Metropolen Lycksele kanske inte har så mycket att erbjuda för alla, men faktum är att för oss funkar det alldeles utmärkt. Man kan plaska på Spa på hotellet hela dagen och varva med lite krims-krams-shopping på Dollarstore. Ungarna kan gå fritt emellan och antingen zappa på de visserligen få TV-kanalerna på hotellet, men ändå nog populistiska för att de ska ha utbyte av dem, eller bada utomhus i varmtunnan. Eller så kan man sitta vid fönstret i vår minisvit och titta ut över en blå-blå himmel och se ambulanshelikoptrarna flyga och fara. Det finns något för alla smakriktningar. Man sitter på parkett för polisbilar och brandbilar också, vilket fick mig som reagerar på sirener att haja till jobbmässigt varenda gång första dagen. Vid sidan av det vräker de i sig lågprischips och Snurresprätt-dricka från Dollarstore.
Själv låg jag i bubbelpoolen till halv tio igår kväll och sedan gick jag upp och bastade i vår egen bastu på rummet. Ganska skönt att bara kliva i morgonrocken sen. Man blir fasligt seg, men det kanske är meningen? Vad min man och jag gjorde när jag kom ut ur bastun? Gissa det. Det börjar på S men slutar på en mycket mindre rolig bokstav än x!

Man skulle kunna tro att jag tillbringar mina dagar på Hotell Lappland med nån person som inte vill vara officiell. Men så himla roligt är det nu inte och det är helt fantastiskt hur mycket min man kan sova. Särskilt nu när han inte sover så bra på nätterna på grund av brutna revbenet. Det innebär att han sover ungefär överallt där han sätter sig ner i ett lämpligt smärtfritt läge. Helst med en luva över ansiktet så han inte blir störd av solljuset.
Anton sa ikväll att det värsta är att det där börjar sprida sig.
"Jag blir galen när pappa sover och sover och snarkar sådär. Nu börjar jag också bli trött på dagarna!"

Jag lyckades med bedriften att ordna skjuts hem från Lycksele till Nordmaling en måndag kväll i mars åt min son. Utan att ens anstränga mig. Bit i den ni. Vi som var nog imponerade att han skulle kunna ta sig hem med buss via Umeå.

Vi har nämligen minisemester på Hotell Lappland, jag, min man och mina två yngsta. Eftersom äldsta sonen åkte ur Playoff med sitt hockeylag hade han plötsligt en ledig dag och ville följa med ett av de här dygnen. Men eftersom han skulle jobba på tisdag morgon var han tvungen att vara hemma innan dess. Tanken var att han skulle åka buss via Vindeln och Umeå till Nordmaling i går kväll. Märkligt nog var det annat folk från Nordmaling som befann sig i Lycksele denna kväll.

Jag som smygjobbar under min semester här skulle nämligen avrapportera kommunstyrelsens arbetsutskott och hade just pratat med kommunalrådet Ingemar Sandström. Efter det ringde jag oppositionsrådet Ulla-Maj Andersson för att höra hennes version av dagens möte. Jag dubbelkollar alltid, ifall någon av dem skulle ha missförstått den andra på en punkt, ja eller möjligen skulle försöka undanhålla något för mig. I jobbet litar jag inte riktigt fullt ut på någon utan har lärt mig att det faktiskt är bäst för alla parter att man alltid kollar så många olika sidor man kan.

När jag nu ringde Ulla-Maj visade det sig att hon satt i bilen med sin partikamrat Bengt Åberg på väg till Lycksele för ett möte med en invandrargrupp i partiet. Och som den logistikmänniska jag är frågade jag naturligtvis om jag kunde peta i sonen i Bengts bil på väg tillbaka till Nordmaling? Jodå, det gick fint.
Som sagt. Vad är oddsen på att kunna lifta ner en 19-årig grabb från Lycksele till Nordmaling en måndag kväll i mars, med nån timmes varsel? Det är miljötänkande det!

En hängiven bloggläsare (min mamma) hade mailat mig i morse och påpekade att jag hade glömt brorsonens Vasaloppsåkning.
Glömt var inte ordet, jag visste helt enkelt inte att han skulle åka. Igen alltså. Han har åkt förut han också och eftersom han numera bor i Stockholm så hade ingen koll. Jag visste ju inte ens att syrran fegat ur fjolårets nyårslöfte ju. Å andra sidan föll en bort och en kom till i min hjärna, så det är väl samma lika då som min svärmor skulle ha uttryckt det.

