresent. Min äldsta dotter har bjudit mig på middag och Magnus Uggla-konsert ikväll.
Det är några år sedan jag såg honom sist faktiskt. Det var i Övik i Parken när han var på turné med The Ark och Håkan Hellström.

Magnus Uggla är nog en av de artister som jag definitivt kan säga att jag har vuxit upp med. Jag har faktiskt alla hans skivor. Från den första Om Bobbo viking, som jag köpte när jag gick i sjätte klass. Inspirerad av min bästis storebror Olle som hade egen liten etta på Berghem där jag och hans syster Eva låg på mage i hans säng i sovalkoven och studerade skivomslaget med en lilaglittrig Magnus Uggla på. Sen var jag fast.

I somras hittade jag kassetten med Om Bobbo Viking i en låda på vinden. Oj, vilken känsla det var att köra Hallå och Mrs Space på högsta volym i bilstereon. Det var som att bli 12 år igen.
Ikväll kommer jag att känna mig som 19. Eller 44. Whatever. Man är aldrig äldre än man känner sig heter det väl?

Men innan dess får jag nog sova middag. För just nu känner jag mig som 93 minst. Lite hjärtklappning efter att ha sovit skitdåligt i fem nätter på raken. Snittat fem timmar per natt.
Vilket partylejon man är!

Sofia, min äldsta dotter ringde idag. Den tredje december.
– Hej mamma, nu har jag köpt alla mina julklappar.
– VA???
– Ja, det är så himla skönt att ha det gjort.

Jag säger inte emot. Jag kan tänka mig att det är skönt att ha det gjort. Och jag undrar om jag någonsin kommer att få uppleva den känslan den tredje december.
Isa var stressad redan på allhelgonalovet för att hon inte var klar med julklappsinköpen.
Dessutom påtalade hon att vi alltid är för sent ute med julpyntet. Jäkla unge.
Hur har jag kunnat få sånna barn??

Man blir aldrig för gammal för att bygga snögubbe. Tydligen perfekt uppvärmning för en hockeymålvakt dessutom.

Det snöade något gräsligt i Nordmaling igår. Plötsligt var vår alldeles för långa garageinfart tokfull med en massa äcklig klibbsnö. Sån där som väger ett ton per skyffel ungefär.
När man nu har en rätt så vältränad 19-åring hemma brukar man kunna kommendera ut honom på snöskottning. Men igår hade Petter match och mamma förstod att han skulle behöva ha kvar all ork som fanns till att mota skott från Östersund. Alltså belade jag honom med skottningsförbud. Istället skickade jag ut min man, medan jag gjorde lunch.

Maken såg inte alls road ut, men hittade ingen tillräckligt bra ursäkt för att slippa. När allt kom omkring var han ju tvungen att ha ut bilen sen dessutom. Så han stretade på i djupsnön, medan grannarnas snöslungor mullrade kring gatan.

Petter däremot sprang omkring på lätta fötter i djupsnön och värmde upp inför hockeyn med att bygga snögubbe. Tillsammans med Julia och Anton rullade han gigantiska bollar som pappa sen fick den äran att hjälpa dem att trava på varandra. Naturligtvis med hockeypuckar till ögon och en innebandykon till näsa.

När den var klar kom Julia in och påtalade att pappa såg väldigt sur ut där han skottade.
"Det verkar som att han är typ sur för att han inte fick bygga snögubbe med oss" sa hon.
Jag sa inget utan pekade bara på min nyinköpta kylskåpsmagnet med texten
"A husband is the only one of your children that doesn´t grow up and move away"

Hockeyn gick förresten bra för sonen. Bygga snögubbe är nog melodin. Jag ska föreslå det på A-lagets uppvärmningar framöver.