Men idag vet jag att Dennis åkte snabbast av dem alla och slog sin pappa med drygt 18 minuter och 503 placeringar.

Det låter helt logiskt eftersom min bror måste börja räknas till åren nu när han ska bli farfar och allt. Dennis har nämligen inte bara slagit sin far i Vasaloppet, han har dessutom gjort honom till farfar i år om allt går som det ska.
Vasaloppet kan väl brorsan ta revansch i, men hur fasen gör han med farfars-grejen?

Oj vad slut och less man blir efter en partyhelg.
Ja, jag tror faktiskt jag är lika trött som min svägerska och min brorsdotter som gick i mål i Vasaloppet för femton minuter sen. Och jag har faktiskt tänkt på dem av och till hela dagen, där jag ligger på Spa på Hotell Lappland i Lycksele!
Allvarligt talat så är jag skitstolt över att de tog sig genom det där projektet, även om jag inte tvivlade. Men svägerskan har försökt starta en gång förut och vaknade med feber sin första Vasaloppsmorgon. Hon gav sig ut i spåret ändå, men fick bryta, av förklarliga skäl. Därför tycker jag det är extra kul att hon faktiskt gick i mål nu. Min 18-åriga brorsdotter debuterade och var ännu snabbare i mål.
Jag pratade med min bror när han var och lånade vår bil för Mora-resan.
"Det är fredag och jag längtar som satan till måndag. Det är inte många fredagar i livet man säger det" sa han.
Jag förstod honom helt och fullt när han sa att den där Vasaloppsstarten har hängt som ett moln över huvudet på honom sen jul. Ändå har han åkt flera gånger förut, ja eller kanske just därför? Men är man tjurig så är man. Har man bestämt sig så har man. Jag är så sjukt nöjd över att jag aldrig är tillräckligt dum att gå med i den där nyårslöfteshaussen som kan få oanade konsekvenser!
Brorsan gick i alla fall i mål snett efter fyra idag, en bit före syrrans man som också har åkt. Därmed har jag räknat in min släkt som en bättre vallhund och tänker sjunka ner i bubbelpoolen och läka min sargade partykropp!

Jodå, jag har simmat en timme. Jag har dessutom promenerat en timme. Och så har jag varit på Systemet. Jag har med andra ord skött alla viktiga åtaganden idag, mer komplicerat är inte mitt liv just nu, för ungarna har jag mutat med trehundra spänn för uteätning och snaskshopping.
Och det där jobbet jag tänkte skriva ihop på förmiddagen, det ligger väl kvar i morgon förmiddag också? Det är väl själva f*n att jag måste ha deadlinen hängande över mig?

Min man jobbar med sitt sviktande revben, och kommer således inte att kunna kliva mig på nageltrångstån på dansen. Storsonen ska på samma fest som mamma (det är synd om honom) och de tre minsta ska som sagt var leva loppan med mina pengar.

Själv ska jag bara smörja in mig med nåt välluktande och byta om och sen är jag faktiskt helt färdig för middag och dans. Bit i den alla ni som kallar mig tidsoptimist.

Jag har en väninna som alltid är i extremt god tid. Ska vi ut på krogen och har bestämt tid sju så kommer hon alltid senast kvart i och vid det laget har jag sällan hunnit in i duschen ens en gång.
’Bry dig inte om mig, jag sätter mig här och läser tidningen så länge! säger hon och lägger på mig tre ton dåligt samvete för att jag är så förbannat ostrukturerad just i det här fallet. Ja, i alla fall utifrån sett.
Jag vet att hon verkligen ÄR kav lugn där hon sitter och rullar tummarna medan jag springer runt och letar Stay Up:s och mascara. Fast jag hävdar att min tidsplan spricker just för att jag måste ägna minst tio sekunder varje minut åt att vara artig ändå.

Nu tyckte hon att jag kunde komma dit och ta ett glas vin innan middagen klockan fem.
’Kom klockan fyra’ sa hon
’Tack’ sa jag och tittade på klockan.
Jag insåg att jag har hur gott om tid som helst. Hon tror givetvis att jag kommer snett före halv fem. Just därför ska jag göra mig klar nu och sen ska jag chocka henne med att komma minst en kvart för tidigt. En kvart före utsatt tid alltså.
Jag undrar hur det känns att vara i så god tid någon gång? Ikväll vet jag.